Ny chef som chefar.

Vi har en relativt ny chef på jobbet, inte min chef men han sitter på samma våning. Denna chef undrade för några veckor sen om man kan ha med sig hunden på kontoret. Detta frågade han vår högsta chef som sa något i stil med att du måste försäkra dig om att alla är okej med det.

Sen tog han med sin hund, deklarerade för sin egen enhet att han beslutat att man får ha hund på jobbet, lät den lufsa runt på våningen och frågade några på vår enhet om det var okej att hans hund var där. Ungefär två av tolv från vår avdelning var på plats då, båda skeptiska till hund. Sen berättade en tredje person för den här chefen att den är väldigt allergisk mot pälsdjur och kan få astma. Veckan därpå tog han med sig sin hund!? Personen med allergi mailade vår högsta chef och förklarade läget varpå hen fick svaret att det ju är olyckligt och att chefen i fråga skulle prata med den allergiska om det hela. Idag vid 10 kom chefen in på kontoret och jag noterade att han slängde igen sin dörr direkt vid ankomst. Anade att han hade hunden med sig och ja, den satt där i fönstret och tittade på mig.

Sen skrev jag i egenskap av skyddsombud ett väldigt kort mail till vår högsta chef, påpekade arbetsmiljölagens tredje kapitel och att det inte är en sak mellan den som är allergisk och chefen i fråga utan det berör oss alla. Att det samtal han nu haft igår med vederbörande inte hade haft önskvärd effekt eftersom vi idag har en hund i lokalerna igen!? Plus att han måste agera på en gång. En timme senare hade vi hundförbud på jobbet.

Vi har en nästan helt ny ledning med folk som knappt känner varandra, och nu ska vi få ännu en ny chef. Sånt här tar tid och energi. Det känns som att man måste strida på alla fronter ibland som skyddsombud, vakta och värna så att inte vunna millimeter försvinner och att gamla policys glöms bort. Det hjälper inte att de två i ledningen som faktiskt har varit här några år är jääättesnälla men lite konflikträdda.

Jag blir så frustrerad över konflikträdda chefer, det borde vara förbjudet att vara konflikträdd om man lyfter chefslön. Ta ansvar! Det borde även vara förbjudet att vara en gränsöverskridande deuche om man är chef också men det känns som att hälften som ens vill chefa har en släng av det.

Kärlekens språk.

 Lyssnade på senaste avsnittet av Dumma människor, om kärlekens språk. Och det var fantastiskt lyssning, och jag fick verkligen en ögonöppnare gällande både man och barn och våra olika sätt att tala kärlekens språk med olika dialekter. Sen lunchade jag med en kompis i samma ålder som (gud vet hur) varit singel i typ sitt liv. Men som för bara några månader sen blev två med en kille som i sin tur inte heller varit i tvåsamhet särskilt mycket. Och det var fantastiskt att höra om deras första alla hjärtans dag, trevande presenter, klyschiga trerätters på restaurangen där de hade sin första dejt, ingen som vet "hur man gör". Det gjorde mig så glad.

Mitt kärleksspråk är nog en blandning av gåvor och tjänster. Ändå är jag typ blind för andras språk om det är tjänster. Jag vet inte. Kärlek är svårt.

Igår slog jag iallafall på stort med både gåvor och fix till alla i familjen, kände mig som en piffig partner och mor. 

Äntligen fredag.

Det är dessutom sportlov nästa vecka. Kommer aldrig vänja mig vid att sportlovet inte är vecka 10. Barnen och jag ska va lediga halva onsdag, torsdag och fredag. Ska göra absolut ingenting. Dessutom kommer kungen hit på torsdag och halva stan är avstängd så kommer definitivt vara hemmavid. Barnen vill såklart göra en miljon saker, särskilt sånt som kostar pengar. Jag vill göra ingenting, kanske gå ut en stund. Laddar inför det jobbiga, att flytta om mindre än två månader. Vi har landat i att boka flyttfirma iallafall, det kan det nog vara värt med två trasiga ryggar, även om vi har många som erbjudit sig hjälpa. Det blir definitivt flyttstäd med.... känner mig så medelålders just nu. 

