Ensamheten.

Hu alltså, ensam med en bäbis i fyra dygn till. Anders åkte till Kina igår i två veckor, rätt motvilligt. Han som tycker Jönköping på en lördag kan vara rätt jobbigt har alltså åkt till världens folkrikaste land. Jag och bebe är kvar hemma och visst går det bra men hon lider av sån separationsångest att jag inte kan lämna rummet hon är i även om jag fortfarande är i hennes synfält utan att hon börjar gråta. Och när hon gråter är det liksom störtgråt på en gång och det vill man ju inte uppleva nån längre stund.

Men idag har jag faktiskt både gjort majonnäs och lagat en stor fiskgryta. Ja, och bakat en halv sats chokladbollar! Nåt måste man ju äta och frysta rätter i en vecka kändes inte som en hit. Barnet låg som ett exemplariskt a-barn och jollrade på golvet och jag kände att detta ju inte var någon konst. Fast det var det ändå, lite iallafall. Nu får han ta och komma hem. På torsdag eller fredag kommer Elviras farmor och hämtar oss, vi ska bo i Vallentuna i en vecka och träffa lite kusiner och sånt och jag ska bli lite avlastad på kvällstid. Skönt.

Sen sist då?

De senaste veckorna har hon börjat gapskratta, vänt sig från rygg till mage, tagit flaskan från mina händer och fört den till munnen för att äta själv, sovit hela nätter nästan varje natt, somnat i vagnen utan protester (ibland) och greppat leksaker med båda händerna. Hon blir snart fyra månader och är verkligen ingen spädis längre!

Just ja.

Det var ju Sophies val som var den fjärde filmen jag såg i samma veva. Det gamla lyckopillret till våffla.

Förlorade barn.

Den senaste tiden har jag lyckats se fyra filmer som inte känns helt lämpliga.

1. Ett skrik i mörkret

Sann historia om bäbis som blir uppäten av dingos. Jag lyckades till och med se den när Elvira var på dagen lika gammal som lilla Azaria.

2. The girl in the park

Sigourney Weaver spelar en mamma vars treåriga dotter blir bortrövad från en park och förmodligen mördas men aldrig hittas.

3. The other woman

Natalie Portman gifter sig med äldre kollega och får en dotter som dör inte ens en vecka gammal.

Den fjärde filmen minns jag varken vad den handlade om eller vad den hette men jag tror att den handlade om något liknande och var hemsk den med. 

Lika som bär.

Ja, vår lilla tjej är ju en liten klon av sin far, jag köper det. Men egentligen så är hon ganska lik mig med när det kommer till detaljerna!

Men ja, helheten talar ju sitt tydliga språk!

Eller

Så gulliga!

Sprutor och sånt.

Åh lilla gumman, vad arg hon blev när hon fick sprutor igår. När hon får plötsligt ont låter hon på ett sätt som skär i hjärtat. Hon blir så arg och så ledsen på samma gång, går rakt upp i falsett och skrikgråter. Sen var hon glad hela eftermiddagen för att sen gråta två timmar i sträck mellan fem och sju. Eller gråta är inte rätt ord, skrika och jämra sig snarare. Hon försökte somna men kände sig nog lite sjuk så hon sög på bröstet och jämrade sig istället. Hon fick alvedon och sov sedan gott till tio, åt en stor flaska ersättning och sov hela natten sen. Idag är hon glad och om två månader är det dags igen. Hujedamig.

Mr. Promise

Varför kan inte du ge några löften när Mr lova lova?

(Trumvirvel)

Middagsfrid.

I tre månaders tid har vi ätit i skift eller så har jag ätit ammandes i soffan, tiden mellan fem och sju på kvällen har varit en riktigt gnällig period. Men inte nu! Igår fick vi äta middag med en kvittrande och skrattande liten bäbis som satt i babysittern vid bordet. Jag intog även lunchen på samma sätt utan protester men med två avbrott pga babysitterns fantastiska förmåga att få igång tarmarna på de små. Man ba, är det värsta över nu? Kommer vårt temperamentsfulla lilla gull låta oss leva ett någorlunda normalt liv? Vi hoppas på det, hallelujah!

Att inte snusa.

I helgen hade vi besök av storebror med familj två gånger. De skulle på bokmässan i Göteborg, han har ju givit ut en bok i år som delförfattare i en novellsamling. På fredagkvällen lyckades vi dela på en hel flaska vin! På fyra pers! För två år sen hade jag skrivit box och skämts lite men nu är det andra tider och andra bullar. Iallafall, inte förrän på lördagkvällen slog det mig att jag druckit vin utan att tänka på snus eller annan nikotin alls. Inte förrän kvällen efteråt ju.

Jag tänker kanske på nikotin nån gång i veckan i vanliga fall och då oftast i stil med "oj, jag har inte tänkt på snus på hur länge som helst", men jag trodde att alkohol skulle framkalla suget. Inte då. Nu säger jag inte att jag aldrig kommer falla dit igen nånsin eller så men det är skönt att det liksom helt släppt greppet om mig. Mitt tandkött tackar mig även. Men jag kommer nog alltid tycka att snus luktar gott! Det bästa med att vara kvitt ett beroende är att inte tvingas handla nytt snus hela tiden, när man egentligen är för trött och bara vill hem men måste ta en omväg för att handla snus.

