Det här med skvaller...

Ibland när jag har väldigt tråkigt kan det hända att jag läser lite på flashback forum. Igår när Anders ville se en dokumentär om hur man bygger jetmotorer var ett sådant tillfälle. Det har skett ett mord i Umeå denna veckan och det var den tråden jag läste. Tråden växte med flera sidor i timmen och jag fortsatte läsa ända in i sängkammaren på en relativt svårsurfad mobil. Efter 56 sidor läsande var jag inte mycket klokare än om jag läst vks två artiklar, men jag fick en underhållande stund på vägen till att bli inte mycket klokare.

Jag har mycket mer att säga om flashback och dess användare men jag tror jag sammanfattar det i tre ord: underhållande, fantastiskt och ibland väldigt, väldigt skrämmande.

Idag har jag kört bil igen. Det gick mycket bättre än igår som gick sådär. Man skulle kunna säga att jag faktiskt "kan" göra bil nu. Om det gällde livet och jag hade en bil till hands skulle jag kunna köra för att rädda livhanken (på ett ekonomiskt, ekologiskt och trafiksäkert sätt kan tilläggas). Kanske med ett litet motorstopp på vägen, men jag skulle iallafall ta mig från a till b. Det känns fint om man tänker på att för nio dagar sen hade jag inte en aning om vad man gjorde bakom ratten.

Blått och rött, bil och trött.

Idag har jag haft dubbel körlektion och jag var kvadrupelt trött efteråt. När jag kom hem hade jag fått två fina kjolar med posten, en blå som inte alls var samma färg som på nätet men fin ändå och en röd som jag redan har men som är så fin att jag ville ha en reserv ifall den andra går sönder.

Sen har jag suttit och hoppats att saker skulle skriva sig själva, men när det inte hände så skrev jag klart det själv. Det tog inte ens hälften så lång tid som jag trodde och var inte särskilt jobbigt heller. Det kanske bara känns så när man är lite trött och kinkig.

Igår var jag och Frida i Holmsund för lite bärplock. Jag invigde henne i mitt favorithallonställe. Det blev mer hallon än väntat, och med tanke på hur mycket kart som hängde i buskarna känns det jobbigt att inte åka tillbaka inom en vecka. Efter det plockade vi blåbär vid elljusspåret och det bar mycket frukt! Blåbären var tre gånger större än här och hängde i klasar i risen. Eller vad man säger. Det blev en god kaka igår och många bär i frysen.

Nu ska jag avrunda kvällen med några timmars dans. Häpp!

Sånt som går på rutin.

Idag hade jag min fjärde körlektion på fyra dagar och vad passade bättre än att bli lurad upp på fyrans växel? När jag satte mig vid ratten var jag totalförvirrad, det kändes som jag glömt hur man överhuvudtaget startade bilen. Sen gick det som på räls, jag växlade upp till trean och stannade ett antal gånger. Sen upp på fyran helt plötsligt. Sen fick jag öva på att gasa på lite innan uppväxlingen så att det går smidigare. Det kändes väldigt naturligt och väldigt roligt! Jag längtar tills det sitter i ryggmärgen så att jag inte behöver tänka till innan varje moment.

En sak som sitter i ryggmärgen är att gå i affärer och spana efter bra deals. Idag skulle jag bara gå på Ica gourmet och handla. På vägen gick jag förbi Skocentrum och tänkte "halva reapriset, jag kan ju kolla iallafall". Vid 37:orna var det sjukt mycket fina skor. Utan att blinka plockade jag på mig tre par skor och gick till kassan. Det blev visserligen inte dyrt, men tre par skor i en blinkning? Det känns som att jag kanske skulle tänkt på att bromsa, och sen koppla. Nu kom jag visserligen hem med två par läderpumps och jag behöver fina skor utan hög klack som inte är ballerinaskor. Säger vi.

Hoppas för övrigt att gladiatorsandaler åtminstone är halvt på modet nästa år också, annars har jag just kastat 98 kronor i sjön.

När Karin mötte Anders.

Jag har just läst igenom stora delar av de senaste femton månaderna av mitt liv. En del saker är lite störande att läsa om men på det stora hela är jag ganska nöjd över mitt liv. En sak som jag däremot inte är särskilt nöjd med är hur lite plats Anders fick i början av vår tid tillsammans, av skäl som numera känns preskriberade. Så nu tänker jag berätta lite mer om det.

Vi träffades på Origo på en galen halloweenfest och bar hem en full finne som inte kunde stå på benen. Ingen av oss kände honom men som två goda medborgare kände vi en plikt att släpa hem honom. Anders fick till och med hjälpa honom in genom dörren där han föll ihop och slog huvudet. Det slutade med att han hittade en säng i lägenheten som han dumpade honom i. Killen upprepade "ni är så snälla" på äkta muminmål under hela färden.

Vi bytte nummer den kvällen men anti som jag var ville jag inte alls ha något med någon kille att göra. Det fanns även en annan orsak till det som befann sig bortom gränsen. Dagen efter fick jag ett sms som jag inte svarade på förrän efter 24 timmar. Mina omvända beer goggles sa mig att han var rätt ful och inte alls min typ. När jag efter ca 24 timmar kom på att man kan stalka folk rätt friskt med hjälp av ett telefonnummer kollade jag upp honom på facebook och möttes av en bild på en kille som ju var hur söt som helst. Jag svarade på sms:et och vi bestämde oss för en promenad runt nydala senare den veckan. Under promenaden tyckte han att jag betedde mig som någon som bara gick med på en promenad för att "få det gjort" och när han bad mig om en puss innan vi skildes åt sa jag nej, kanske en annan gång. Då gick han skamset hem till sina lägenhetskompisar och sa att de skulle glömma bort hela grejen. Samma kväll skickade jag ett sms. Sen hade vi en tv-spelsdate men han sög på mario kart. Den dagen var första dagen på det gigantiska munsåret som sedan prydde hans överläpp i en knapp månad.

I december bestämde jag mig för att resan till Norge var en ytterst dålig idé, av den enkla anledningen att jag i historiens början inte ville såra personen i Norge med att träffa någon annan för att sen inte vilja såra Anders genom att åka till Norge. Under den tid jag fortfarande tänkte åka till Norge kände jag att Anders bara var till låns eftersom hela grejen skulle förstöras när jag åkte dit. Det kändes hemskt och jättejobbigt. Jag vet att jag gick runt i skolan och skojade om att jag "skulle göra slut på hela den grejen" men jag visste samtidigt att jag inte ville det alls. På grund av munsåret var vår första månad tillsammans helt platonisk och trots att det säkert var jättejobbigt för honom att ha ett svidande sådant tyckte jag att det var ett riktigt bra tillfälle att lära känna någon genom att bara umgås.

Det var en fin tid. Nyårsafton firade vi hos Janne där Anders tyckte att han hade en skyldighet att hångla med värden. Men det gjorde inget för det var även första gången han sa de tre orden till mig. Ja inte Janne alltså. Även om jag också hånglade med honom. Janne alltså.

Sedan följde en lång vinter som inte alls kändes särskilt lång och sedan en vår och en sommar. Mycket kärlek har det varit och jag hoppas att den får växa och finnas kvar. Jag blir som inte arg på honom för jag vet att han aldrig gör något för att irritera eller bråka med mig. Han pratar mer osammanhängande än vad jag gör och för första gången förstår jag vad det innebär att blunda med öronen. Han hittar på urkassa skämt men ibland slinker en riktig kalasvits ur honom som får en att glömma alla dåliga skämt. Han är alldeles översnäll.

För att runda av tänkte jag återupprepa något som en klok människa en gång sa: Jag skulle kunna sitta naken och gråta framför honom iförd krigsmålning utan att skämmas.

Sen är han förstås världens finaste...

...trots sin collagenfattiga hud!

Mystiska grannar och bilkörning.

Häromdagen pratade jag med grannen Anna om armeniern. Vi har spekulerat lite nu och då om vad som egentligen hänt honom. Jag hade tagit mig friheten att titta in i hans postfack och såg att det var en massa vita kuvert där, såna kuvert som skriker räkningar om sig. Då berättade hon att hon och hennes syster av någon anledning känt på hans dörrhandtag för att se om det var låst. Det var inte låst. Därinne var en lapp på skrivbordet som beskrev att han inte kunde fortsätta plugga av ekonomiska skäl och ett "förlåt". Då tog hon sig ännu fler friheter och gick ner till hans postfack (med nycklarna som fanns inne i rummet) och hittade en mängd kuvert från såg ut att komma från diverse indrivningsmyndigheter.

Han lämnade alltså sitt rum på valborg och skrapade då bort sin namnskylt på ringklockan samt lämnade ett brev med ursäkter. Vem brevet var riktat till är en gåta. Att han ens fått ett rum på nydalahöjd är också konstigt eftersom det brukar krävas åtminstone ett till två års kötid för att få dessa rum. Han kan ju inte ha förstått vem han betalat räkningarna till om han inte ens visste hur eller att man bör säga upp kontraktet? Han måste alltså haft någon form av kontakter här i stan som hjälpt honom med detta. Han hänvisade till en kompis när han "köpte" sin dator av "en kompis", en dator utan nätadapter. Hela korridoren fick vibbar av att den datorn inte tagit en helt laglig väg till honom, även om han själv kanske köpt den av en kompis. Vem säljer en dator utan sladd liksom?

Och när jag ändå är inne på datorhistorien kan jag ju tillägga att han inte förstod varför han fick en interneträkning en månad efter att han betalat. Han tyckte ju att han redan betalat för att få internet och kunde inte för sitt liv förstå vad ett abonnemang var trots att flera grannar försökte förklara.

Så nu sitter jag här med facit i hand och är jätteglad över att mitt hatobjekt nummer ett garanterat har flyttat, samtidigt som jag får lite dåligt samvete över att jag krävde honom på 500 spänn när han stängde av vår gemensamma frys för andra gången i april. Men samtidigt måste man ju få tro att någon som glider runt i gucciträningsoverall och guldsmycken och har råd att plugga i Sverige kanske inte har det så dåligt ställt. Som dessutom kedjeröker svenska cigaretter. Men så var alltså inte fallet. Men men, de 500 kronorna gjorde säkert varken till eller från när det gäller hans ekonomiska situation, men hade jag vetat hade jag kanske sett förbi den saken, även om maten som blev förstörd förmodligen var värd mer än så.

I veckan har jag börjat köra på körskolan och har hunnit med tre lektioner hittills. Roligt nog blev jag tilldelad Angelica som körlärare och det känns helt okej. Idag har jag växlat till trean, kört nerför iksubacken och runt halva berghem på egen hand. Det kändes stort även om jag hade svårt att sluta darra i händerna efteråt. På min andra körlektion fick jag krypköra runt en parkering här på nydala, utan problem! Det känns som jag går ganska bra i fas med vad jag borde klara av och det kanske blir ett körkort till mig med så småningom. Pappa har lovat mig lite övningskörning men det kommer inte bli förrän i slutet av september ungefär när vi gått handledarkursen, skickat in ansökningar och fått tillbaka dom. Det kan alltså bli svårt att ta körkortet innan slutet av oktober men i såna fall får jag väl ta det när jag är redo. Det känns iallafall sjukt kul att ha börjat, även om jag vill skita ner mig varenda gång jag ska sätta mig i förarsätet!