Igår, efter fyra månader med restriktiv kosthållning (som ändå varit väldigt tillåtande om man kollar min app) kom det jag väntat på, en reaktion från Herman.
"Mamma, du ser inte lika tjock.... mamma det ser ut som du blivit otjockare?!"
"Ja kanske det" svarade jag. Jag vägrar prata kroppar och vikt eller värdera storlekar inför barnen. Men sa att min rygg blir nog glad om jag är mindre tjock, eller mer otjock då.
Han tyckte det var så jobbigt när han var fyra år och nån hade frågat varför hans mamma var tjock. Jag förklarade då att vissa är tjocka och att det får man va.
Men ont i rygg, knä och hälar vill man inte ha så för den sakens skull kan det ju va skönt att va mer otjock. Har en lätthet i stegen jag inte haft på ett par år nu, liksom som att motståndet i benen har ett gung igen. Jag sprang till bussen två gånger idag och det kändes faktiskt inte ens jobbigt.
3 kommentarer:
Vi hade en tjej på kontoret som började träna, äta bättre osv. för några år sedan. Det märktes stor skillnad och jag visste inte om jag skulle säga något, man vill ju inte att det ska bli fel osv. Men samtidigt tänkte jag att hon har säkerligen jobbat väldigt hårt och vill kanske få lite cred ändå... Så till slut sa jag typ nåt i stil med "det syns att du har börjat träna... du ser ut att må bra" och det märktes att hon blev väldigt glad över att jag sa det. Fint med cred ju.
Ja alltså man blir ju glad såklart. Men samtidigt vill man ju inte leva i en miljö där folk vikthetsar på jobbet, det känns väldigt 90tal. Men en fin balans är ju bra för de som kämpat hårt, en kommentar av positiv karaktär som inte värderar personen då med personen nu.
Nä exakt. Vi har kompisar som skillde sig efter att kvinnan gått ner typ 30 kg. (och såklart fanns det säkert en massa andra faktorer som spelade in) Men hon fixade liksom inte hur hennes man hyllade hennes nya jag och kontrasten mot hur hon sett ut tidigare, eftersom hon ju såklart är samma person och vill vara älskad och accepterad oavsett, men gärna slippa knäproblem.
Skicka en kommentar