Jag lånade fyra frågor från en annan blogg jagborhar.wordpress.com. En blogg som känns som bloggar kändes för 10-15 år sen. Välskriven, intressant, anonym och mer som en dagbok en som en språngbräda till att bli influenser. Läs den!
Livet?
Livet jo men det går bra. Jag känner mig både upptjackad och trött på samma gång. Ryggen har varit bättre än på hela skadetiden, kanske är det på bättringsvägen nu såhär två och ett halvt år senare. Det nya jobbet har lättat min känsla inför hösten, jag har haft såna svackor på senare år och mycket har känts så oerhört tråkigt. Bara det här, känslan av att få göra nåt annat men där man ändå får använda det man kan liksom, det är ju grejer det. Känslan att få slippa allt det där som jag varit såååå trött på, ja det känns nästan lite förbjudet, liksom har jag rätt att slippa undan? Till samma lön? Det är faktiskt väldigt skönt.
Jag tycker att förklimakteriet märks av mer och mer och funderar på att ta tag i detta på något sätt. Jag är så påverkad av min cykel att det nästan vore bättre med hormoner. Men ja, att börja med den karusellen kan ju förstöra mycket också, är inte jättepepp på det.
Barnen är snälla för det mesta och så stora att de klarar mycket själva. Den ena låser mest in sig på rummet när hon är hemma.
Träningen?
jag försöker träna så mycket det går. I somras tog jag fasta på mammas melodi, träna varannan dag, promenad varannan. Men promenaderna på berget är ju typ träning med tanke på att det är så kuperat. Så minst lättare träning varje dag då. Det har jag inte hållit i när jobbet drog igång men känner inte att jag är helt passiv, jag tränar en del. Jag köpte också ett gå/löpband här i slutet av sommaren så att promenader kan göras även i regn och rusk.
Hösten?
Älskar hösten. Äntligen fick jag ta jacka på mig, en ny fluffig vit teddyfleece jag köpte i våras. Känner mig som att jag är inlindad i en mysig kudde ellee ett mjukislamm.
Jobbet?
Jo men jag skrev ju det att jobbet är så bra just nu. Jag får göra något som motionerar synapserna, jag får säga ja ibland och jag har inte hunnit ledsna ännu. En del av varför jag var så less på mitt förra jobb var att det ibland kändes som att det enda jag gjorde var att motivera olika nej. Jag jobbade med flera olika lagstiftningar där huvudsyftet med min existens var att hitta/uppmärksamma olika problem och sen säga nej.
Nu får jag visserligen säga nej en del men även många ja, och jag får göra folk glada med glädjande besked. Jag får fortfarande utreda, försöka hitta sätt att säga nej eller ja genom att trixa lite och det är ju kul. Jag lär mig massor och kollegorna är snälla och stabila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar