Vardagsflykt.

 Stannade på jobbet orimligt länge idag, Anders vabbar ena barnet och det andra är hämtat sen länge. Lite av en flykt är det, att vara på jobbet och utan tider att passa kan man ju stanna precis hur länge som helst. När kollega efter kollega ropar hejdå genom korridoren och man till sist är ensam kvar.

Vi var i huset i fredags och fick en genomgång av säljaren. Jag blev så peppad, allt kändes så fint och när jag och barnen stod i trädgården och drack festis och tryckte majskakor (vi åkte direkt efter skolan) kände jag ba wow, min trädgård. Någon sprang förbi på gatan ner mot återvändsgränden längre bort, en ny granne säkert eftersom han inte vände och kom tillbaka. Han tittade på oss och tänkte säkert att vi är de nya grannarna och hoppades att vi är normala människor. Kanske har han barn i samma ålder och tänkte att det var bra med fler lekkamrater på gatan. Vad vet jag?

Innan vi vet hur det blir är det skönt att fly i tanken en stund. Men oavsett känns steget att äga vårt hus utan samfällighet inblandad som ett bra steg att ta. Efter att ha bott i en liten brf där man inte kommer undan styrelsearbete och där flera grannar är i åldern där de antingen aldrig blivit uppfostrade ordentligt eller så gamla att de slutat bry sig. Vi älskar fortfarande lägenheten men inte föreningen. En typ av flykt är det ju med.

Ryggont och mer.

 Det har lugnat ner sig efter hundgate men har fortfarande noll förtroende för den personens omdöme.

Jsg var hos sjukgymnasten idag. Har gått ett år nästan, april 2021 var första besöket. Har börjat glesa ut mina besök nu. I januari hittade jag äntligen ett sätt att trycka tillbaka den förbaskade disken själv, och sen dess har min vardag varit hanterbar och mycket mer hoppfull. Hösten var fasen ett mörker. Det ska iallafall bli skönt att slippa gå dit så ofta. Jag hanterar skadan själv nu och vi har redan tömt ut vår enda gemensamma nämnare, min farbror som han tydligen kände när han bodde i Uppsala och båda var aktiva inom brottning.

För någon månad sen pratade vi på jobbet om telefonsamtal som vi får in som inte är jättekul alla gånger, och då nämnde två kollegor två olika samtal där personen varit jättearg. För att sen ringa tillbaka två dagar senare och be om ursäkt med tillägget "jag har så ont i ryggen". Aldrig har jag känt sån samhörighet som med dem.

Men vintern har varit bra, det går verkligen åt rätt håll  och det finns ett ljus i tunneln. 

För ett par veckor sen kom vi till sans och bestämde oss för att inte flytta själva utan boka in en flyttfirma. Två buktande diskar och en massa 40-åringar som erbjudit sig att hjälpa till, det kommer inte sluta bra. 40-årsåldern är ju den mest ryggskadade åldern, när ryggen fortfarande är mjuk men livets nötningar har gjort sitt. Sen blir man äldre och stel och det brukar rätta till sig.