Ännu en dag i patriarkatet.

Vi har haft en rosa elefant i rummet sen i somras, den var där redan när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. En väldigt senior kollega som visat sig från sin absolut sämsta sida mot i princip alla nya på avdelningen hade även eventuellt kränkt en person, det skulle en utredning visa. Obs att locket var på från start och att ungefär alla visste allting som det ju blir när lock läggs på sådana saker.

Möten hölls, utredningar gjordes, elefanten i rummet dansade runt i vår glasbutik och stökade i månad efter månad. Och så igår kom det fram att personen fick gå. Sen kom det fram att personen fick gå med nästan två årslöner! På riktigt. Och då kände jag ungefär lika stort förtroende för min arbetsgivare kommunen som jag gjorde förra året när en kille på en annan förvaltning åkte fast när han riggat en kamera på damernas omklädningsrum men inte hunnit filma och fick gå med tre månadslöner... inte ens en ett polisärende för det är tydligen inget brott att rigga en kamera i syfte att filma nakna kvinnor så länge ingen hunnit bli filmad. Eller att kränka någon sexuellt när ord står mot ord.

Slow clap Jönköpings kommun. Och så säger somliga att det här med jämställdhet har gått för långt.

När den lokala tiggaren blir mördad.

Utanför den nyaste entrén i rosengallerian i Huskvarna är det fullt av blommor och gravljus. Vi har passerat den ingången ungefär två-fyra gånger om dagen sen vi flyttade ner från berget, turerna till centrum är många och så gick vi ju genom gallerian för komma till förra förskolan. Och varje dag satt han där, helt stilla och på slutet ofta sovandes. Aldrig gjorde han en fluga förnär, bad aldrig om pengar eller annat, hade inte ens en skylt. Jag inser nu att jag på slutet registrerat hur trött han var men inte mer än så, och så en dag var han bara borta. I början av augusti kon nyheterna om att en man hittats död vid Smedbyn. Några veckor senare blev det känt att mannen var tiggaren som suttit utanför gallerian och att det var ett tonårsgäng som misstänks för mordet på honom.

Igår gick jag och handlade med Elvira och skulle förklara varför det var blommor och ljus utanför entrén. Jag berättade att han som brukade sitta där har dött (vi pratar mycket om döden just nu) och att han inte hade nåt hus att bo i, därför har hans kompisar lagt blommor där han brukade sitta. Mer verklighet än så behöver hon inte just nu. Hon funderade mest på om han sparkat sönder sitt hus för att han blev trött på det. Varför skulle man annars inte bo i ett hus liksom?

Så liten och oförstörd och lyckligt ovetandes om samhällets orättvisor, den som inte har ett hus måste nog helt enkelt tröttnat på huset. Och på gymnasieskolan som ligger bredvid hennes förskola går det elever som misstänks ha misshandlat och förnedrat en försvarslös och sjuk man till döds. Dessa killar är födda tio år före henne, några av dem fortfarande inte ens femton år. Det är ju så overkligt att greppa ens för en vuxen.

Den här världen är ju sjuk.

Skräckfilm.

Jag snoozade eventuellt två gånger i morse, brukar max snooza en och det var knappast så att Herman inte hade vaknat ändå. Men jag drömde faktiskt att vi hade såna ägg som de hittar i alienfilmerna i källaren och jag var livrädd att en sån där ansiktskramare skulle hoppa på nåt av barnen. Så jag var tvungen att drömma klart evakueringen eller att ansiktskramaren skulle ta någon av grannarna istället.

"Och bli en jättestor alien då, istället för en liten som det hade blivit om den fick tag i barnen?" Undrade Anders då.

Men snälla nån, de skulle ju varit evakuerade vid det laget. Och jag var lite rädd när jag vaknade att det skulle vara på riktigt så jag ville ändå drömma klart ett lyckligt slut.

Så det så.

Så var det gjort.

Ett år går så fort.

Först var han en liten gris som bara sov och ammade, sen blev det sommar och nu försöker han gå. Vad som hände därimellan? Inte vet jag?!

