Hej Tomaaaaas!

 För hundra år sen när vi var frekventa besökare av Huskvarnas öppna förskola jobbade det en fräsig pedagog där som hette Lena. Hon var liten med pudelrockfrisyr och glad uppsyn. Efter att Lena slutade började en annan Lena som var från Luleå och som var motsatsen till ursprungliga Lena, lugn, behaglig och med rakt hår.

Iallafall så hälsade den första Lena på alla som kom in med ett tydligt, rätt nasalt sjungande "Hej Elviraaaaa! Heeeej Kariiiiin" osv. Och när Anders påbörjade sin höst som föräldraledig gick han dit och Lena prövade ett "hej..... Tomaaaaas!" Och då sa han inget och sen fick han heta Tomas tills hon bytte till en annan öppen förskola och behagliga Lena från Luleå kom in i bilden.

Jag fick en ny kollega för några veckor sen som heter Tomas. Det går inte en dag utan att jag vill säga "Heeeeej Tomaaaaass" med nasal röst och han skulle inte fatta nåt. Men han är från Boden så är såklart väldigt behaglig, precis som Lena från Lule.

Hur går det med....

 Jag lånade fyra frågor från en annan blogg jagborhar.wordpress.com. En blogg som känns som bloggar kändes för 10-15 år sen. Välskriven, intressant, anonym och mer som en dagbok en som en språngbräda till att bli influenser. Läs den!

Livet?

Livet jo men det går bra. Jag känner mig både upptjackad och trött på samma gång. Ryggen har varit bättre än på hela skadetiden, kanske är det på bättringsvägen nu såhär två och ett halvt år senare. Det nya jobbet har lättat min känsla inför hösten, jag har haft såna svackor på senare år och mycket har känts så oerhört tråkigt. Bara det här, känslan av att få göra nåt annat men där man ändå får använda det man kan liksom, det är ju grejer det. Känslan att få slippa allt det där som jag varit såååå trött på, ja det känns nästan lite förbjudet, liksom har jag rätt att slippa undan? Till samma lön? Det är faktiskt väldigt skönt.

Jag tycker att förklimakteriet märks av mer och mer och funderar på att ta tag i detta på något sätt. Jag är så påverkad av min cykel att det nästan vore bättre med hormoner. Men ja, att börja med den karusellen kan ju förstöra mycket också, är inte jättepepp på det.

Barnen är snälla för det mesta och så stora att de klarar mycket själva. Den ena låser mest in sig på rummet när hon är hemma.

Träningen?

jag försöker träna så mycket det går. I somras tog jag fasta på mammas melodi, träna varannan dag, promenad varannan. Men promenaderna på berget är ju typ träning med tanke på att det är så kuperat. Så minst lättare träning varje dag då. Det har jag inte hållit i när jobbet drog igång men känner inte att jag är helt passiv, jag tränar en del. Jag köpte också ett gå/löpband här i slutet av sommaren så att promenader kan göras även i regn och rusk. 

Hösten?

Älskar hösten. Äntligen fick jag ta jacka på mig, en ny fluffig vit teddyfleece jag köpte i våras. Känner mig som att jag är inlindad i en mysig kudde ellee ett mjukislamm. 

Jobbet?

Jo men jag skrev ju det att jobbet är så bra just nu. Jag får göra något som motionerar synapserna, jag får säga ja ibland och jag har inte hunnit ledsna ännu. En del av varför jag var så less på mitt förra jobb var att det ibland kändes som att det enda jag gjorde var att motivera olika nej. Jag jobbade med flera olika lagstiftningar där huvudsyftet med min existens var att hitta/uppmärksamma olika problem och sen säga nej.

Nu får jag visserligen säga nej en del men även många ja, och jag får göra folk glada med glädjande besked. Jag får fortfarande utreda, försöka hitta sätt att säga nej eller ja genom att trixa lite och det är ju kul. Jag lär mig massor och kollegorna är snälla och stabila.

Don't assume...

It makes an ass out of you and me.

