Rustningar och orangea tanter.

Jag var på fest förra helgen på hyrd lokal. Jubilaren var Johanna som jag ju känt sen Umeåtiden och med på festen var hennes gamla barndomskompisar som träffar jag regelbundet på bröllop, fester och annat. En av hennes äldsta vänner jobbar som lärare i Skåne och var min bordsdam för kvällen. Jag upplevde att hennes norrländska var så oerhört mycket grövre än sist vi sågs, det kändes som den kanske eskalerat. Och jag undrade hur hon lyckades behålla så stark dialekt nere i Skåne, nästan som att den var grövre än de som bor kvar i Luleås. Till saken hör att jag själv höll ett tal på norrländska och faktiskt bad om ursäkt till de äkta norrlänningarna på festen som säkert hörde att min norrländska var nåt slags hittepå från inlandsvästerbottniska och filmen Jägarna. Talet var på rim och återvunnit från en födelsedagsfest för fem år sen och för jubilaren ett annat äktenskap sen. Ny publik osv.

Iallafall så sa hon, läraren, att eleverna kallade henne Leif och Billy, och att nån av lärarna hade undrat varför alla i åttan slängde sig med massa norrländska ord och kom på nånstans mitt i terminen att det var på grund av henne. Och vi pratade lite om det, om lärarlivet, och hon sa att det var så bra att ha en rustning liksom. Norrländskan blev en så tydlig grej att ingen behövde börja skrapa på ytan för att hitta något annat att prata om. Och då tänkte jag på special-engelska-läraren i Holmsund, Eva. Aka orangea tanten. Som ju eventuellt hade Sveriges bredaste näsrot. Men var det någon som kallade henne näs-Eva? Nä. För hon var topp till tå klädd i orange, allt från läppstift till hårslingor, öronclips, pumps, nagellack. Det orangea måste varit hennes rustning, ett sätt att skydda sig från andra gliringar. En tydlig profil, ett sätt att va. I en miljö där alla elever vill hitta något att skapa karikatyrer av och som minns varje snedsteg i sex terminer framåt. Cykelmarodören, trumbruden, bandydanne, Jonnastyre. 

Jag hade aldrig tänkt på det innan men gud alltså, vad jobbigt det måste vara att jobba på högstadiet. Men också, om man lyckas rädda någon vilsen själ, vad fantastiskt det måste vara. Vi såg Den sista resan på bio för några veckor sen och Filips pappa verkar ha varit en sån lärare.