Jag har ju precis börjat jobba heltid efter en lång period av deltidsarbete. Det var jobbigt första veckorna men börjar landa i det nu.
Med heltid innebär ju lite mer ansvar såklart, jag kan ju inte ha samma inställning som när man arbetstränar. Även om jag inte har arbetstränat utan bara plockat bort de arbetsområden som inte funkade och behållit de andra. Vilket i praktiken knappt gör någon skillnad eftersom ett av arbetsområdena som skulle vara ungefär 30 h jobb per år helt plötsligt tog flera hundra timmar av min vår, men jag har en del som fått prioriteras fram och så. Och nu är vabruari här vilket innebär ungefär 50 procents jobb ändå. Tidigare år har jag stressat och pressat mig över situationen och hetsjobbat, jobbat över för att få saker gjort. Nu har jag istället skickat några remisser ett par dagar för sent, gett bort lite jobb, några kollegor har avlastat utan att fråga innan, tack!
Och ingen har blivit arg, ingen har dött, och ingen annan har blivit överbelastad på grund av att jag har små barn. Och då funderar jag på hur mycket av stressen tidigare år som har varit på riktigt och hur mycket som varit i mitt huvud och berodde på mina krav på mig själv?
Min psykolog sa att jag kanske skulle prova att börja slarva lite, se vad som händer? Jag fick lite panik av den tanken men nu börjar jag förstå vad det handlar om. Slarv is the shit.
Jobb är bara jobb men att vara förälder är för evigt och man får faktiskt inte tillbaka tiden med barnen. Det är trevligt att orka och vilja vara med dem, kanske inte varje sekund men åtminstone varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar