H-O-C-K det blir hockmy!

Både jag och Anders hade tydligen helt fel när vi sjöng med i den gamla hockey-vm låten från 90-talet. Jag gick runt i Holmsund och sjöng "h-o-c-k det blir hockey", irriterad över att det ju inte alls blev hockey. Anders på sitt håll i Täby sköng "h-o-c-k-m-y hockey"!

Undrar hur många fler varianter det finns runt om i landet?

Den opedagogiska Astrid.

En hel sjuk-/vabvecka är till ända och därför kan jag passa på att rescensera  tv-tittandet lite. Det har blivit mycket Pippi och mycket Emil. Favoriterna är "Pippi går i affejäj" och "Emils mamma haj ont i tändejna". Tidigare i veckan var det mycket Akchonen i Backhojva däj dom slåss" som gällde.

Det där med piga/mamma/krösamaja är inte helt lätt att förklara men det behövs ju inte heller kanske, den vetskapen för ju inte historien framåt direkt. Däremot är jag lite bekymrad över Pippis beteende. Hon köper fyra liter medicin och häller ut i dagvattnet, bakar pepparkakor på golvet (där både hästen och apan hoppar runt samt hennes egna uteskor), hon köper kompisar med sina guldpengar och är allmänt störig även med dagens mått mätt. Har sönder saker i affären och slänger pengar på expediten som betalning.

Och Emil då, hans pappa borde gå anger management-kurs, det är ett som är säkert. Han luggar Emil i ungefär varenda avsnitt, lyfter honom i håret och kallar hans present till Ida för "värdelös sammitask". Emils mamma säger att ingen ska skratta åt Lina när hennes ansikte är svullet för att fortsätta meningen med "du ser ju inte kloook ut!" Så fort sockenfolket får syn på Emil börjar de mobbas och prata om hur hemsk han är och ingen i familjen tar honom i försvar. Och Emil då, kysser lärarinnan mitt på munnen oombedd och kallar det för godhet, ba okej rape culture?

Nä men seriöst, jag tror inte barnen tar nån skada av att titta på Emil eller Pippi men om de hade spelats in idag hade det nog inte sett likadant ut! ;)

Södra Afrikas Bibelbälte.

Jag har några kompisar från Oxfordtiden på min Facebook, samtliga bor och verkar i Sydafrika. Och ja, vi vet ju alla hur det är med vita sydafrikaners värderingar när det gäller allas lika värde, de flesta i min ålder har ju vuxit upp med mörkhyade hembiträden och i ett (till en början lagligt rättfärdigat) segregerat samhälle. Så visst, jag borde inte vara förvånad över att samtliga delar artiklar och memes som är gravt rasistiska och som osar misogyni och kvinnoförakt samt religiöst dravel. Men när en av dem (en kvinna) delade en meme som löd ungefär "Hillary showing the face of being aborted right before delivery" och en förvånad Hillary på då gick fan luften ur mig! Kvinnor som hatar kvinnor och kvinnors rättigheter kan jag inte ha kvar som vänner, det äcklar mig ända ner maggropen att se kvinnor vilja förstöra för andra kvinnor!

Jag har aldrig tagit bort en vän från Facebook på grund av att den visar åsikter som jag inte gillar (jag vill liksom hålla koll på vad motståndarlaget tycker) men det gäller inte abortfrågan. Pro-life personer är så jävla pantade, jag hatar ALLA grundligt och jag tål inte se skiten, när det gäller abortmotståndare är jag pro-death för hela högen!

IQ fiskmås och hans anhängare.

Jag trodde inte Trump hade några svenska fans men där trodde jag fel. Jag hörde nämligen ett gäng unga killar prata på busshållsplasten idag.

"Assåå.... han är ju ändå businessman, han borde ju kunna hålla ihop världsekonomin"

Man ba, kommer du ihåg när Trumps samlade tillgångar var minus flera miljarder? Lägg där till att de unga killarna var av härkomst som åtminstone påminde om Mellanöstern och med brytning på något arabiskt språk. De skulle ju för fasen inte ens få komma in. Dessutom är de ju våldtäktsmän allihop (enligt Trump då).

Hur tänker folk?

Mammor är bäst.

Söndagar är min sovmorgonsdag. Idag var det lite extra tidig uppstigning för övriga familjen på grund av vintertiden. Jag och Elvira satt i soffan senare och jag sa
"har du varit med pappa hela morgonen!?" och hon svarade "jaaa".
"Vad har ni gjort hela morgonen då?"
"Väckt mamma".

Mamma är lite av en favorit just nu.

Kom igen Leeeena...

Det finns en första gång för allt. Idag är första gången Lena befinner sig på annan ort för natten, inlåst på en förskola ett par kilometer bort. Direkt efter middagen anade hon att det var nåt som inte stämde, kom på att hon ville ha Lena och sprang och ropade "Leeeena, var äääär du?"

Vi skulle ju försöka få henne att inte komma ihåg Lena tills imorgon, det gick sådär.

Lena, den ständiga följeslagaren... Imorgon kommer du vara mer älskad än någonsin!

Den långa väntan!

Åh, så himla länge det är tills vi ska flytta, jag känner mig väldigt otålig. Jag avskyr att gå och vänta på saker! Varje dag vi tar den där jäkla bussen upp för berget känns som en dag för mycket. Varje dag när jag och Elvira åker hem pekar jag ut lägenheten för henne och säger "diiit ska vi flytta" och hon svarar entusiastiskt "jaaaaa". Men först ska vi genomlida oktober, november, december och nästan halva januari. Sen ska jag banne mig inte gå i en uppförsbacke igen på minst ett halvår!

Kvinnor är från Venus, män är från vettet.

Jag och Anders har samma humor men i övrigt är vi från två olika världar. Jag är superextrovert och tankar energi när jag har folk runt omkring mig, han avskyr folksamlingar och tycker att det bästa som finns är att få sitta och småpilla i sin verkstad en hel kväll (i verkstaden som han inte har alltså). Jag har noll tålamod med saker och ting, påbörjar ett projekt för att svära hela vägen tills det är klart, hans bästa del av projektet är att sitta och fila på samma punkt tills den är helt perfekt. Han kan sitta på hemnet och drömma om hus som kostar miljontals kronor över vår budget medan jag inte vill se en bostad innan jag vet vad jag har råd med och då kollar jag bara på det vi har råd med för jag vill inte veta vad jag inte kan få, det gör liksom lite för ont i mig. Vi är olika helt enkelt. Och tur är väl det!

För 2012 när vi precis flyttat till Huskvarna satt han och hemnetknarkade och drömde om en bostadsrätt i centrala Huskvarna med inredd källare som man når med en spiraltrappa från vardagsrummet. Jättehäftig och en bra kompromiss eftersom jag hellre vill bo centralt än att varje dag blir ett äventyr bara för att jag bor i skogen. Jag köper alltså hellre en bostadsrätt i centrum medan jag har småbarn än en villa på landet där vi har plats med en verkstad. Förutom denna lägenhet då, för den hade allt som både ville ha, extra påtagligt efter att ha bott på detta berg i fyra år, varav två med ett barnvagnsbarn. Jag kan nog inte framhäva exakt hur mycket jag. Hatar. Det. Här. Jävla. Berget! Men alla som bott på toppen av ett berg med dåliga bussförbindelser kanske kan relatera.

Så i fredags hände det, lägenheten kom ut igen! Vi som har diskuterat fram och tillbaka vad vi vill ha, pratat om hus på landet utanför Gränna, bostadsrätter i halva stan, inget som vi kunde köpa utan att den andra blev besviken. Så det var bara att slängde sig på luren till mäklaren under helgen och försöka gardera upp att lägenheten inte gick före visningen. Och det var också tur eftersom det var en förhandsvisning i måndags och flera familjer som skulle dit. Vi helgarderade oss för budgivning långt över det satta priset, fixade lånelöfte blixtsnabbt och kastade oss in i en budgivning redan på tisdagen. Som vi vann! Och säljaren accepterade vårt första och enda bud, vi skrev kontrakt i onsdags och nu är vi världens lyckligaste!

Och efter det har jag suttit på hemnet och tittat på hus och lägenheter, såna som jag inte har råd med och sådant jag inte vill ha. För nu är det inte lika dramatiskt, jag kommer få lämna berget i januari och behöver inte stressa längre. Medan Anders är helt bortkopplad och vägrar titta på hemnet mer eftersom han nu har det han vill ha.

Olika var ordet, men vi lyckades hitta bådas drömlägenhet till slut!

Cirkeln är sluten.

Vi har en bokcirkel på jobbet och ska träffas imorgon kväll. Sommarens bok var En fransk curry", den lät väl inte jättespännande och har mest legat och skräpat i diverse väskor jag släpat runt under sommaren. 343 sidor, jag började igår ikväll. Och visst läser jag snabbt men att sitta och tvångsläsa böcker, nej tack. Nu var den inte jättedålig men när Johanna berättade att filmen finns på netflix under frukostrasten var jag riktigt nära att kasta in handduken. Men så tänkte jag på George Costanza och avsnittet när han åker hem till de som hyrt enda exemplaret av filmen vars bok han ska ha läst inför en bokcirkel han är med i för att imponera på en tjej (Breakfast at Tiffany's) och börjar poppa popcorn i deras kök och beter sig jätteskumt och då tänkte jag att nej, jag är inte sån.

