Chill morgon med funderingar.

Kan man simma trots hosta och sträv hals? Jag bestämmer att jag kan det idag. För nu vill jag röra på mig!

Måndag morgon, men det känns som den första lediga dagen på evigheter. Visserligen var jag ledig igår också, men det kändes inte så eftersom jag tog tag i allt som fått vänta i flera veckor. ommöblering, städning, byxfållande och så vidare. Detta efter min chock över det tomma bankkontot som också vred om dagen lite grann. Det ordnar sig verkar det som, jag ringde kundtjänst idag.

Ikväll blir det middag och bio och imorgon firande av födelsedagsbarn. Känns förstås lite märkligt med tanke på delar av hans historia som kan dyka upp på kalaset. Jag tycker det är fint att värna om förhållandet med sitt ex, men jag vet inte om 30-årskalas är rätt plats att träffa "den nya". Känns inte som att man kan skynda sig iväg om det blir kylig stämning direkt. Jag hoppas att många kommer så att jag kan försvinna i mängden.

Det här med ex som figurerar är första gången för mig. Jag har faktiskt aldrig träffat någon tidigare, och aldrig behövt fundera på det. Jag har varit ett ex som träffat den nya men det var helt okej. Jag och Lars hade ett sånt kort förhållande att vi övergick till vänskap på bara ett par veckor igen. Vi håller fortfarande kontakten och det känns väldigt bra. Han uppdaterar mig även om Rob ibland, mest för skojs skull. Det är alltid lika skönt att höra att han säljer Big issue och fortfarande är hemlös, han förtjänar inte mer än så. Även om jag faktiskt har kommit över det nu, jag känner inte agg längre som jag gjorde förut.

Denna höst har jag tagit tag i allt som legat i min känslomässiga garderob, varenda litet minne har tagits fram för att inspekteras och arkiveras. Det är första gången sen jag halvt tappade livsgnistan (typ 05-06) som jag ärligt kan säga att jag mår BRA. Jag är inte bitter, känner ingen ilska och tycker att allt är mest roligt. Det började någon gång i slutet av oktober när jag för första gången tittade mig omkring och såg en massa glada ansikten i korridorerna. När min glädje smittade av sig på andra, i ögon jag mötte när jag gick genom skolan. Jag fick många leenden till svar.

Jag började träna väldigt hårt efter separationen för att motverka höstdepressionen som annars skulle varit ett faktum redan i början av oktober. Kemisk lycka är också lycka, typ. Till en början kände jag en stor stress över att jag ville för mycket för fort och samtidigt litade jag inte på att jag skulle kunna bibehålla den där känslan av eufori som jag kände när allt började gå min väg. Men det höll, och i takt med att jag blev gladare och nöjdare desto fler minnen vågade jag plocka fram och tänka igenom. Det blev många ord skrivna och många tårar spillda över dåligt förvaltad tid. Men samtidigt fattade jag för första gången att jag inte kan skylla på någon annan än mig själv för de val jag gjort, eller kommer att göra. Det gjorde att jag en gång för alla kunde släppa taget om demonerna som spökat sen en viss människa försvann ur mitt liv för gott.

Det känns inte rättvist mot de människor som jag haft i mitt liv sen dess, att jag inte varit en bra människa alla gånger. Det försöker jag nu rätta till, genom att vara mitt bästa jag jämt. Nu är det ett nytt år, och det har börjat enormt bra.

Jag är så glad för en viss person att det är svårt att sätta ord på det. Det känns fint, ärligt och framförallt rätt. Jag blev lite överrumplad av detta, jag hade verkligen inte planerat att träffa någon så tidigt. Vad är oddsen för att två riktigt dyngraka människor som går hem tillsammans utan att ens veta varandras namn vaknar upp på morgonen och stormtrivs med sällskapet? Sånt händer ju egentligen inte. Jag som bara ville ha en rebound. Det låter som en dålig svensk sång. Men det hände.

Jag är så glad för det!