Napp näpp.

 Vi har väl hintat lite löst om att stora barn inte har napp och sådär, och att man får åka till lekia och köpa en leksak när man lämnar in napparna till Nalle puh i entrén. Men verkligen inte tvingat på honom tanken eller så, börjat bearbeta mest, för det som komma skall. Hans tänder är så sjukt nappåverkade efter att han ramlade och slog i ena tanden så den trycktes bakåt ett par millimeter. Den återhämtade sig liksom aldrig riktigt.

Så idag bestämde han att vi måste åka idag! Han ville ha en lyftkran med karta och batterier. Karta var alltså fjärrkontroll. Så jag förklarade hundra gånger att vi kan göra det men då är nappen borta sen. Och han svarade hundra gånger att han ville lämna in sina nappar. 

Vi åkte till lekia på kvällen när Anders kom hem, så vi hann bara leka med den nya bilen (fanns inga lyftkranar) med inbyggd bilbana i nån halvtimme innan det var dags för sängen, en timme för sent och med noll middag i magen. (För vem vill äta när man ska få köpa leksak?) Och vilken ledsam nattning det blev. Han försökte köpslå sig ur detta i en timme, men inte utan att också behålla den nya bilen. Han grät, och jag sa att man får gråta för det är jobbigt och ledsamt... men vi har inga nappar kvar. Sen somnade han mumlandes att han ville ha sin napp. Men nu är det påbörjat så vi får bara rida ut den här stormen. 

Viktig lärdom i vabruari.

 Jag har ju precis börjat jobba heltid efter en lång period av deltidsarbete. Det var jobbigt första veckorna men börjar landa i det nu.

Med heltid innebär ju lite mer ansvar såklart, jag kan ju inte ha samma inställning som när man arbetstränar. Även om jag inte har arbetstränat utan bara plockat bort de arbetsområden som inte funkade och behållit de andra. Vilket i praktiken knappt gör någon skillnad eftersom ett av arbetsområdena som skulle vara ungefär 30 h jobb per år helt plötsligt tog flera hundra timmar av min vår, men jag har en del som fått prioriteras fram och så. Och nu är vabruari här vilket innebär ungefär 50 procents jobb ändå. Tidigare år har jag stressat och pressat mig över situationen och hetsjobbat, jobbat över för att få saker gjort. Nu har jag istället skickat några remisser ett par dagar för sent, gett bort lite jobb, några kollegor har avlastat utan att fråga innan, tack!

Och ingen har blivit arg, ingen har dött, och ingen annan har blivit överbelastad på grund av att jag har små barn. Och då funderar jag på hur mycket av stressen tidigare år som har varit på riktigt och hur mycket som varit i mitt huvud och berodde på mina krav på mig själv? 

Min psykolog sa att jag kanske skulle prova att börja slarva lite, se vad som händer? Jag fick lite panik av den tanken men nu börjar jag förstå vad det handlar om. Slarv is the shit.

Jobb är bara jobb men att vara förälder är för evigt och man får faktiskt inte tillbaka tiden med barnen. Det är trevligt att orka och vilja vara med dem, kanske inte varje sekund men åtminstone varje dag.