Overkligt.

Det var ju länge sen, eller aldrig, som jag hade en förkylning med en släng av dödsångest. Inte bara för min egen skull, utan för barnen, Anders, våra grannar i trapphuset som består av flera riskgrupper. När jag fick känningar i halsen följt av torrhosta flyttade jag ut till en madrass i vardagsrummet och undvek att natta barnen. Det är ju jättelätt att hålla avstånd till en tvååring, men så gott det gick. Isolerade mig i 9 dagar med hostan från döden. Torrhostan blev en otroligt seg hosta, som att försöka hosta upp seg kola. I lördags vände det på en timme, helt plötsligt gick hostan från omöjlig till som en lätt förkylning.

I söndags började jag känna mig bättre, som att det var över. Började röra mig utomhus igen i tisdags. Igår hade jag en obehagligt torr känsla i halsen igen, men den är borta nu. Tisdag och onsdag har jag fått obehagliga tröttattacker, vill typ somna stående.

Så himla drygt, när blir man frisk egentligen? 14 dagar sen första känningen idag. Om man inte räknar med den konstiga huvudvärk som jag drogs med i nästan en vecka innan dess.