Jag har en busskompis som jag lärde känna på ett bröllop för några år sen och sen på lite andra tillställningar efter det då han hör till en kompis nya extended family. Det visade sig att våra barn går på samma skola och att vi ibland har samma lämningstid och då delar vi buss på morgnarna lite då och då. Vi har ibland avhandlat allt mellan himmel och jord innan bussen kommit ut på E4an känns det som. Han är eventuellt ännu mer intensiv och pratig än jag är och jobbar också på myndighet. På vägen hem hade jag hörlurarna på efter en mycket intensiv jobbdag och då såg jag att vi för första gången nånsin skulle med samma buss hem. Men den där morgonförtrollningen var bruten och både han och jag kanske kände att bäst vi inte säger hej utan låtsades som att vi inte såg varandra för vem vet var samtalet skulle ta vägen på hemvägen när vi avhandlat halva hans barndom, äktenskapsförord, testamenten och domstolsaförhandlingar på en kvart under morgonresan. Två hyfsat intensiva människor som kanske kände att jag vill inte utsätta andra för mig själv just nu. Och jag ville vara kvar i min poddbubbla efter att lunchrasten bestod av andras gnäll och klagande om jobbets ekonomiska läge.
Jag brukar iallafall vara så glad efter våra morgonresor, genuint trevligt och alltid fascinerande samtal som kan ta vägen exakt varsomhelst. Men inte varje dag och helst inte flera gånger om dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar