så många gånger som jag försökt utöva yoga men fallit på att jag tycker det är för långsamt och den här skiten har jag inte tid med. En gång 2015 hade jag en verklig ambition att starta igång yoga with Adrienes 30-dagar men föll efter 5 minuter för att Anders åt en morot i samma rum. Jag skojar inte men om tugga var en tävling så skulle Anders lätt vinna OS, han är förbjuden att tugga tuggummi i min närhet för det triggar igång en allvarlig stressreaktion hos mig. Lite grundat i min barndom när frenetiskt tuggande oftast hände när familjen delade på en godis- eller chipsskål och man var tvungen att höka över skålen samt tugga jävligt snabbt om man skulle få nåt. Kan fortfarande inte dela skål med nån som äter fort, får panik.
Men tillbaka till ämnet, yoga. Igår var jag i sedvanlig ordning ute och gick med min kompis, denna gång uppför berget, runt berget och ner igen. Kombinerat med funktionell träning häromdagen ledde denna promenad till att jag vaknade i morse med ont i HELA kroppen, till och med triceps.
Med en halvtimmes friskvårdstimme kvar bestämde jag mig för att släcka ner i källaren och slå på nybörjaryoga med Adriene efter en timmes jobb på morgonen. Gud alltså, andas, stretcha, tänja var precis var denna kropp behövde! För första gången i mitt liv kände jag att långsam träning faktiskt var behaglig och utan att känna den där stressen av tankar som attackerar var fjärde sekund. Jag har övat en del på medveten närvaro sen i somras, det hjälpte säkert. Men nu är jag taggad, jag känner i själen att jag kanske är på väg att bli en sån som gillar yoga... vem är jag?
3 kommentarer:
Alltså
1) yay för mer inlägg!
2) jag var länge skeptisk mot yoga, eller snarare... jag ville gilla det, men det gick inte. Kände alltid "men alltså ligga stilla och andas gör jag ju i sängen... skulle jag inte träna?" och blev typ stressad för att det gick så långsamt. Men poweryoga, det passar mig perfekt. Det går lite fortare, men blir ändå lite svettig, och samtidigt får man djupandas och stretcha igenom hela kroppen... Det finns ju typ tusen skolor (för att inte tala om instruktörer) av yoga, man måste liksom hitta sin.
Jo, så är det ju och jag uppskattade ju ändå body balance en gång i tiden. Men jag är liksom lite glad över att jag är okej med långsamträning eftersom det är ett bevis på att jag håller på att bli frisk från stressen som hållit mig i ett ett grepp säkert tio gånger så lång tid som den akuta sjukdomstiden.
Åh ja body balance! det hade jag nästan glömt.... det var ju underbart.
Skicka en kommentar