E blev bjuden på kalas i helgen lite sådär snabbt inpå. Hon har ett gäng på sex tjejer som gör allt tillsammans och nu har två av dem haft övernattningskalas. (Ena kalaset höll vi för några veckor sen) Jag stod och pratade med en av mammorna i väntan på att scouterna skulle tacka för idag och då kom pappan till hon som bjudit in och jag hade ju inte hunnit svara på meddelandet och sa att E kommer på kalaset.

Sen visade det sig att mamman jag pratade med vars flicka precis hörde alltihop inte alls blivit bjudna för de som bjöd in denna gång bor så trångt så hon fick bara bjuda halva gruppen. Eller snarare, valde bort två av sex då en redan är bortrest och inte kunde komma.

Det knöt sig i magen för även om det kanske inte betydde så mycket så är det förenat med starka känslor att inte bli invald. Att känna sig utanför är ju en sån primal känsla som lever kvar sen stenåldern då uteslutning ur gruppen kunde betyda död. 

Ja, så nästa gång svarar jag på inbjudan med sms. 

Hemma på vår gata i stan.

Det finns ett gäng barn på vår gata som är en liten avkrok utan genomfartstrafik. Det cyklas ständigt fram och tillbaka, barnen i åldrarna fyra till nio. Så byter de till sparkcykel och kör sparkcykel istället. Mittemot har vi en liten bebis som nu ändå kan stå med handhjälp som tycker om vår gula bil och blir glad när vi kommer.

Idag ska vi ha en spontan kräftskiva men utan kräftor för vår del, vi kör plock. Men långbord, lite cava och extremvärme i september. Kanske sista helgen som kvällarna tillåter utesittande i lösa kläder.

Jag är glad att vi flyttade just hit. Det känns som en trygg plats att växa upp och alla är trevliga och glada.

En månad och lite trappor.

 Försöker knåpa ihop nåt slags livstecken efter tre veckor på det nya. Det är svårt att förmedla den känslostorm som varit inuti mig. Men har också landat i att jag valde rätt. Ännu en höst med "nystart" lika med två månader av möten där verksamheten ska planeras utifrån prognoser och sen kan man inte påverka nåt som händer ändå och vi jobbar på ungefär som vanligt. Det saknar jag inte!

Mitt nya gäng är kul, gillar stämningen och kollegorna. Saknar inget, ja det skulle vara eget kontor då möjligtvis. Men tycker det är lite mysigt att sitta i landskap med, man träffar kollegorna oftare och jag som inte är så lättstörd känner att det är okej.

Vi sitter på plan sju av totalt åtta våningar. Det var döden att gå upp för alla trappor första veckan men jag bestämde att jag skulle gå upp för alla trappor minst en gång om dagen. Jag sa det till en kollega och hon hängde på, en gång om dagen. Sen hängde fler på och nu har vi haft en trapputmaning i två veckor som innebär att alla måste gå upp 8-9 gånger per vecka om vi ska nå vårt gemensamma mål. Målet är att ha gått 100 våningar i veckan som grupp fram till jul. Det låter lite men tänk då att man jobbar hemma i snitt två dagar i veckan. Det blir 63 våningar i veckan och igår när jag var ute och gick i backarna som är häromkring så kände jag typ inget, blev inte andfådd alls. Så trappor är tydligen grejen.

Jag trivs iallafall men det är mycket nytt. Men så fick jag höra att en av de få tjänster som jag ändå skulle kunna tänka mig på mitt gamla jobb helt plötsligt var ledig. Den skapades för några år sen och jag ville söka då, men det var inte riktigt läge i livet just då. Jag var trött och vabbade massor. Sen gick den till en rätt grön person som kom direkt från skolan och jag hade säkert fått den om jag sökte då så har ångrat mig lite. Jag mailade vår förvaltningschef och frågade om tjänsten var på gång att komma ut och att jag var intresserad. Då fick jag svar samma kväll vid halv elva att det vore jättekul om jag sökte och att den kommer ut snart. Så nu känner jag mig så oerhört splittrad igen.