En fot i dörren.

 Sökte ett jobb i morse... själva tjänsten var väl inte the tjänst men ett steg i rätt riktning åt dit jag vill. Och får jag bara in en fot där är himlen målet känner jag.

Samtidigt hade jag lönesamtal igår och kände mig så uppskattad och har efter en längre tung period äntligen hittat nån slags glädje i det jag gör. Förra veckan höll jag en dragning inför nämnden som var något utöver det vanliga, både innehållsmässigt och budskapsmässigt. Och fick så fina vitsord, ja det var verkligen en stund att glänsa lite. Åtminstone tände det min egen glöd, men kanske även några andras.

Och ständigt känner jag att jag har en fot som står och håller upp dörren, lätt fastklämd. Men när dörren öppnas är jag SÅ redo att bara gå. Jackan är på, ryggsäcken packad. Och kommer aldrig se mig om.

Rudolf leder vägen.

 Jag känner mig rätt ofta vuxen, men tänker att det är orättvist att när man har som mest att göra i livet så ska kroppen strejka med evighetsryggproblem. 

Men allra mest vuxen känner jag mig när jag är på inköpsrace. När man dels måste gå i nån stor affär för att köpa en liten grej som vi behöver,  sen gärna gå en stund på köpcentrumet för att vi har en tweenie som älskar att gå i affärer, gärna på en lördag eftermiddag och man är lätt svettig och tung i huvudet av allt folk. Och då kan det komma, kaffesuget! Och man blir sådär kaffesugen som Rudolf blir i Sunes sommar, när man får tunnelseende och hela kroppen skriker efter vilket kaffe som helst, till och med Pressbyråns. Då känner jag mig som allra mest vuxen, som att koden till vuxenheten är knäckt. 

Lokala profiler som går ut tiden.

Vaknade till nyheten att en förälder till en gammal klasskompis plötsligt gått bort. Vi gick i parallellklass i nio år och i samma klass i gymnasiet. Han har liksom alltid varit där i periferin, en som folk delvis gjort sig lustig över och många haft en åsikt om. Han kände alla och alla visste vem han var.

Jag tyckte oftast i min ungdom att han var störig och för mycket. Men med vuxna ögon och några levnadsår i bagaget kan jag känna att han var rätt unik. Och att ingen människa har nånsin levat eller kommer att leva som hyste sån kärlek till Holmsund som han gjorde. För det har han all min respekt. Och var han är är idag så är det lite sorgligt att han inte längre får vara där, i Holmsund.