Förlåt för skryt...

...men jag tror att Herman är världens lättaste bebis! Efter att ha haft en high need-bebis är det rätt lätt att anta att alla bebisar bara kan sova i vagnen eller på en när man står och går eller sitter i soffan och glor i timmar och då är det ju skönt att bli motbevisad av ett barn som helst somnar när man lägger ner honom i vagnen/soffan/babygymmet/sängen! Förutsatt att han är duktigt mätt och nybajsad eller åtminstone utan massa gaser. Helt otroligt, jag vet inte hur många arbetsdagar han sover bort per vecka... han somnar liksom vid förskolelämningen och vaknar vid lunch för att äta. Sen kan han lätt sova till fyra på eftermiddagen. Och på morgnarna när han är vaken så ligger han i babygymmet och ler medan mamman roddar treåring som är ilsken/ledsen/tjurig/uppeivarv/på nåt annat konstigt humör.  Och bara väntar liksom. Efter nån halvtimme gör han lite väsen av sig för att försäkra sig om att jag inte glömt honom helt.

Jag vet att det inte kommer vara såhär för evigt men jösses vad lätt det är att ha två när tvåan beter sig som en halv!

Språkutveckling deluxe och stinky feet.

Elvira försöker sig på lite slang och sånt.

-Mamma lillebror tycker att jag är gasrolig.... typ!

-Mamma, mina fötter luktar verkligen som bajs!
-Jaha.
- Mamma mina fötter luktar tydligen som bajs!
-Jaaa...
- Mamma... mina fötter luktar typ som bajs!
- Men ja!

Hon har även snappat upp ett svärord från Lotta på Bråkmakargatan och inte vilket ord som helt utan "i faraord" som hon gormar i tid och otid och vi bara håller oss för skratt för hon får gärna tro att hon svär så länge hon inte gör det.

Levlat klart?

När jag var ute och gick vid Vättern häromdagen med båda barnen sovandes i vagnen och solen strålade och värmde ryggen slog det mig att det blir inte större än såhär. Det största i mitt liv har redan hänt, sista bossen är avklarad och de ljuva eftertexterna har börjat. Undrar om alla känner såhär när de är klara med barnafödandet? Min familj är komplett, det känns i varenda nerv. Och av allting som kan hända i resten av livet är det nog inget som kan slå den här känslan... och det känns inte sorgligt på något sätt utan väldigt fint och försäkrande. Blir det inte större än såhär så är jag förbaskat nöjd ändå.

Det är i alla fall en fin tanke att plocka upp när båda barnen gråter i kanon medan en mattallrik med ljummen mat aldrig nått min mun samtidigt som morgonens kaffe snurrar i mikron för andra gången.

Det var ju bara ett träd...

Ja det var ju bara ett träd. Ett träd med ett eget instagramkonto med blygsamma 27 000 följare, perfekt placerat på Huskvarnas del av vätterstranden visserligen med en gudomlig utsikt. Men ändå bara ett träd.

Denna sommar har vi mer eller mindre bott i trädets skugga under varma, halvvarma och kalla blåsiga dagar. Elviras motto är ju att det inte finns något dåligt badväder och dessutom är det aldrig för kallt för picknick. Med gångavstånd till stranden hade vi hoppats på att få spendera många sommardagar i skuggan av detta knäckepilträd.

Tills för någon dag sen när någon jävel med motorsåg tyckte annorlunda och bestämde sig för att såga halvt igenom varenda gren i trädet så att parkavdelningen inte såg någon annan utväg än att såga ner hela skiten på grund av livsfara.

Källa: instagram

Den sista bilden som publicerades på trädets konto var nog också den mäktigaste, out with a bang!

Farväl broccoliträdet, jag kommer sakna dig!

Med facit i hand.

Han är här nu! Jubel och bjällerklang!

Ja han har ju varit här i en vecka och det är sådär nypa-sig-i-armen-overkligt att allt gick så himla bra ändå och att han är en perfekt liten bäbis som krånglar lagom mycket och tittar vindögt när han inte sover.