Så jag läste ut boken istället, nån skam får man ju ha i kroppen!

Det är så mycket vilja nu.... säger jag!

Allvarligt, kineserna är nog nåt på spåret när de väljer att lära bort/kväva den fria viljan. Det är mycket dragkamp om väldigt mycket just nu och användandet av "jag lill" och "säger jag" har skjutit i höjden!

"Ja lill inte haaa majs, säger jag!"

"Ja lill haaa ipaden, säger jag!"

"Mamma hålla hand! Nappen! Titta sånger! Nä pappa natta! Ija lill blåsa bluuuuuuubleeeer!"

Så himla sträng så man blir lite förfärad och lite full i skratt på samma gång.

Tänk den dagen man har flera stycken (förfärad blålila emoji)!

En mammas mardröm

Förra veckan var mamma och pappa hos oss. Vi spelade sällskapsspelet Retro som Anders fick i julklapp och som har legat oöppnat sen dess. Iallafall så var det mer än en fråga där Darin figurerade som svarsalternativ. Dagen efter vid frukosten var mamma lite arg.

-Jag hade en sån irriterande dröm. Jag var i Vidstrandsnäs för att jaga och hade bössan i toyotan. Så helt plötsligt är bilen borta och några timmar senare kom den tillbaka. Då var det den där himla Darin som hade buskört med bilen och gjort slut på all diesel! Men bössan hade han inte rört iallafall men jag var så himla irriterad på honom!

Vad är det med Darin och sällskapsspel? :)

Din tub, min tub.

Sämsta ever är att vi istället för att introducera barnkanalen och bolibompa gick på babblarna och sångkompilationer på youtube direkt. Babblarna är glömda sen länge men "titta sånger" (=allt på youtube) är typ en av de vanligaste förfrågningarna här hemma, särskilt i sjukdomstider.

Just nu är det bland annat en film om en man som fastnat i sin soffa och får fram en kroppsdel i taget (och ropar it's a fooooot) och filmer om två ca sjuåringar som heter baby Annabelle och baby Victoria som går runt och trashar leksaker och säger shit och diarrhea som går varma på tuben. Hon vet att vi inte vill att hon ska se de sistnämnda men ibland slinker de igenom ändå. Med en bedjande blick tittar hon på mig och säger "ja lill se den filmen"  och så väntar hon på mitt svar innan hon vågar sätta igång den och när hela ansiktet är prickigt och ögonen feberröda är det liksom svårt att säga nej.

Men alltså. Snart får vi nog hårdintroducera barnkanalen.

Skönt med facit.

Förra året ungefär under samma tid funderade jag mer än en gång på om det var vattkoppor Elvira hade eller inte. Det mesta tydde på det förutom att hon hade ganska få prickar. Annars checkade vi av alla symptom, träffade ett barn som dagen efter fick koppor, blev jättetrött och sjuk tio dagar senare, fick prickar på flera delar av kroppen och sådär. Så när Elviras kusiner hade vattkoppor när vi träffades för sisådär femton till tio dagar sen var det rätt lugnt tyckte vi. Hon hade ju mest troligt haft sjukan redan.

Idag vaknade vi i vårt tält på campingen i Habo och skulle precis gå ner och bada när den stora pricken på kinden visade sig ha sällskap av en moderblåsa på magen. Sen prickade det till sig rejält på rygg, mage, hårbotten, blöjregion och ben efter att vi avbrutit vår campingsemester och kommit hem. Vad härligt med facit, hon hade inte vattkoppor förra året. Hurra.

Fröken trots.

(jag är medveten att trots inte är rätt benämning egentligen men jag har glömt vad det är man bör säga istället så vi kör på t-ordet)

Idag byggde vi (jag) ett jättetorn i duplo. Längst upp satte jag en gubbe på en plattform och sa lite målande att han sitter där och spanar ut över nejden. Elvira tittade utmanande på mig och väste "jooo den".

Nu. Börjar. Det.

I en annan del av Marvel universe.

