Att gå på damernas.

 Anders och barnen åkte till badhuset idag. Elvira har simmat mycket med skolan i höstas och borde veta ungefär vad man förväntas göra på damernas utan att wn vuxen är med. Hon är dessutom tjejen med koll på allt, ordning och reda ut i fingerspetsarna.

Vi var ändå lite oroliga att hon skulle bli ledsen när vi föreslog att hon skulle gå på damernas själv för att hon är för stor för att hänga med på herrarnas, nästan 10 år. Men det verkade okej och jag försökte lätta upp stämningen med att berätta om när min mamma skulle gå på damernas sälv, sju år gammal. Hon bytte om och mötte sin pappa ute i simhallen, och han frågade hur det hade gått. Jorå det hade gått bra men omklädningsrummen var VÄLDIGT små. Då hade alltså lilla Lena sju år bytt om inne i ett omklädningsrumsskåp. Man hade ju velat se det alltså.

Nu vet Evira iallafall att man inte behöver klämma sig in där och dessutom är skåpen på badet sån L-form så dagens barn behöver inte fundera. 

Min truman-mikro och jag.

Minst två gånger har jag talat mig så varm över vår nya mikrovågsugn att mina kollegor trott att de var i Truman show och att jag gjorde reklam live. Men ärligt, är fortfarande helt fascinerad över att mikron har en brödupptiningsfunktion som är bättre än en ugn. Man kan alltså köpa sån färdigbakad butiksbaguette och frysa in den, tina upp den i mikron och det blir godare än när den var färsk från butik. Den kan göra pommes frites, men inga stora mängder förstås, steka mat, laga fryspizza i den då den grillar både under och över. Förlåt men den är fasen hur bra som helst, ja, ni hör ju.

Och idag kom en kollega och ba "vad hette den där micron du sa var så bra?" Och funderade på att köpa den då hon behövde en ny.

Modellen är iallafall Whirlpool chefs plus och jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med den. 

Min busskompis och jag.

Jag har en busskompis som jag lärde känna på ett bröllop för några år sen och sen på lite andra tillställningar efter det då han hör till en kompis nya extended family. Det visade sig att våra barn går på samma skola och att vi ibland har samma lämningstid och då delar vi buss på morgnarna lite då och då. Vi har ibland avhandlat allt mellan himmel och jord innan bussen kommit ut på E4an känns det som. Han är eventuellt ännu mer intensiv och pratig än jag är och jobbar också på myndighet. På vägen hem hade jag hörlurarna på efter en mycket intensiv jobbdag och då såg jag att vi för första gången nånsin skulle med samma buss hem. Men den där morgonförtrollningen var bruten och både han och jag kanske kände att bäst vi inte säger hej utan låtsades som att vi inte såg varandra för vem vet var samtalet skulle ta vägen på hemvägen när vi avhandlat halva hans barndom, äktenskapsförord, testamenten och domstolsaförhandlingar på en kvart under morgonresan. Två hyfsat intensiva människor som kanske kände att jag vill inte utsätta andra för mig själv just nu. Och jag ville vara kvar i min poddbubbla efter att lunchrasten bestod av andras gnäll och klagande om jobbets ekonomiska läge.

Jag brukar iallafall vara så glad efter våra morgonresor, genuint trevligt och alltid fascinerande samtal som kan ta vägen exakt varsomhelst. Men inte varje dag och helst inte flera gånger om dagen!

Landa mjukt i januari.

Jag insjuknade i nån form av influensa den 5 december och den övergick i en tre veckors helt vidrig hosta följt av ännu en influensaliknande sjukdom (gissar covid-19) som dröjde sig kvar till finalen som var en trevlig liten bihåleinflammation som envist hänger sig kvar idag, 35 dagar senare. Det värsta var febertopparna precis innan jul och att mina smaklökar blev förvrängda. All julmat smakade skit, kaffe smakade skit, till och med choklad ur min efterlängtade Anton bergh-ask smakade skit. Jag fick inte en jättekul jul men första julen i huset får ändå plus på myset, att den blev vit, och att barnen var överlyckliga över sina julklappar. Har aldrig sett någon längta så mycket efter en plattång, och har aldrig sett någon bli så glad för en gigantisk Pikachu squishmallow. Och juice smakade fortfarande gott.

Nu är vi i början av oxveckorna men jag känner ändå att jag är på andra sidan mörkret som var hösten... vet inte vad det är men inget får mig så less på jobbet och min rygg som höstmörkret. Bara att vara på andra sidan nyår känns hoppfullt. Och jag har planerat in ett mysigt häng på min födelsedagshelg samt ett två år försenat kalas. 

Landa mjukt är min grej i januari. Försöker få barnen att landa mjukt efter ett alldeles för långt lov, men de sörjer ledigheten och vem är jag att klandra dem när jag känner exakt samma sak? Nåväl, oxveckorna är iallafall färre i Småland där barnen har sportlov v 7.