Soundtrack of my life.

Varje morgon, utan undantag vågar jag påstå, vaknar jag med en låt på hjärnan. Det kan va precis vad som helst, den enda gemensamma nämnaren är att den liksom ligger där och skvalpar redan när jag vaknar och jag vill liksom nynna på den till frukost. Ofta är det låtar eller reklamjinglar som jag inte har tänkt på på flera år.

Dessutom är jag begåvad eller bestraffad med ett oerhört bra minne för vers (hej Åsa du vet hur det känns) och häromdagen när jag sjöng en doktor kosmos-låt i sängen innan läggdags för Anders och bara väntade på att han skulle tysta mig men han gjorde inte det så jag bara fortsatte genom två verser och två refränger, så sa jag att det här är mitt straff. Kommer sitta dement på äldreboendet och inte minnas vad jag heter men kunna sjunga alla sånger på Doktor kosmos skiva Socialmedicin utan att tveka.

En sak vi kör med här hemma är att använda tillägget "ma" till alla möjliga ord tex tråkma eller kortma (som i sjukdomarna kronisk och akut kortma). Gärna med förstärkningen "peak" före. Barnen har såklart snappat upp det här, både peak och tillägget ma. Elvira kom glatt inrusandes och ba "DET ÄR TOTAL SNÖMA" ute! Och Herman ba "jag tycker förskolan är peak tråkma". Undrar om de håller på så i skolan? Man gillar ju när språket utvecklas men barnen kanske tror att det är såhär man pratar?

Det känns ibland som att vi påverkar barnens möjlighet att bli normala vuxna negativt?