"Mitt favoritavsnitt av Emil är när de har fångat massa skorpingjoner eller vad det heter, och så biter de Emils pappa!"
Försöker se framför mig en balja med skorpioner och Allan Edvall och helt plötsligt känns det som jag tittar på en hämndrulle från tidigt 2000-tal.
Det pågår en debatt bland de jag följer om fasthållning av barn i skolan. Läste ett inlägg om att man faktiskt kan dö även om man får lite luft, för att kroppen får panik och kräver mer luft än man kan tillgodose sig. I fredags var jag hos tandläkaren och när det skulle röntgas fick jag tårar i ögonen av de vassa kanterna som skar in i tandköttet. När sköterskan pysslade med plåtar och annat berättade jag för henne om mitt tydligaste tandläkarninne från barndomen. Jag skulle formgjuta båda käkarna för att få en nattandställning. Men formen med gjutmedlet var så stor och kladdig och den behövde sitta två minuter. Jag fick panik för att jag varken kunde svälja eller andas och sparkade och skrek av dödsångest, i två minuter. Till publik hade jag mamma och Peter tre år, som skulle få se hur det går till hos tandläkaren inför sitt första besök. Jag var alltså åtta år vid tillfället.
Mamma blev skärrad men sa ingenting, men i efterhand har det alltid pratats om tandläkaren i Holmsund som var helt sjuk i huvudet. Vi frågade Peter om detta för några år sen, om det satte spår i honom? Jo men det hade det gjort, för det var rummet med Kalle Anka på dörren. I hans lilla huvud var han säker så länge han slapp gå in i det rummet.
Min mamma är en explosiv natur så jag förstår inte hur hon inte reagerade med instinkt. Nu kanske jag har bättre koll på vilka rättigheter man har som samhällsmedborgare än vad gemene man hade 1991. Men hade vårdpersonal hållit fast mitt barn som sparkade och skrek med dödsångest inför en icke livsnödvändig behandling så hade jag tänt till på alla cylindrar och skrikit att ni släpper mitt barn och sen ivo-anmält skiten ur dem, eller polisanmält dem. Eller både och. Inte suttit stilla med en treåring bredvid mig som kunde utvecklat livslång tandläkarskräck.
I den här debatten som pågår så skriver man att fasthållning sätter spår för livet. Jo tack. Blir tårögd av att ens tänka på den här händelsen och är sjukt noga med att välja bästa möjliga tandläkare till mig själv, oavsett kostnad.
Var hos en kompis i helgen och drack cava och umgicks med endast vuxna.det var härligt. Vi pratade iallafall en del om barnen, bland annat om att skratta med barnen. När man skrattar sådär som man gör med kompisar, gapskrattar, och att det sker så sällan med barnen. Men när det sker med barnen så blir de så himla lyckliga och liksom super in stunden samtidigt som de stirrar på en med stora förvånade men också lyckliga ögon. Och då känner jag att man borde göra detta oftare.
För oftast skrattar man ju åt barnen, inte med. Alltså oundvikligt och man försöker ju vara inkluderande men barnet som sagt nåt tokigt känner sig säkert illa till mods mitt i den glada stunden. Tex frågade Herman i somras om all mjölk som man köper i affären kommer från mammor (alltså mänskliga) efter att vår lillkusin varit på besök. Så dumt.
Jag har ett barn som avskyr alla väder utom lagom varmt, växlande molnighet. Vi bävar för dagen då han inte längre kan ha shorts i skolan. Den kryper sakta på, idag var det 14 grader på morgonen. Igår hade han en kompis hemma, som jag inte riktigt litar på så jag var i ett angränsade rum när de lekte.
"I den här stan fanns det bara sol! Inte regn, eller snö. Eller åska eller kallt. Bara sol!"
Samma barn brukar drömmande titta in i hamsterburen och säga att han önskar han var en hamster. Jag frågade igår varför han egentligen vill det, och då kom det fram att han vill vara en hamster och att buren stod i vårt sovrum, så att han fick bo där jämt. Nu har han sovit inne hos oss på en madrass bredvid mig i minst tre veckor så praktiskt taget bor han ju redan där. Men det var ju lite gulligt och märkligt på samma gång.
