Förhoppning schmoppning.

 Man ska ju inte bygga upp någon förhoppning, särskilt inte när man redan räknat ut sig till viss del. Men det kändes himla bra och allt jag kan göra nu är vänta. Men, blir det inte nu blir det kanske en annan gång. Jag talar förstås om intervjun. 

Ett tappert försök.

 Ja, jag har ju som ont i ryggen sen två år tillbaka. En buktande disk som åker in och ut. Oftast är den tillbakatryckt numera och jag lever som vanligt med vissa begränsningar. Men ibland är det katastrofont. Har dock lärt mig leva med smärtan och ärligt talat är jag en av de gladaste och mest positiva människorna jag känner, jag vaknar alltid glad och kämpar mig igenom smärtan och tröttheten leende. Ärligt alltså. Men kände innan jul att jag måste ta tag i övriga kroppen, har fått begränsa all träning jag gillar till att egentligen bara kunna använda min crosstrainer och styrketräna med lätta vikter. Förra året lyckades jag även få ont i BÅDA hälarna efter en halkig promenad i dåliga skor så haltade mig fram under våren. Och dessutom är styrketräning bland det tråkigaste jag vet. Så jag önskade mig en skivstång i julklapp, för det kunde ju va kul. Sen köpte jag les mills on demand med mitt friskvårdsbidrag, för att få lite pepp och något att följa som inte kändes dödstråkigt. Jag provade ett pass bodypump en måndag för ett par veckor sen. Lyckades paja ryggen för flera dagar framåt, överansträngde nackmusklerna som inte heller är helt stabila och fick en sån gruvlig träningsvärk att jag inte ens kunde lyfta en kaffekopp på torsdagen. Nä, det var inte för mig, men de hade däremot börjat med ett barrepass som kanske kan bli kul. Man har iallafall ryggen rak nästan hela tiden, så stort plus för det! Testade idag att träna lite mer långsamt med både hantlar och skivstång så nu hoppas jag att jag slipper den där värsta träningsvärken. Crosstrainern och 90-talsmusik är iallafall mina stabila träningskompisar men det kan ju vara bra att träna armmusklerna inför äppelsäsongen! 

Bestämde mig i januari för att även om jag ska gå in på tredje året med pajade diskar så ska jag vara mindre tjock. Det är inte samma sak att räkna kalorier som 42-årig morsa med veckolång pms och heltidsarbete som det var när man var 28-årig student eller 32-årig föräldraledig mamma som ammade. Men nu har jag hållit på i nio veckor och min pre-Herman garderob börjar nalkas i horisonten!

En fot i dörren och lite medlut.

 Jo men jag har ju en spion på arbetsplatsen jag sökte mig till, och denne spion luskade ut att det finns en vikarie som mer eller mindre var tilltänkt för tjänsten jag sökte och där dog min pepp helt. Jag känner mig lite som fluffet man lägger i lådan för att inte porslinet ska gå sönder, en pliktskyldig intervju med någon annan för att anställningen av den tilltänkte ska gå rätt till. Det finns en visstidsanställning också på sex månader men jag har tre månaders uppsägningstid och att gå till en arbetsplats för några månaders jobb är liksom inte aktuellt, dessutom har min arbetsplats mer eller mindre satt stopp för tjänstledighet på grund av ”prova annat jobb”.

 Så imorse när jag faktiskt gått vidare till intervju kände jag lite ”jaha”. Och tänker också att jag är lite för bra på mitt jobb och att det är de som ska vara glada att få mig, om det slutar så. För det är som sagt sammanhanget som lockar mig och den där ordalydelsen ”andra arbetsuppgifter kan bli aktuella efterhand beroende på din bakgrund”. Det är ju det jag vill åt. Men iallafall, så känner jag att jag är på väg nånstans. Och om jag inte kommer nånstans just nu så har jag unfinished business, som Uma Thurman sa när hon skulle döda Bill. Min Bill ska inte dö, men han ska få svettas lite. Jag har bildligt talat krigsmålat mig i veckan, redo för någon slags strid som jag känner att jag måste ta. Egentligen inte min, men jag är skyddsombud och i min värld betyder det något. Så oavsett vilket känner jag en stark mening med allt just nu, och min största drivkraft på jobbet har alltid varit ilska och nu jävlar, känner jag.