Det där med nervositet har jag alltid ansett hört till vanliga dödliga och inte till mig, den födda talaren. Med en viss ironi förstås eftersom jag trots min avsaknad av nervositet i mitt tidigare liv alltid varit helt värdelös på att hålla tal. Jag har visserligen varit nervös ibland, när jag ska lämna ut mig själv. Typ sjunga, eller läsa en dikt. Men aldrig någonsin på en redovisning i skolan.
För ungefär ett år sen gick vi en metodikkurs på skolan som skulle lära oss lite ditt och datt som inte passar in i någon annan kurs, bland annat retorik. Vi skulle hålla två tal, ett på tre minuter och ett på sju. Det sju minuter långa fick vara med powerpoint. Jag valde att inte använda detta och var dessutom den enda som valde att stå rakt upp och ned med mitt tal. Jag fick således gå sist, för att inte kanonen skulle behöva stängas av. Under de tre timmar jag satt och väntade hann jag bygga upp en sån vansinnig nervositet att jag trodde jag skulle dö. När jag väl skulle gå upp var jag halvt lamslagen och kunde typ inte stå på benen. Sen dess har varje redovisning varit en pina. Mina hjärtslag hörs till Argentina och min mun är torrare än en mjölpåse. Jag vaknar upp med en känsla av obehag redan samma dag och sen blir det bara värre.
Hur det blev såhär har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att retorikinslaget i den kursen förstörde mig för all framtid. Varför vet jag inte. Kanske för att jag alltid sett till att redovisa först, eller åtminstone när jag känner mig redo. När jag var tvungen att vänta den gången och inte kunde påverka det slog något helt fel.
Jävla retorikkurs.
Idag hade vi redovisningar, och det gick över förväntan. Med över förväntan menar jag att benen inte vek sig under mig. Jag tror jag måste gå en riktig retorikkurs och få bukt med det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar