Att radera det förflutna...

Jag är personligen en som stänger ute människor som inte behandlat mig "rätt". Vad rätt är avgör ju förstås jag själv. Men jag har ändå en viss respekt för min egen förmåga att avgöra detta. Jag tycker även att människor som inte jag tycker om definitivt inte borde tycka om mig heller. Annars är det ju orättvist. Till exempel avslutade jag relationen med en chef som låg i negativ obalans i tycka-om-varandra-stadiet genom att göra honom fly förbannad och typ hata mig sen. För det hade jag ju gjort hela tiden men dolt det så pass att jag låg i hans goda bok. Men inte dagen jag slutade jobba, då var det hejdå utan pardon och balans i relationen igen. Mitt avlägsnande var planerat, det var inte så att jag fick sparken för att jag gjorde honom arg, men jag såg till att göra honom arg sista dagen. Riktigt arg.

Men men, det var inte det jag skulle tala om.

Att avlägsna den senaste personen som vunnit mitt förakt går inte något vidare. Anledningen stavas NTK. Förutom de otroligt töntiga affischerna a la högstadiet som hänger på var och varannan anslagstavla med nya meddelanden varje vecka har en viss person numera blivit informationsansvarig för kåren. Det betyder veckomail som säger intet och nada för mig eftersom jag valde bort att bli kårmedlem på grund av bristande förtroende för somliga förtroendevalda. Samt att jag tycker att deras Kalle Anka-arbete inte är värt att betala för.

Jag vill inte se affischer med hans ansikte som säger "(namn) och Erik tycker att du är ok" och dylikt. Det kommer nya varje vecka på samma tema och med samma störiga bilder och meddelanden. Jag vet inte jag. Kanske för att jag känner mig personligt hånad. Eller för att själva meddelandet påminner mig om obalansen i relationen. För jag går ju verkligen och föraktar människan till bristningsgränsen och får inte utlopp för detta. Och nog skulle mitt hat lägga sig lite fortare om jag slapp se dessa bilder över hela skolan... eller som idag. Se ett mail i min inkorg från honom. Mailet svarade jag med "anmäl skräppost". Förhoppningsvis var det sista mailet som gick igenom gmails filter. Om jag med det missar lite av NTK:s info så är ingen gladare än jag.

Ja, jag vet. Jag föll för en 30-årskrisande kvinnokarl. Jag borde verkligen get over it. Men det är inte det som är poängen. Poängen är hur han hanterade hela grejen, på ett sånt inihelvete omoget och dåligt sätt. Och visst hade det varit enklare att komma över om jag slapp se hans tryne på varenda anslagstavla så fort jag går igenom skolan?

Jag är över relationen i sig för länge sen. Men det där hatet som kom i början av september när jag fick ny information tär lite mer än jag trodde... och varje affisch påminner mig om mitt dåliga omdöme gällande människor, hur omogen han är och att jag egentligen inte vill bry mig ett dugg. För det är ju det jag egentligen vill. Inte bry mig och inte vara arg.

För att sätta punkt tänkte jag säga att ja, jag är bitter. Men jag också en väldigt stolt människa. Jag är till exempel kompis med två ex, de två som faktiskt hanterade både relationen och avslutet på ett bra sätt. Och en av dem håller jag av väldigt mycket just nu. Jag är ingen utstuderad manshatare, jag tycker bara att människor som inte behandlar mig på rätt sätt borde gå och dö. Okej?