Soundtrack of my life.

Varje morgon, utan undantag vågar jag påstå, vaknar jag med en låt på hjärnan. Det kan va precis vad som helst, den enda gemensamma nämnaren är att den liksom ligger där och skvalpar redan när jag vaknar och jag vill liksom nynna på den till frukost. Ofta är det låtar eller reklamjinglar som jag inte har tänkt på på flera år.

Dessutom är jag begåvad eller bestraffad med ett oerhört bra minne för vers (hej Åsa du vet hur det känns) och häromdagen när jag sjöng en doktor kosmos-låt i sängen innan läggdags för Anders och bara väntade på att han skulle tysta mig men han gjorde inte det så jag bara fortsatte genom två verser och två refränger, så sa jag att det här är mitt straff. Kommer sitta dement på äldreboendet och inte minnas vad jag heter men kunna sjunga alla sånger på Doktor kosmos skiva Socialmedicin utan att tveka.

En sak vi kör med här hemma är att använda tillägget "ma" till alla möjliga ord tex tråkma eller kortma (som i sjukdomarna kronisk och akut kortma). Gärna med förstärkningen "peak" före. Barnen har såklart snappat upp det här, både peak och tillägget ma. Elvira kom glatt inrusandes och ba "DET ÄR TOTAL SNÖMA" ute! Och Herman ba "jag tycker förskolan är peak tråkma". Undrar om de håller på så i skolan? Man gillar ju när språket utvecklas men barnen kanske tror att det är såhär man pratar?

Det känns ibland som att vi påverkar barnens möjlighet att bli normala vuxna negativt? 

Minnen som aldrig blev virala.

Elvira har klåda och sover i vårt sovrum ikväll. Vi ligger och lyssnar på en ljudbok om en 9-åring tjej som vill bli youtuber. 

Jag upplever ofta att gamla minnen hoppar fram, särskilt när jag har lite tråkigt. Gamla minnen från jobbet där jag ju varit i över 10 år, gamla minnen från tonåren och tiden däremellan.

Och nu ikväll slog det mig att jag är så tacksam att jag växte upp i internet vagga, när det enda sociala medierna var mIRC och Aftonbladets chatt typ.

Så många av mina tonårsminnen som lika väl kunde blivit filmade och uppladdade på nån kanal. När CO sprang runt och drack gin, redbull och cider, när KK drack whiskey med jordgubbssaft, när PW snusade jord, alla spelningar på vårrocken och höstrocken, alla dessa fester man cyklade till i olika skogar vid havet… Fläse, Revet. Att soc alltid hittade dit, att någon skrek soc kommer och sen sprang alla in i skogen. När MP snodde CS mammas kamera och fotade en naken JB i duschen på gympan. Klassens såpopera i två delar, när KK ropade till Carl Bildt och frågade om han kunde köpa ut åt oss. Det känns på nåt sätt bra att de bara finns i minnet och inte ligger och skvalpar som pinsamma för-evigt-på-internet-videor.

Men förra helgen hittade jag Hotell Stenman, musikalen, på youtube och blev så himla glad. Orkade självklart inte se hela men så mycket nostalgi som sköljde över mig. Samma kanal hade också lagt upp broinvigningen av Obbolabron, som jag minns att klass 2-6 på samtliga skolor fick gå på men inte ettorna. Vi gick i ettan och avundsjukan var enorm.

Vad vill jag med detta då? Minnen gör sig bra både i filmad form och i säkert förvar innanför skallbenet.  Och förmodligen håller jag på att bli medelålders.

Felodomestivalen.

 Har just tittat på deltävling ett, med större intresse än på många år. Till och med Herman höll sig vaken och då kände Anders att han inte kunde gömma sig i källaren. Det var fint. Herman hoppades att pappas favorit skulle vara med, Lordi alltså. Tyvärr inte i år.