Var på urologen idag för stentuttagning och jag har tyckt rätt synd om mig själv ganska många dagar nu på grund av ont och frustration. Urologen ligger mittemot neonatalavdelningen och i väntrummet hörde jag en kvinna som grät förtvivlat i korridoren utanför men hon pratade på ett främmande språk så jag förstod inte vad hon sa till den hon pratade med. När jag väntade på bussen en timme senare kom ett sällskap med en kvinna som grät på samma förtvivlade sätt och pratade samma språk, samt en pensionär från röda korset som höll om kvinnan och stödde henne på väg till taxin. Jag är ganska säker på att jag bevittnade en mamma som åkte hem från neo utan en bebis och nu sitter jag här på bussen och gråter för hennes skull.
Och det är faktiskt inte ett dugg synd om mig.
2 kommentarer:
Alltså jo, det är det ju visst det.... synd om dig alltså. Men jag fattar. Så otroligt tragiskt.
Nä så är det ju... men kände liksom att hon skulle nog hellre välja en livstid med det jag har, medan jag inte ens skulle vilja leva en timme med det hon känner.
Skicka en kommentar