Vi myser väldigt mycket men jag har varit hyfsat yr i huvudet efter ännu en blodförlust av det större slaget så vi tar det väldigt lugnt. Utöver förlusten var det en riktigt bra förlossning... det sägs att en bra förlossningsupplevelse kan läka en dålig, vet inte om det stämmer och har varit så himla irriterad på att folk pratar om att en bra förlossning kan bli en slags revansch. Revansch på vadå undrar jag? Att ett organ i kroppen som arbetar helt autonomt är uttröttat ena gången och fungerar den andra? Att ett barn bajsar i vattnet och drar på sig en infektion och det andra inte?

Men att det kan läka en besvikelse över en kropp som inte fungerade som den skulle kan jag ändå köpa lite lättare fast ändå inte.

Hursomhelst så är jag så lättad över att den här skiten är över nu, så många timmar av ångest och mental förberedelse och tårar som gått åt de senaste 20 veckorna, ungefär när det slog mig på allvar att jag inte kommer undan. Och så var det bara över!

Jag som oroat mig så mycket för att jag inte hunnit bonda med barnet i magen för att allt det andra tagit så mycket tid men det blev som jag trodde; att när han väl kom ut så skulle det vara finnas där. Den där oändliga kärleken och glädjen över att få ännu en liten minimänniska att rå om och älska i all evighet. Och i efterhand var det så värt det...  inte så att jag nånsin gör om det för min kropp och mitt psyke ska inte vara i det tillståndet men jag är iallafall inte rädd för att föda barn längre!

20 dagar kvar.

Egentligen vet man ju inte hur många dagar det är men man kan ju tänka som så att det är 20 dagar kvar tills det inte går att räkna ner mer. Jag hoppas han kommer lite eller mycket innan, gärna igår faktiskt! Jag är så sjukt höggravid just nu, jag tar liksom bussen två hållplatser bara för att jag fortfarande har mitt busskort och det gör så jäkla ont att gå. Så ont, överallt! Men framförallt i den främre fogen som sitter precis under magen. Inga kläder känns sköna, skulle helst gå runt i bh och trosor jämt om jag fick.

Halsbrännan är tillbaka med besked och jag har en latent svampinfektion som kommer och går bäst den behagar trots konstant (verkningslös) behandling.

Vikten står på behagliga +14,3 kg såhär i 36+6, det är 8 kg mindre än sist så jag är iaf lite lättare och lite nättare. Kan inte äta mycket heller, vill bara ha sushi och räkor med aioli. Igår åt jag en quarter pounder med cheese på Donken med, det var förvånansvärt gott. Annars kräks jag typ bara av att tänka på fet snabbmat men chokladdoppade bananchips går gärna ner och falafel från "yalla yalla mat för alla" inne i stan. Men dit har jag svårt att tänka mig att jag kommer till nu när jag kastat in handduken på jobbet.

Men psyket är iallafall lite mer stabilt, eller så är jag bara så less att jag måste se fram emot förlossningen eftersom den tar bort allt det här. Smart kroppen!

Det är iallafall sista gången jag gör detta, kommer aldrig mer utsätta min stackars kropp och knopp för dessa fasansfulla gravidhormoner och allt runt omkring.

Med facit i hand och nästan två fullgångna graviditeter med både kvinnligt och manligt foster är det bara att inse att detta är den gravidlott jag blivit tilldelad och den är oproportionerligt tuff! Så framtida Karin, om du nånsin blir sugen på en bebis igen så är det bara att hoppas på barnbarn. Hej hopp!

50 dagar kvar.

50 dagar kvar med livet på halt
När kroppen får tillbaka styrkan är det åter kallt
Då slipper jag äntligen ha ont överallt
Men det är såklart värt det, att skapa ett liv betyder allt!

(Fast längta bort sommaren känns inte särskilt ballt)

En feministisk framtid.

Igår blev jag så himla glad att jag blev alldeles tårögd, två gånger!

Först och främst för att den mest vettiga politikern jag känner till, Birgitta Ohlsson, ska utmana Jan Björklund om partiledarposten för Liberalerna och sen när jag såg programmet om kronprinsessan Victorias 40-årsfirande och insåg att hon är en sån vettig monark att jag nästan blir rojalist. Jag har iallafall inget emot en symboliskt monarki med henne som regent.

