Grannarna.

Förra helgen var barnen ute och cyklade nere på gatan som är en återvändsgata där vi bor närmast infarten. Det brukar ofta komma ut barn eller vara barn ute och cykla på gatan, fram och tillbaka. Ett tillfälle för föräldrarna att prata lite också. Vi såg två av pojkarna som närmade sig Herman i våras men som han var lite för blyg för att liksom våga leka med och gick dit. Jag var med i spegeldatten (tagen fast man ska frysa till och stanna i den position man blir dattad i och sen blir man räddad om nån gör samma pose) och gav mig inte förrän Herman var bekväm att faktiskt springa runt lite han med. Sen sa den yngre av killarna ”jag minns inte hur det ser ut i erat hus” och en stund senare ”jag tror det bäst att vi går hem till er och leker”. Sen lekte de hela söndagen, Herman ville inte ens följa med när vi skulle bort, han gick till grannen istället.

Sen gick hela skolveckan men på fredag eftermiddag ringde det på dörren mitt i fredagsmiddagsbestyret. Det var den yngre killen som knappt kunde vänta på en inbjudan innan han gick in, räckte upp armarna för att jag skulle hjälpa honom med jackan, bad mig torka av hans glasögon och sen gick han och lekte. Han hade tydligen längtat hela veckan och det här är vårt liv nu, sa jag till Anders när de skojade runt i vardagsrummet.