När Karin mötte Anders.

Jag har just läst igenom stora delar av de senaste femton månaderna av mitt liv. En del saker är lite störande att läsa om men på det stora hela är jag ganska nöjd över mitt liv. En sak som jag däremot inte är särskilt nöjd med är hur lite plats Anders fick i början av vår tid tillsammans, av skäl som numera känns preskriberade. Så nu tänker jag berätta lite mer om det.

Vi träffades på Origo på en galen halloweenfest och bar hem en full finne som inte kunde stå på benen. Ingen av oss kände honom men som två goda medborgare kände vi en plikt att släpa hem honom. Anders fick till och med hjälpa honom in genom dörren där han föll ihop och slog huvudet. Det slutade med att han hittade en säng i lägenheten som han dumpade honom i. Killen upprepade "ni är så snälla" på äkta muminmål under hela färden.

Vi bytte nummer den kvällen men anti som jag var ville jag inte alls ha något med någon kille att göra. Det fanns även en annan orsak till det som befann sig bortom gränsen. Dagen efter fick jag ett sms som jag inte svarade på förrän efter 24 timmar. Mina omvända beer goggles sa mig att han var rätt ful och inte alls min typ. När jag efter ca 24 timmar kom på att man kan stalka folk rätt friskt med hjälp av ett telefonnummer kollade jag upp honom på facebook och möttes av en bild på en kille som ju var hur söt som helst. Jag svarade på sms:et och vi bestämde oss för en promenad runt nydala senare den veckan. Under promenaden tyckte han att jag betedde mig som någon som bara gick med på en promenad för att "få det gjort" och när han bad mig om en puss innan vi skildes åt sa jag nej, kanske en annan gång. Då gick han skamset hem till sina lägenhetskompisar och sa att de skulle glömma bort hela grejen. Samma kväll skickade jag ett sms. Sen hade vi en tv-spelsdate men han sög på mario kart. Den dagen var första dagen på det gigantiska munsåret som sedan prydde hans överläpp i en knapp månad.

I december bestämde jag mig för att resan till Norge var en ytterst dålig idé, av den enkla anledningen att jag i historiens början inte ville såra personen i Norge med att träffa någon annan för att sen inte vilja såra Anders genom att åka till Norge. Under den tid jag fortfarande tänkte åka till Norge kände jag att Anders bara var till låns eftersom hela grejen skulle förstöras när jag åkte dit. Det kändes hemskt och jättejobbigt. Jag vet att jag gick runt i skolan och skojade om att jag "skulle göra slut på hela den grejen" men jag visste samtidigt att jag inte ville det alls. På grund av munsåret var vår första månad tillsammans helt platonisk och trots att det säkert var jättejobbigt för honom att ha ett svidande sådant tyckte jag att det var ett riktigt bra tillfälle att lära känna någon genom att bara umgås.

Det var en fin tid. Nyårsafton firade vi hos Janne där Anders tyckte att han hade en skyldighet att hångla med värden. Men det gjorde inget för det var även första gången han sa de tre orden till mig. Ja inte Janne alltså. Även om jag också hånglade med honom. Janne alltså.

Sedan följde en lång vinter som inte alls kändes särskilt lång och sedan en vår och en sommar. Mycket kärlek har det varit och jag hoppas att den får växa och finnas kvar. Jag blir som inte arg på honom för jag vet att han aldrig gör något för att irritera eller bråka med mig. Han pratar mer osammanhängande än vad jag gör och för första gången förstår jag vad det innebär att blunda med öronen. Han hittar på urkassa skämt men ibland slinker en riktig kalasvits ur honom som får en att glömma alla dåliga skämt. Han är alldeles översnäll.

För att runda av tänkte jag återupprepa något som en klok människa en gång sa: Jag skulle kunna sitta naken och gråta framför honom iförd krigsmålning utan att skämmas.

Sen är han förstås världens finaste...

...trots sin collagenfattiga hud!