Det känns bra nu.

Har landat lite i känslan av att ha tvingat upp mig själv med rötterna på ett omilt sätt. Men rötterna hade slingrat sig runt runt sig själva och jorden tog slut för länge sen. Denna blomma var i behov av omplantering sen länge. Men alla är så fina och snälla, vi hade förvaltningsmöte idag på eftermiddagen och tolv år passerar inte omärkt och jag kommer sakna mycket med detta jobb.

Framförallt känns det tudelat att jag har den tjänst som jag ville ha på ett miljökontor, har liksom inte varit intresserad av det vanliga tjafset utan mina arbetsuppgifter som är ganska ovanliga är det jag velat göra ända sen jag gjorde praktik. Nu kommer de lämnas över till andra som också verkligen vill jobba med de frågorna så även om jag skulle vilja komma tillbaka är chansen att jag får de arbetsuppgifterna igen ganska små. Och visst, jag har varit less till och från ett bra tag så egentligen har de inte varit nog på länge, men jag kommer att sakna att hålla föredrag i nämnden, få vara med att påverka byggprojekt i kommunen och vara en del av maskineriet som planerar och bygger framtiden. Men ja, jag får också påminna mig om att den här nya tjänsten och den här avdelningen öppnar upp fler möjligheter än det osynliga tak som ändå finns på min arbetsplats. Vill man inte bli chef över sina gamla kollegor är det liksom inte mycket kvar till karriärsprång.

Men valet var inte lätt, det var det inte. Men det känns fint att vara på väg ändå. Och idag hade vi möte mellan chefer och fackliga där vi bland annat diskuterade min kollega som hänger löst och som hade fått sluta i augusti om inget hände tex att någon slutar. Och eftersom hon har företrädesrätt i och med att hon varit ett år hos oss behöver vi inte ens utlysa min tjänst utan hon kommer få förlängt och därmed fast jobb. Och det gör mig så himla glad in i märgen att det blev såhär, att hon som vill va kvar får fortsätta medan jag som vill bort äntligen fick den möjligheten och att det klaffade så fint, som en sån där fickparkering med handbromssladd.