Försöker knåpa ihop nåt slags livstecken efter tre veckor på det nya. Det är svårt att förmedla den känslostorm som varit inuti mig. Men har också landat i att jag valde rätt. Ännu en höst med "nystart" lika med två månader av möten där verksamheten ska planeras utifrån prognoser och sen kan man inte påverka nåt som händer ändå och vi jobbar på ungefär som vanligt. Det saknar jag inte!
Mitt nya gäng är kul, gillar stämningen och kollegorna. Saknar inget, ja det skulle vara eget kontor då möjligtvis. Men tycker det är lite mysigt att sitta i landskap med, man träffar kollegorna oftare och jag som inte är så lättstörd känner att det är okej.
Vi sitter på plan sju av totalt åtta våningar. Det var döden att gå upp för alla trappor första veckan men jag bestämde att jag skulle gå upp för alla trappor minst en gång om dagen. Jag sa det till en kollega och hon hängde på, en gång om dagen. Sen hängde fler på och nu har vi haft en trapputmaning i två veckor som innebär att alla måste gå upp 8-9 gånger per vecka om vi ska nå vårt gemensamma mål. Målet är att ha gått 100 våningar i veckan som grupp fram till jul. Det låter lite men tänk då att man jobbar hemma i snitt två dagar i veckan. Det blir 63 våningar i veckan och igår när jag var ute och gick i backarna som är häromkring så kände jag typ inget, blev inte andfådd alls. Så trappor är tydligen grejen.
Jag trivs iallafall men det är mycket nytt. Men så fick jag höra att en av de få tjänster som jag ändå skulle kunna tänka mig på mitt gamla jobb helt plötsligt var ledig. Den skapades för några år sen och jag ville söka då, men det var inte riktigt läge i livet just då. Jag var trött och vabbade massor. Sen gick den till en rätt grön person som kom direkt från skolan och jag hade säkert fått den om jag sökte då så har ångrat mig lite. Jag mailade vår förvaltningschef och frågade om tjänsten var på gång att komma ut och att jag var intresserad. Då fick jag svar samma kväll vid halv elva att det vore jättekul om jag sökte och att den kommer ut snart. Så nu känner jag mig så oerhört splittrad igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar