Vågar vitsa.

 Den här bloggen fick ju ändå sitt namn efter sekvensen "våga vitsa" i Pang prego, där de hittar på ordvitsar om en bestämd kategori inom en viss tid. Ordvitsarna haglar privat, men jag skriver ju aldrig ner dem här. Det måste jag börja med. Förra veckans bästa vits:

"Jag ska starta en secondhand-affär som säljer begagnade underkläder. Den ska heta "Röda korsett"!

Tidigare vitsar som förekommit i höst är:

-Vad skulle Ted Gärdestad köpa om han blev mångmiljonär?

-En egen Monet!

Och:

-Jag älskar att handla på Blomsterlandet.

-Ja, man får alltid så mycket rabatt!

Och bubblaren som bara jag uppskattade var:

Varför får inte jag ta en tugga när Queen Elisabeth? 

Mörkret.

 Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

Som jag älskar novembermörkret. Det finns något tragikomiskt i att det knappt blir ljust. Att vi knappt har någon belysning i huset pga spänntak på hela nedervåningen hjälper in till. Vi har massa taklampor som vi inte kan använda och att köpa lampor är nog till och med tråkigare än att... ja jag vet inte, lampor ÄR det tråkigaste jag vet. För det finns en miljard modeller, de som är coola och fina är så dyra att plånboken fuktas i ögonen och de billiga ser äckligt massproducerade ut.

Men återigen, jag älskar den här årstiden. Som en segdragen torsdagskväll spänner sig november ut över 30 dagar. Jag älskar torsdagskväll, det har alltid varit min favoritstund på hela veckan. För man har inte riktigt helg, men är lätt i sinnet och det är bara en liten fredag ivägen för helgen.

En mörk torsdagskväll, som man kan vila och ta det lugnt på. Tid för eftertanke. I väntan på ljusare tider.

(Jag fattar att psalmen i början inte handlar om november, men jag väljer att tolka den så)

Grannarna.

Förra helgen var barnen ute och cyklade nere på gatan som är en återvändsgata där vi bor närmast infarten. Det brukar ofta komma ut barn eller vara barn ute och cykla på gatan, fram och tillbaka. Ett tillfälle för föräldrarna att prata lite också. Vi såg två av pojkarna som närmade sig Herman i våras men som han var lite för blyg för att liksom våga leka med och gick dit. Jag var med i spegeldatten (tagen fast man ska frysa till och stanna i den position man blir dattad i och sen blir man räddad om nån gör samma pose) och gav mig inte förrän Herman var bekväm att faktiskt springa runt lite han med. Sen sa den yngre av killarna ”jag minns inte hur det ser ut i erat hus” och en stund senare ”jag tror det bäst att vi går hem till er och leker”. Sen lekte de hela söndagen, Herman ville inte ens följa med när vi skulle bort, han gick till grannen istället.

Sen gick hela skolveckan men på fredag eftermiddag ringde det på dörren mitt i fredagsmiddagsbestyret. Det var den yngre killen som knappt kunde vänta på en inbjudan innan han gick in, räckte upp armarna för att jag skulle hjälpa honom med jackan, bad mig torka av hans glasögon och sen gick han och lekte. Han hade tydligen längtat hela veckan och det här är vårt liv nu, sa jag till Anders när de skojade runt i vardagsrummet.