Att skratta.

 Var hos en kompis i helgen och drack cava och umgicks med endast vuxna.det var härligt. Vi pratade iallafall en del om barnen, bland annat om att skratta med barnen. När man skrattar sådär som man gör med kompisar, gapskrattar, och att det sker så sällan med barnen. Men när det sker med barnen så blir de så himla lyckliga och liksom super in stunden samtidigt som de stirrar på en med stora förvånade men också lyckliga ögon. Och då känner jag att man borde göra detta oftare.

För oftast skrattar man ju åt barnen, inte med. Alltså oundvikligt och man försöker ju vara inkluderande men barnet som sagt nåt tokigt känner sig säkert illa till mods mitt i den glada stunden. Tex frågade Herman i somras om all mjölk som man köper i affären kommer från mammor (alltså mänskliga) efter att vår lillkusin varit på besök. Så dumt.