Nu sitter jag hemma ensam på lördagkvällen. Det känns inte så speciellt, dagarna flyter ju ihop när man jobbar varannan helg. Men det låter aldrig trevligt att säga.
Jag jobbar min näst sista helg vilket innebär att jag har två veckor kvar innan min minisemester. Men trots att jag längtat nästan hela sommaren efter att "få tillbaka mitt studentliv" så kan jag inte känna så längre. Jag vet ju inte vad som kommer sen. Jag vet inte om mitt plötsliga lugn bara är en fas, och om jag kommer må dåligt eller bra när jag väl har flyttat. Jag sitter i mitt första riktiga hem på vem vet hur många år (åtta tror jag) och vet att det bara är till låns. Ännu en tidsperiod att stänga dörren om och inte se tillbaka. Eller nåt. Då menar jag alltså själva lägenheten. Det enda som skiljer sig från alla miljoner andra flyttar jag gjort är att jag inte känner samma glädje över att flytta.
Att flytta för mig var lite som en drog, jag älskade känslan av att bryta upp och gå vidare. Säga upp mig, packa väskan och dra. Alla timmar jag spenderat på National Expressbussar kors och tvärs över England. Alltid med en önskan att jag ska trivas bättre på nästa ställe, eller med vetskapen att det bara är tillfälligt. Det är ju den tiden som har gjort att jag nu vill rota mig, att jag känner så starkt för att ha ett eget hem. Och nu ska jag flytta in i ett ursäkta ordvalet, jävla studentrum, som är så lite hem som det kan bli. Hade det här bestämts någon annan tidpunkt hade jag kanske kunnat hitta något annat men nu blev det såhär. Och jag har slösat bort två års kötid på att flytta in i ett jävla rum.
En del av mig känner såhär. Den andra delen känner som mitt förra inlägg om peppen att få inreda och att få vara själv.
Det känns surt att jag spenderat ett mycket fattigt år med att lägga alla extrapengar på möbler. Varenda liten krona som inte gått till mat hyra och en mycket liten del nöje har gått hit. Möbler och saker som vi nu måste sitta och skriva en detaljerad lista i samförstånd om vem som ska få vad om nu vår plan B inte håller. Visst, det är bara saker, men det är principen. Att bygga ett hem med någon och sen bara rasera det genom att vara hopplösa på att dela det. Vad är poängen?
Någonstans i myllret av folk som gifter sig och väntar barn (ja ni vet vilka ni är:)) så känner jag mig för gammal för att leva och lära. Jag vill inte ta lärdomar om såna här saker, jag vill bara leva och vara trygg. Veta att när jag kommer hem från skolan och jobbet så kommer jag hem till något som känns som hemma.
Und so weiter.
Men jag tänker avsluta det här överseriösa inlägget med att säga att jag är glad att jag har jobbat i sommar. Det har inte bara fått mig att uppskatta pluggandet mycket mer som livsstil (älskar att ha tid över) utan också alla trevliga killar och tjejer som jag lärt känna bättre eftersom man träffas varje dag istället för någon gång ibland. Jag trivs verkligen jättebra och jag har aldrig dåliga dagar på jobbet. Det är min lilla fristad just nu, ett ställe där jag alltid mår bra och känner mig glad. Och till hösten kommer alla klasskompisar tillbaka, vilket betyder att ensamhet inte kommer vara något jag kommer lida av i höst, oavsett vad som händer på hemmafronten.
Och när man talar om trygghet så är det väl en av de viktigaste man kan ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar