Familj, hungerspel och tonårsmord.

Jag har haft en trevlig helg i Holmsund med mamma, pappa, syskon och syskons respektive. Fredag var det bara halva familjen, på lördag kom resten. Tanken var att jag skulle hjälpa Martin med lite skolarbete men det är svårt när den som faktiskt ska göra jobbet varken är särskilt förberedd eller peppad. Vi får se om han vill ta nya tag. Igår bestämde jag och Frida att vi skulle gå på bio och se antingen Titanic i 3D eller Hunger games. Eller ja, valet för mig var ganska självklart eftersom jag redan sett Titanic på bio.

Vi såg Hunger games. Jag är inte kräsmagad i vanliga fall och var inte det nu heller. Men jag har problem att kontrollera min hjärtfrekvens när jag blir nervös, och det slutade med att jag tog ett break precis när nedräkningen inför spelen var för att mitt hjärta var på väg upp ur halsen och jag var rädd att jag skulle vara en sån där som svimmar på bio. Inte för filmens skull egentligen, men det blev väldigt mycket på samma gång med trång bio, en viss släng av bakfylla och väldigt mycket ångest samt puls i typ 180. Mest var jag rädd för att svimma och kissa på mig samtidigt, kanske inte för filmen i sig. I efterhand kändes det rent strategiskt ganska bra att gå ut precis innan blodbadet eftersom just den scenen inte var svår att hitta igen på youtube. Men ja, filmen var sjukt jobbig. Kanske mest av biologiska skäl. Och den var klart sevärd, faktiskt riktigt bra. Det där med nya Twilight ger jag inte mycket för. Första twilightfilmen var mest jobbig och man ba "men har ni hört talas om brun-utan-sol eller"?

Sen kom jag hem och såg Mad men med Anders. I det avsnittet var det också ett mord men jag tänkte att nä, det måste vara en feberdröm i serien, och det var det. Sen var det en dokumentär om Utöya på discovery channel. Efter en söndagkväll med en lång kedja av tonåringars dödsångest på bio och i verkliga livet känner jag förhöjd livsglädje idag.