Elvira gillar inte TV särskilt mycket, bara youtubefilmer. Senaste månaderna har hon haft en förkärlek till vuxna människor utklädda till superhjältar/Elsa/Jokern/Maleficient med mera. Även stop motion-filmer med ungefär samma figurer och framförallt spindelmannens familjeliv. Ett tag var det bara filmen "spindelmannen får en bäbis" som gällde, kväll efter kväll. Sen svalnade intresset för just den filmen och glömdes bort. Tills igår, när vi såg spindelmannen i ett annat sammanhang och hon utbrast "titta, det ä pindelmannenbäbis pappa". Alltså ååhhh, vad härligt att han är pappa först och sen superhjälte i hennes lilla värld där även doktorn är en "hon" och man sminkar sig för att se pigg ut.

Barnbad, fotbad, lite kiss och lite bajs.

Elvira älskar att bada, åtminstone i badbaljan, badhuset har vi inte testat sen i december och då hatade hon duschen men älskade badet.

Idag badade hon iallafall efter middagen, Elvira var lätt grön av avokado och även rätt pepp på att få leka med sin nya favoritpryl vattenkannan, inköpt för 15 :- på Ica i Huskvarna i samband med pakethämtning. Vår nya grej är att jag sitter på hennes pall bredvid baljan och badar mina fötter medan hon skrubbar mina ben med en våt tvättlapp. Jag tänker ofta att jag behöver bada fotbad eller åtminstone torrskrubba fötterna med den där batteridrivna fotfilen men jag gör det liksom inte så detta är ju verkligen en kalasbra kompromiss, göra nåt jobbigt när man ändå gör nåt man måste. Idag tänkte jag ta det ett steg längre och faktiskt fila fötterna (obs, i duschen, inte i badet) och det gjorde jag. Sen blev jag filad på hela kroppen inklusive ansiktet med fotfil och det var jättemysigt förstås. Jag minns inte om det var före eller efter "oj, Ija kissade lite, måste torka" men vad gör det? Och precis innan nattningen kom den försenade nummer tvåan som vi väntat på hela dagen och den kom medan hon hängde över min axel och klämde högljutt medan jag satt i soffan. Och då tänkte jag att det är få gånger i livet man kommer vara så nära någon som bajsar och ändå tycka det är gulligt på nåt sätt så jag försökte hålla mig för skratt för att inte genera henne (eller få henne att tro att man ska generas vid såna tillfällen) och bloggar om det till eftervärlden istället.

Besatt.

Vi ska flyga till Umeå idag, jag och Elvira.

"Idag ska vi åka flygplan till mormor och morfar, Elvira"
"Åka leos lekland!?" (nickar förstående)
"Ja vi ska till leos lekland en annan dag (för det ska vi) men idag ska vi flyga till mormor och morfar"
"Ijja flyga leos lekland"

Medan jag skriver detta står hon bredvid och gråter för att hon vill se bilder från när vi var på Leos senast.

Grammatiken.

Elvira har inte så bra koll på dig och mig och ditt och mitt än. Eller, med inte så bra koll menar jag förstås noll koll. Och det blir ganska dråpligt när hon är lite ledsen och kommer springande och gråtropar "mamma bääja dig", eller när hon pratar om sitt rum som "ditt jum". Och man vill liksom inte att hon ska lära sig heller för det är så gulligt när hon klättrar upp i ens knä och säger "kjama dig". Det är ju en sån kamp att känna att man vill ha kvar sin lilla bäbis samtidigt som man bara längtar efter den ökande friheten i att ha självgående barn!

Bästa dagen ever!

Obs, jag bloggar på arbetstid, det kallas även restid med lokaltrafik och är en av fördelarna med mitt jobb. Mitt jobb ja, som just nu inte är så pjåkigt och två jobbrelaterade grejer gjorde min gårdag typ bäst på länge. Bäst i mitt jobbliv alltså, jag tycker att hemmalivet står i en klass för sig på den här livsskalan men det är ju bra om man trivs överallt. Lite (mycket!!!) mer kulor i påsen och lite förhoppningar om framtiden är vad jag fick igår. Så jäkla najs!

(obs att telefonen ville skriva "så jäkla bajs" och "bästa dagen Evert", tur att den inte får välja själv)

När man vill vara sig själv för en stund.

Vi skulle åka och handla och precis då blev Anders bjuden till lekparken under eftermiddagen. Mina mammakompisar män var ju föräldralediga samtidigt och känner varandra men hörs kanske inte av nästan varje dag i en evighetsfacebookgrupp som vi gör men verkar ju styra upp lite grejer ibland! Mammorna i fråga är i Ullared idag, själv ska jag dit om två veckor med mina kollegor, annars hade jag gärna åkt dit nu med men vi ska bo på hotellet like pros.

Men vad härligt, jag fick några timmar till att pyssla om mig själv och bara sitta och hänga en stund eftersom dagens träningspass redan är gjort. Nu får jag förbereda middagen helt ostört utan min lilla själpreda som ska vara med i precis allt mamma gör! "Ija hämta pall, Ija hjälpa!" ganska gött om ni frågar mig!