När jag nu prompt ska bidra med en till man till denna värld så är det ju bra om det finns  några starka kvinnor på scenen!

(Och tårögdheten kan ju ha att göra med tillståndet mer än händelserna men jaja!)

Lägesrapport.

Kanske var jag inne i en jättebubbla förra gången men jag minns det som att magen var så viktig! Jag pratade och sjöng med magen, hatade varje sekund av graviditeten men älskade innanmätet så enormt redan innan det syntes liksom. Och denna gång är det bara "shiiit, vad tiden går fort" och allt bara snurrar på. Alla säger ju att tvåan liksom bara får hänga med i den cirkus som är "familjen" och det känns lite sorgligt när första barnet var något så stort och fantastiskt redan som embryo.

Samtidigt kan jag tänka mig att nummer två liksom bara kommer ut en dag och då kommer alla känslorna på en och samma gång som Gessle sa. Men jag är ju ett andra barn och Anders med. Det slog mig igår att det är tur att man som barn inte förstår skillnaden i förväntningarna mellan ettan och tvåan så att säga för då hade livet var en lång avundsjuka på ettan som var så efterlängtad och fantastiskt.

Denna gång är jag däremot mer tillfreds med kroppen och alla förändringar. Istället för att gräva ner mig på grund av konstanta sammandragningar och foglossningar så fortsätter jag leva, jag vill jobba så mycket jag kan och orkar och träna för att fortsätta må bra. Jag orkar liksom inte sitta i fyra-fem månader och sörja att min kropp inte gillar att vara gravid denna gång. Jag har lyckats hålla vikten nere helt tills magen började växa i rasande takt, det gör mycket för orken att inte vara så himla tung denna gång. Trots att mina fysiska begränsningar kom mycket tidigare än förra gången är jag ändå mer rörlig och mer aktiv.

På måndag är det 22+0 och bara en vecka kvar tills fostret uppnår mänsklig status!

Skengravida familjen.

Anders säger att han aldrig varit så hungrig och sugen på allt möjligt som nu. Han äter och äter och äter, till skillnad från mig som räknar kcal genom hela graviditeten för att undvika tio kilos viktuppgång utöver bäbisen som jag ju gick upp förra gången  trots att jag upplevde att jag "höll igen".

Och den lilla pratar dels om när hon var en bäbis och gjorde si och så och om hennes bäbis i magen. I söndags tex skulle vi gå ut på promenad och då sa hon "mamma jag orkar inte stänga jackan för min mage är i vägen".

Tur det var varmt ute.

Overkligt.

Nä, jag tycker det är så himla overkligt att ha en liten människa i magen som fladdrar runt och har sig. När Elvira var i magen kändes det lika overkligt och när hon kom ut var det som att "det är klart att det var hon där inne, vem skulle det annars varit?" Och nu när man redan har facit nummer 1 på hur en perfekt liten mix av våra gener ser ut är det ju ännu svårare att föreställa sig hur ungen kommer se ut eftersom den enda logiska mixen av våra gener redan finns. Håhåjaja. Idag mäter den lilla 14 cm från huvud till fot och jag har gått in i sextonde veckan. Hurra Hurra, det går ju som smort detta.

Ont i alla mina bröst.

Jag frågade Elvira igår om hon hade ont nånstans i samband med febern. Hon är ju väldigt bra på att beskriva var det gör ont och det kan ju vara lämpligt att få veta om det gör ont när hon kissar tex. Till svar fick jag att hon hade ont i alla sina bröst för hon har en bäbis i magen och så hade hon lite ont i näsan med. Och ville inte gå till förskolan imorgon.

Ja men dåså.

I don't like mondays...

Elvira med 39 graders feber låg och filosoferade i sängen igår. Det här med veckodagar är stort just nu för hon har förstått att olika dagar har olika regler och skeenden som inte gäller för någon annan dag.

"Vad är det idag?"
"Idag är det söndag" svarade jag.
"Imorgon är det fredag?"
"Nä, imorgon är det måndag, veckans tråkigaste dag!"
"Jag älskar på lördag."
"Ja, jag med!"

