Det här med körkort...

 Jag har haft körkort i över nio år. Det låter ju helt skumt när jag skriver det eftersom jag, samma dag jag tog körkortet, kände en stark känsla av att japp nu är det klart, nu vill jag aldrig mer köra bil.

Och ungefär så blev det ju. Jag körde sporadiskt när vi flyttade hit sex dagar efter uppkörningen, såg till att hålla igång körningen motvilligt men det blev glesare och glesare mellan gångerna.

En gång var jag på Ikea med Elvira 3,5 år, vi hade såklart åkt buss till handelsområdet. Hon stod inne i restaurangen och blickade ut genom glasväggarna och sa "titta så många bilar... dom kanske har mammor som vågar köra bil".

Nu var det mer än två år sen jag sist satt i förarsätet och flyttade vår bil på grund av datumparkeringen utanför mamma och pappa.

Men det har känts på senare tid, en stark känsla av att det både bidrar till en stress att jag inte är bekväm med att ta bilen, och att det skulle minska stress eftersom jag skulle ha en större frihet av att köra bil. Det värsta jag vet med att vara förälder är att ha en massa tider att passa och sträckor att transportera sig... det säger sig ju självt att min stress skulle kunna minska av att kunna ta bilen obehindrat.

Iallafall så var jag på lunch igår med min kompis Jenny som bor här i Huskvarna, och jag pratade lite om detta och hon ba "men vi kan väl åka ut och köra lite?" Egentligen brukar vi gå promenader på onsdagar men så fick det bli, igår övningskörde jag med hennes Ford flesta. Visst, det var mest på parkeringar och safe places men jag fick faktiskt inte någon hög puls och jag lämnade hennes bil med en pepp och ett hopp om att det här kommer gå bra.

Tidigare när folk tvingat mig att köra (oftast på jobbet) har det varit på motorvägar och annat, och då har jag lämnat bilen efteråt med panik i kroppen och andan i halsen efter en situation som kändes fullständigt övermäktig. Sen har det tagit några år innan jag ens närmat mig tanken igen.

Kort och gott så känns det väldigt bra och jag tror det måste ske enligt KBT-reglerna, närma sig långsamt och stanna kvar i känslan även när det blir obekvämt. Men inte för obekvämt. För det har jag provat förr. Och nu ska jag banne mig klara av detta!