Så skönt!

Mammaliv.

Det är rätt fint det här. I våras försökte jag vara lite social utanför arbetsplatsen. Jag pratade med många stora magar i Huskvarna i hopp om att inte bli så ensam och isolerad nu i höst. Vår föräldragrupp blev ju lite av ett antiklimax när det blev fel på bokningssystemet och endast ett par förutom oss dök upp på första träffen och på andra träffen kom bara vi. Vi fick byta grupp där fyra andra par deltog och endast ett av dessa dök upp på återträffen i höst utöver oss. Sen började jag gå på öppna förskolan för förstagångsföräldrar med barn mellan 1-4 månader för att träffa lite mammor och nu har vi en jättestor mammagrupp med peppade människor och söta bäbisar i Elviras ålder! I veckan har jag även varit på långpromenad med en mamma som jag träffade när vi gjorde glukosbelastning samma dag i april som jag bjöd in till gruppen med. Det är ruskigt skönt att äntligen ha lite umgänge utöver jobbet, särskilt folk som bor i närheten. Jag tror det kommer bli en fin föräldraledighet det här!

En dagens tack!

Varför fick inte jag byta kanal när Frank Zappa?

Åhh ja.

Livet. Det kom emellan. Jag förstod aldrig vad folk menade med att man inte har tid med något när man har en bäbis. Jag tänkte att vadå, det är väl bara att låta den gnälla om man vill/måste göra något. Då räknade jag inte med att barnet kan ha obefintligt tålamod, en falsett som får The Darkness att framstå som lite basaktigt och en jävla pipa helt enkelt. Plus att bröstmjölken börjar rinna när skriket övergår till vibrerande gråt... Och att psyket hos en nybliven förälder inte tål att den lilla sötnosen är det minsta ledsen. Jag hinner INGENTING. Livet styrs av en 60 centimeter hög sultan som är allsmäktig och vars ord är lag. Med ord menar jag typ "agooo", inte helt olikt den gamla mellanstadieklassikern "Finsk vaggvisa" fast med tandlöst leende.

Men det är fantastiskt, ibland måste jag nypa mig lite i armen för att fatta att hon är vår bäbis och att hon råkade bli den sötaste blandning av oss två som man någonsin kunnat föreställa sig!

Så är det, den elvirianska tideräkningen har börjat och livet blir aldrig som det var förr.

Jag vågar.

Vet ni varför tjurfäktaren är så spinkig? Därför att man inte får mata dåren!

Dagens vits.

Vet ni vilken afrikansk nationalpark man ser en get i?!

Hallååå?

Det kan väl inte vara en människa som tittar in här nuförtiden tänker jag. Det är okej.

Nu är det typ försommar här i Småland. Med norrländska mått är det som det kan vara i mitten av juni och därmed kallas för sommar. I veckan har vi haft två dagar med 20-22 grader i skuggan och det är ju norrländsk högsommar det. Men det är ju fortfarande bara tredje maj så försommar it is.

Denna helg är det långhelg, sen har jag bara två arbetsveckor kvar innan jag tar ut min semester, min sista egosemester på kanske två decennier! Efter det börjar föräldraledigheten som sträcker sig till september 2015. Jag vet att alla säger att föräldraledigheten går så fort men såhär innan känns det som oceaner av tid. Att den lilla damen med de kittlande fötterna som vi inte ens vet hur hon ser ut kommer vara en människa som kan gå och kanske säga några ord när jag ska jobba igen. Ofattbart. Och ändå är det en människa med sovrutiner och rörelsemönster som man nästan kan klocka för de är så regelbundna. Som om jag redan kände henne, och till viss del gör jag ju det. Men ändå inte alls. Det är en märklig känsla. Ena stunden vill man bara gråta för att det är så lång tid kvar och hur ska man orka ha såhär ont i rygg, höfter och mage i två månader till. Sen trycker hon plötsligt ut en fot bredvid övre magmuskeln och då kan man trycka tillbaka och så håller vi hand mot fot och allt känns helt magiskt.

Det är verkligen en berg- och dalbana av känslor det här.

Händer och fötter som kittlar.

Det här med MMA i magen, det är fint det. I övrigt är jag inte särskilt imponerad av den här v.28-känslan. 88 dagar kvar nu, häng in there.

Söndag.

Det ösregnar ute. Anders svarvar något mycket fint och jag sitter i sängen trots att klockan har passerat 13:00. Lillfia (någon Reidar var det alltså inte) i magen sparkar hela tiden. Snart ska jag baka bullar. Jag kan typ inte gå idag på grund av fogarna men det känns ganska fint ändå. Framförallt att det blir ljusare, att snön är borta och snart är det riktig vår.

Snart halvvägs!

Vardagslunken är tillbaka efter julens resor. Jag har nog aldrig varit så trött som jag var under den resans andra del. Gravid, jetlaggad och influensa på det, bara att stå på benen var en pärs. Det var okej men önskar att jag orkat uppskatta resan lite mer.

Snart är vi halvvägs med lille Reidar och nästa vecka ska vi på ultraljud. Det blir det tredje i ordningen och det mest omfattande. Och ja, vi ska ta reda på könet! Haj!