Jag väljer att tro att hon inte bara älskar lördag för att vi har infört lördagsgodis utan för att hon får sovmorgon och får göra roliga saker med både mamma och pappa hela dagen. Som att åka till k-rauta tex och spendera en halvtimme där tjatandes om att åka till godisaffären.

Pappa är ändå bäst.

Elvira pekar Zlatan på tv:n.
"Den är fin!"
"Vilken?"
"Den!" Pekar på Zlatan.
"Aha tycker du Zlatan är fin?"
"Nä, han är inte så fin. Han är inte min pappa!"

Hej hej världen (eller Åsa i USA om man ska vara petig)!

I förrgår var vi på ett tidigt ultraljud och gjorde kub-test. Allt såg bra ut och som förväntat så nu har jag lyckats ta till mig att det faktiskt är ett blivande barn där inne och inte nån svulst som gör att jag mår kasst. (Har varit livrädd för druvbörd så var väldigt glad att det inte var en sån denna gång heller). Nä nu känns allt hundra gånger bättre och dessutom blev vi framflyttade fem dagar så hejdå vecka 12 och välkommen vecka 13 blev det liksom i ett nafs! Beräknad födsel den 17:onde september!

Som en liten ballong.

I morse var det som att graviditeten kom full circle, jag satt i sängen för att klä på mig och magen var liksom redan överallt. Elvira petade på den och sa "men mamma, vilken stor mage du har! Den ser ut som en liten ballong!" Vecka 12 på lördag men ser ut som den gjorde i vecka 20 förra gången. Den halvan av jobbet som inte redan vet något gissade det nog idag.

Jaja, annars är det jämna plågor, bara 197 dagar kvar....

Moment 22.

När det enda jag vill ha är en sur apelsin och sura livsmedel får mig att må extra illa efteråt.

Fyra veckor kvar till 12+1 när det lättade sist, och det är ju inte ens en garanti för att det gör det denna gång.

Mvh/ redan less

Jämställdhet, kvinnors lott och nya medborgare.

Förra veckan var jag på Forum jämställdhet för jobbets räkning. Jag känner att mitt engagemang för kvinnofrågor och jämställdhet ökade lite men att min inställning till världen i allmänhet minskade lite. Det går så förbaskat långsamt sjöng Pia Sundhage i inledningen och den skotska författaren och medborgarrättskämpen som avslutade dag två var ungefär lika munter.

Och hela tiden satt jag med en liten cellklump i magen som kanske blir en kvinna en vacker dag, eller kanske en man. Och jag tänkte, jag vet inte vad som är värst.

Nu har vi flyttat!

Äntligen installerade i nya lägenheten och den är precis som förväntningarna! Här kommer vi trivas. Idag är jag sjuk för tredje dagen och Elvira är hemma med mig. Dödsförkyld. Hon hade lite ont i örat och feberhängig igår så vi har en lugn dag i soffan. Men det är svårt att ta det lugnt i ny bostad, både igår och i förrgår mätte min stegräknare över 16000 steg för det finns ju alltid nåt att flytta på och nu när vi bor så stort blir ju avstånden längre!

Jinx.

Vi åt på Ikea i veckan, två gånger till och  med. Bägge gångerna åt vi caesarsallad och bägge gångerna plockade jag bort ärtskotten och la åt sidan eftersom tallrikspynt är en välkänd calicivirushållare. Anders tog mina ärtskotten och mumsade i sig för att man ju inte kan slänga mat.

Sen råkade jag säga att vi ju aldrig lyckats vara magsjuka i den här lägenheten där vi inte har egen tvättmaskin och nu är det ju bara en vecka kvar.

Idag mår Anders jätteilla och har bosatt sig på toaletten. Jag säger inte att jag har påverkat situationen på något sätt men samma dag jag tänkte det där med magsjukan tänkte jag att jag fortfarande inte behövt ha mina vinterkängor i år. Dagen efter var det nysnö och minusgrader och jag fick lov att plocka fram vinterkängorna så jag har egentligen bara gått och väntat på någon slags magsjuka.

Jag ska bara tänka på positiva saker framöver.