Man blir så senior som man gör sig.

Tackade ja till tjänsten igår efter en helt okej löneförhandling och att jag fick tjänstledigt från mitt jobb i ett år. Jag vet inte hur det gick till för i förrgår såg det mörkt ut när de erbjöd en lön som var under min nuvarande och jag kände verkligen att nä det finns andra jobb och ska det va såhär får det vara. Men tog en lång funderare över kvällen och räknade för- och nackdelar av andra mått än pengar och insåg att extra semesterdagar och andra fördelar som möjlighet till karriärssprång ändå övervägde att gå ner i lön. Men det kändes oerhört surt på ett sätt som jag faktiskt inte var helt säker på att jag var okej med. Men sen fick jag besked och de mötte åtminstone min nuvarande lön som är alldeles färsk sen förra veckan.  Jag frågade min chef om tjänstledigt, något vi har en policy att inte ge så lättvindigt. Men, jag hade ju som sagt ett litet ess i rockärmen och förvaltningen kunde räkna på sina förluster av mig eller en annan som inte kan fortsätta om inte en öppning ges och räknade nog med att det faktiskt var värt att låta mig gå.

Sen fick jag tidernas imposter syndrome och kunde knappt sova i natt. Funderade på vad jag gjort egentligen, hur mina referenser måste lurat i dem en massa saker och att jag suttit och ljugit på intervjun. Inget av det stämmer såklart, men nu måste jag på nåt sätt leva upp till massa saker.... lära mig nytt, jobba utan att det går på rutin. Stressen är inte nådig! Jag tror man ska byta jobb oftare än var tolfte år, så det tar jag med mig av detta.