Påsken hägrar.

Den här veckan skulle jag egentligen varit ledig både tisdag och fredag, men maxi åt upp mina lediga dagar. Det gör inget. Trots ombyggnationer och allmän förvirring både från personalens och kundernas håll känns det som att skeppet flyter.

Nu dricker jag ett glas vin efter en lång dag. Sovmorgon i morgon. Yay!

Igår köpte jag ett trådlöst nätverk som jag lyckades installera själv. Jag blev lite stolt, även om det var rätt idiotsäkert. Snart är det påsk. Hoppas alla är glada och mer lediga än jag är!

Måndag.

Idag har vi haft seminarium. Det var lättsamt och smärtfritt.

Imorgon är vi lediga. Jag såg fram emot det mycket, tills maxi ringde och frågade om jag kunde jobba i morgon. Det blir kvällsjobb tre dagar i rad nu. Saftigt, både för kroppen och plånboken.

Idag blir det iksu för hela slanten, jag ska träna två pass och se på innebandymatch. Får se om jag skippar matchen, känns inte helt fräscht att gå dit oduschad efter ett svettigt punch out-pass. Sen ska jag ta mig till Mariehem. Det blir en lång dag som förmodligen kommer att avslutas med både spagettiarmar och ben.

So long!

Okej då.

Idag är jag lite frommare till mods.

Det som är bra med earth hour är att det får människor som vanligtvis inte bryr sig så mycket om energi- och miljöfrågor att faktiskt ägna en timme åt detta. Och det skapar en global gemenskap. Eller ja, en västerländsk halvglobal gemenskap. De delar av vår glob som inte nås av budskapet är sannolikt de som ändå inte behöver bry sig om sitt ekologiska fotavtryck.

Idag har jag fruktansvärd träningsvärk överallt. Jag och Frida var på punch out igår för första gången på några månader, sen gick jag på spinning. Det var rena döden, mina armar är fortfarande darriga. Men det var skönt att ta ut sig totalt.

Engagemang?

I dagarna är det mycket prat om earth hour, varannan rad på facebook visar vilka som ska delta.

Idag satt jag och Nettan och åt lunch och hon frågade om jag ska delta i earth hour. Jag sa att jag tycker det är ett töntigt jippo. Det är inte det att själva grejen är töntig, men ibland måste man ifrågasätta människors egentliga engagemang. Jag förstår att det är lätt att ägna sin energi till att inte använda energi under en timme om året. Men vad säger det egentligen? Är det inte ungefär lika oengagerat som att gå med i en grupp på facebook som stödjer jordbävningsoffer och utrotningshotade djur? Ett klick för att stilla det dåliga samvetet. För att resterande delen av året lämna lampan och tv:n på i rummet bredvid, ta bilen två kilometer till jobbet och glömma bort att sopsortera den där glasburken som är lite för kladdig.

Innan internet och framförallt innan facebook fanns det människor som brann för saker på riktigt. De betalade pengar i medlemsavgifter för att stödja organisationer som stod för frågor de trodde på. De demonstrerade för orättvisor på andra dagar än 1:a maj. De finns säkert nu också, men när det är så lätt att visa sitt stöd gratis och utan ansträngning finns det ju faktiskt ingen anledning för många att bidra med pengar för att göra något på riktigt. Dessutom är välgörenhetsarbetarna på stan ett jobbigt släkte som man gör allt för att undvika. Låtsas prata i telefon eller springer förbi och ropar att man har bråttom med alla shoppingkassar i högsta hugg. (bråttom till nästa affär förstås)

Jag har aldrig varit särskilt engagerad i saker. Visserligen var jag med och demonstrerade mot en känd snabbmatskedja när jag gick i gymnasiet, men det var mest för att skolka från fysiken och för att den kedjan skulle konkurrera ut restaurangen i samma byggnad där jag arbetade. Vilket också hände men det fanns även andra skäl till detta, ombyggnationen från traditionellt varuhus till köpcentrum förmodligen det främsta.

Nä, jag har som sagt aldrig varit särskilt aktiv när det gäller att visa var jag står i olika frågor. Jag har inte ens röstat än, men jag skyller på min sex år långa utlandsvistelse. Men, jag försöker inte heller låtsas. Jag klädde mig inte i rött för att stödja munkarna i Burma, och jag tänker heller inte släcka lampan på lördag. Trots att jag sympatiserar i tanken. För i längden ger det faktiskt precis samma effekt. Det vill säga INGEN!

Däremot tänker jag fortsätta tjata på folk som tycker att metall kan kastas i soporna och att allt ändå "ska eldas på Dåvamyran". Jag tänker fortsätta släcka lampan varje gång jag går hemifrån och inte borsta tänderna i rinnande vatten. Dessutom tänker jag ägna mitt yrkesverksamma liv åt miljöfrågor på ett eller annat sätt. Det gör jag inte för att stilla mitt dåliga samvete utan för att den sanslösa energiförbrukning faktiskt finns på riktigt, varje dag. Och borde finnas i tanken varje dag. Inte bara en timme, en dag om året.


Sen kan man ju fråga sig om kraftbolagen egentligen kommer märka någon skillnad, förra året verkade det vara delade meningar om den saken.

http://tjuvtittat.se/tidningar/de-ar-gratis-sa-du-kan-inte-krava-att-fa-valuta-for-pengarna/

Nu är det dags igen.

Nu kanske uppdateringarna börjar om igen, nu när min enda läsare är annorstädes!

Det var ett smart drag av mig. De flesta som inte har några läsare av sin blogg hävdar att "de skriver för sig själva". Själv skriver jag mest för Åsa och lite för mig själv, och det har jag nu bevisat med att inte skriva när hon har varit hemmavid. Man får inte vara dum!

Idag är en sån bra dag. Igår hade vi kvällstenta och jag lär mig aldrig att jag blir ett överstressat arsel innan tentor, vare sig jag pluggar eller inte. I helgen undvek jag pluggandet så mycket det gick. Jag börjar tro att jag är världens sämsta student när det gäller att ta tag i saker. Men på något sätt funkar det ju. Egentligen kanske jag bara borde lära mig att vetskapen om att böckerna ligger och bränner i en oöppnad väska på något sätt gör att jag kommer ihåg saker ändå. Det är ju så det brukar gå till. Jag tror att vi människor kan och kommer ihåg mer än vi tror.

Sen är jag alltid superoptimistisk när jag går ut ur salen efter själva skrivandet. Jag klappar mig på axeln och ger mig själv skyhöga poäng för det jag skrivit. Det har blivit något av en gimmick för min del, jag vet inte om folk är roade eller tycker jag är konstig. Men när all stress rinner av mig är det som att det inte går att vara arg eller besviken över saker man inte kom ihåg.

Korridorslivet är fint, men det har fått en viss dimslöja över sig i dagarna. Orsaken är inget mindre än en glömd kastrull över natten. På ett sätt är det bra att det hände. Det luktar satan i hela korridoren (ej i mitt rum) men det bevisade ju att brandvarnaren inte fungerar. Den går igång så fort ugnen öppnas men inte på ett rökfyllt rum. Jag vet inte om den är optisk eller joniserande, jag tippar på att den inte är något av det. Värden har fått många klagomål på den men han har hävdat att den fungerar precis som den ska. My ass. Men nu vet han.

Idag går jag och väntar på min nya dator som sitter fast i det gudsförgätna Ånge. Sen försöker jag planera in att gå på stan utan pengar på fickan, ett träningspass och att träffa Anders. Det är min dag. Det låter inte särskilt komplicerat och är inte det heller. Idag är jag nämligen pluggfri och utan tvång att göra någonting!

Uppdatering.

Det var ett tag sen nu. Det har blivit en hel del jobb och en hel del skola. Kylan har äntligen lagt sig lite grann och det var verkligen på tiden, men plusgrader har vi fortfarande inte sett sen någon gång i början av december.

Jag har hunnit bli rejält less på vintern och rejält less på snön.

Jag fick G på tentan vi pluggade till förra gången jag skrev. Jag är i fas med skolan igen, trots att jag struntade i Luft och buller helt och hållet. Jag tar igen det sen, men nu orkar jag inte. Den kursen var en av de största besvikelserna i mitt liv så jag tänker vänta tills ilskan har lagt sig lite mer.

Annars vet jag inte. Trolla har fått valpar nu och vi har tio hundar i korridoren. Det är kanske Umeårekord. Skulle tro det. Än så länge är de små svarta korvar som inte gör så mycket väsen av sig, men jag skulle tro att de börjar leva om vad det lider. Hemskt söta är de iallafall!