Att vara ett år och åtta månader och inte bli förberedd på att det är vardag igen efter fyra dagars helg, det är inte roligt det. Efter frukostgröten kom frukostgråten och det slutade med att vi nollställde allt genom att sitta på golvet och kramas i tio minuter, trots morgonstressen. Ibland måste man komma ihåg att förbereda den lilla på att såna stora förändringar är på intågande. I hennes värld är ju fyra dagar lika med ny rutin. Tänk om nån kom och ryckte upp en ur sängen på en söndag och ba "men du ska ju jobba nu". Då skulle jag också tycka att allt var pest och lägga mig raklång och skrika lite. Lite så brukar jag tänka när jag tycker att vredesutbrotten är lite orimliga.

Veckans höjdpunkt...

...(förutom the obvious påskvecka) måste vara att bli kallad "mammagumman". Så mycket kärlek! Mitt första föräldrasmeknamn liksom, så långt ifrån tonårens "jag hatar dig" man kan komma typ. Mammagumman. Den karamellen kommer räcka länge!

I väntan på VAB.

Ja, det känns som jag mest går och väntar på nästa VAB jag. Elvira blev snorig i helgen och hade en urkass kväll igår. Hon sov i min famn i soffan från 20:00-23:00 ungefär, det hör inte till vanligheterna. Men när hon mår dåligt blir hon som en liten koalabjörn som hänger i mamma eukalyptusträd nonstop. Och om hon mot förmodan inte skulle befinna sig i min famn på grund av tex toabesök eller kaffekokning springer hon efter mig och skrikgråter "mamma bäääääja".  Så ni må tro att jag även längtar till nästa VAB-tillfälle!

Jo vi ska dela på vabben framtiden men fram tills min nya chef börjar tar jag det stora oket, det kostar ju inget om ingen ser eller hur var det nu?

Okej?

Tydligen använder jag ordet okej lite väl mycket när jag kommunicerar mina krav på den lilla bångstyriga människan jag försöker fostra. De senaste veckorna har hon börjat bestämma vad som ska hända genom att säga okej och sen det hon vill göra, till exempel okej gunga, okej åka bil eller okej sång (titta på sångfilmer på youtube). Jag har inte riktigt förstått förrän idag att hon faktist tror att okej betyder "nu bestämmer jag detta".  Kanske för att jag säger (lite för ofta) "nu gör vi valfri grej okej"!?

Jag måste nog utöka min vokabulär eller åtminstone sluta fråga henne om hon har förstått vad jag säger. Det har hon ju som regel alltid men även om hon inte har det spelar det ingen roll eftersom svaret på allt jag frågar är nej. Det har varit lite jobbigt såhär i sjukdomstider. Är du törstig? Nej. Ger barnet vuxenstort glas vatten som hon sveper. Är du trött? Nej. Jag bär henne till sängen och hon sover en hel eftermiddag. Vill du vinka till pappa i fönstret? Nej, mamma vinka. Ställer sig och vinkar i fönstret.

Det är lite som att lösa gåtor varje dag detta, och då har jag ju ändå turen att ha ett barn som är rätt tidig med språket. Fast det är ju också det som gör att det blir så frustrerande när man inte förstår, eftersom varken hon eller jag är van vid det.

Vad är felet?

Den där förkylningen jag nämnde den 30:e december, ja den jag fick på tåget tillbaka från Umeå... den är kvar än! Alltså jag undrar ju vad som är fel. Jag ringde vårdguiden för en vecka sen och de sa att det går riktigt långdragna förkylningar just nu. Ja och i måndags blev det värre igen, jag fick världens hosta, snuva, lite feber och sen dess har jag varit så himla trött. Igår hämtade jag Elvira på förskolan klockan två (inskolningen är i full gång) sen hängde vi i lekparken på eftermiddagen och efter middagen var jag så trött och hade frossa. Jag slocknade före tio och sov till tio. Jag skulle lätt kunna sova fem timmar till. Jag är så less på detta!

Barnet med humor.

Åh vad jag älskar att vårt barn har börjat upptäcka att man kan retas. Den stora grejen nu är att kalla tåg för "tåjo" istället för tåg. Efter att ha bott en vecka med storkusinen Ludvig som konstant pratar om tåjo har hon själv börjat säga det för att få en reaktion, trots att hon sa tåg innan. Hon vet mycket väl vad det heter och säger det bara för att retas. Ja, och så ler hon sitt oerhört gulliga spexleende och vi skrattar tillsammans!