För hundra år sen hade jag en hamster som hette Mozart. Han levde skitlänge, 3,5 år typ. När han väl dog var jag rätt less på honom. Två gånger rymde han in under garderoben och gjorde sig hemmastadd bakom sockeln. Han fick springa ute på somrarna under noga kontroll av mig. Han följde med till stugan. Jag trodde han hade ett bra hamsterliv. Några år senare skaffade jag en dvärghamster som hette Russin. Jag köpte allt själv till honom för surt förvärvade sommarjobbspengar. Han var inte så nöjd, bet hela tiden och buren var MINIMAL. Enda jag hade råd med och att den ens fick säljas som hamsterbur är fasen ett under. Men tiderna var annorlunda då.
Efter att ha läst på om hamstrar en del inför inköp av ny hamster till Elvira visade det sig att både Mozart och Russin måste ha varit traumatiserade till max. De fick inte leva sina naturliga hamsterliv och Russins liv blev sorgligt kort då han spontandog en natt när han bara var månader gammal. Jag har tre dåliga samveten i mitt liv som gnager, Russin är ett av dem. Kände mig som världens värsta djurplågare. Mozart mådde nog ganska bra ändå, vad vet jag. Eller så blev han gammal av rena förskräckelsen.
Spola fram till i sommar då vi åkte runt på burköparrunda och sen kollade Youtube. Buren vi köpte var mycket större än minsta rekommenderade storlek, men kanske på gränsen ändå. Men "man kan börja med den för det är lättare att tämja dem i en liten bur" enligt personalen. Vi gjorde i ordning allting i buren och köpte hamstern dagen efter vi kommit från vår resa genom landet. Men enligt Youtube ska hamstern ha minst ett litet eget rum, med massor av leksaker och intressanta föremål. Mitt samvete började gnaga igen. Buren kändes pytteliten i jämförelse med vad hamstern skulle velat ha, om hon fick välja. Men så tog vi hem lilla Fluffis och hon är inte handtam än men gillar sitt hus iallafall då hon gärna sover där och proppar ingången full med rivet papper och spån. Men så började hon bita i gallret efter en vecka och vi åkte till Ikea för att köpa den största plastlåda de har, för att kunna bygga ett extra land till henne. Och för att ha nånstans att va när vi städade hennes bur.
Hon är så söt, och mitt hjärta som är för evigt öppet och mottagligt för allt gulligt här i världen sen jag födde barnen kan inte riktigt sluta oroas. Mår hon bra? Får hon allt hon behöver? Ska hon någonsin bli tam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar