Den jag blir.

 Jag följer Emma Philipsson på Instagram, före detta förlossningspodden. Hon har torsdagsbikt varje torsdag där hundratals människor diskuterar olika ämnen helt anonymt. I veckan har separationer diskuterats och någon skrev något som satte sig. Att man inte villl lämna en partner för att man hatar den utan för att man avskyr den man själv blir tillsammans med den. För precis så kände jag när jag besökte mitt gamla jobb i förrgår. Människor är jättetrevliga och även de som kanske skavt mest har ryckt upp sig av olika anledningar så det finns liksom inget att ta på som är direkt otrevligt. Men jag gillar inte den jag känner mig som när jag är där. Jag kanske inte blir så annorlunda utåt sett men känslan är att det är lite svårare att andas och det där lugnet som min nya arbetsplats ger mig är som bortblåst.

Iallafall så var jag på intervju förra veckan och blev varse att det skulle vara en lång process med många intervjuer till de två tjänsterna. Jag blev också varse att den tjänsten jag var mest intresserad av lät bättre på beskrivningen än i annonsen, så jag kände verkligen att det här vill ja ha! Och det skulle passa mig väldigt bra med. Sista intervjun är i slutet av vecka åtta. 

Men så igår mailade chefen och bad om mina referenser!? Så det mellanstora hopp jag hade innan blev ju genast mycket större. Men väntan är lång och processen måste ju ha sin gång, och eftersom besluten om anställning är överklagningsbara så måste ju allt gå rätt till. Jag fattar det. Men det är SVÅRT att tänka på nåt annat just nu. Jag håller dessutom på att skolas in i två nya arbetsuppgifter medan hjärnan spretar åt alla håll. Det enda fasta jag har i mitt liv just nu är att träna så jag tränar orimligt mycket bara för att hålla psyket i schack. Japp, det var en liten lägesrapport.