Jag är lite ledsen att jag aldrig fick känna på hur det var att ha en sån trivsam och enkel bebis som första barn men är också oändligt tacksam att han kom som andra barnet med en hyfsat överkänslig storasyster. Tydligen så var jag en väldigt enkel och glad bebis så vi säger att det är karma. Och han kan ju fortfarande bli en ligist i framtiden.

Fattar inte att han snart är ett år och att jag ska återvända till jobbet imorgon, samtidigt tog mitt tålamod slut nån gång i mars så det känns inte som att det är en dag för tidigt. med blandade känslor återgår jag till att bli Karin om dagarna och inte bara mamma, mamma, mamma, mamma, mamma.....

Egentid.

Lyckan när mannen hittar umgänge för dagen och tar med barnen så att jag får städa! Vika tvätt! Skura! Plocka undan! Och lyxa med lite kaffe ifred!

Mamma och pappa kommer imorgon och dom är ju inte dom som är dom när det gäller städning eller så men det är ju trevligt med rent hus.

Idag har jag även köpt ännu mer möbelfärg till alla småprojekt så belöningen om jag hann städa klart var att få börja måla något! Hmm blir det en knallgul minibyrå kanske? Elvira valde chockrosa till sin minibyrå, det blir säkert snyggt. Och blir det inte det ska hon ju ändå ha den på sitt rum.

Trampa runt i gröt.

Nu minns jag hur det var förra gången vi hade en 10-månaders bebis här hemma, vi hann fasen ingenting. För de sover ju oftast två gånger per dag, två timmar efter frukost och nån timme efter lunch. Och om vi sover i sängen blir herr lättväckt väldigt utvilad då ingen katt smyger förbi så att gräset knäcks och han vaknar eller nåt annat missljud. Minns att Elvira äntligen gick att söva för sig själv så att man kunde smyga iväg i samma ålder och då var det lättnaden över att slippa ha henne på sig eller i vagnen som gjorde att sövandet alltid gjorde hemmavid.

Men ja, nu ligger jag här bredvid lilla snarkbert och får inget gjort. När han är vaken kryper han omkring och letar grejer att klättra på så att man måste vakta honom. På kvällen är jag för trött och less för att göra nåt så jag ligger lite efter i avdelningen träning/städning/hobbyprojekt.

Men, this too shall pass...

Mamma, om du vinner igen.... då kastar jag ut dig från balkongen!

Köpte ett sällskapsspel på Röda korset igår. Det var typ fia med knuff fast med alfons-figurer och med en tvist. Med min hjälp vann Elvira två gånger av tre men eftersom jag vann sista gången var det lite sura miner. Längtar tills jag kan lära henne spela lite mer strategiskt!

Hälften vunnet.

Försöker lära vår nyblivna fyraåring att mammor inte kan leka rollekar och att man kan leka själv. Ibland uppstår ett moment där det ljuva ljudet av ett barn som pratar med sig själv hörs inifrån hennes rum, i hallen eller valfri annan plats där spontan lek kan uppstå men oftast är det efter 100 procent tjat i stil med "mamma kan du leeeka mää määäj" och jag orkar inte leka när Herman sover en kort stund på förmiddagen. Om det finns någon tid efter att ha tömt diskmaskinen, sopat golven, städat bort frukosten och packat badkläder och picknick så vill jag faktiskt andas, låt en kvinna andas för sjutton.

Men nu sitter jag i källartrappan och lyssnar till det ljuva ljudet av ett barn som leker själv med inslag av att det kommer en legohästbil och kör över min telefon ibland. Och jag behöver fortsätta packa och städa och kan göra exakt inget av det men det känns ändå lite som en seger! Hon leker själv med stöd av att jag är på replängds avstånd.

Nu kom det en legogubbe och cyklade över mitt ögonlock men jag säger inget för det är väääldigt bra att grabben lärt sig knyta.

Och vad är det för vits med att ha en miljon leksaker och ett lekrum i källaren om inte allt kan ligga framme och skräpa?

På besök i en barnhjärna.

Det är ju en ynnest att få vara med en sån där klurig liten miniperson hela dagarna. Idag gick vi förbi Atteviks där vi köpte vår bil för drygt fyra år sen. Pekade ut vilket hus det var och hur stor min mage var när vi köpte den för Elvira låg därinne.

"Men... Hur man kan köpa en bil när den är så stor att man inte kan bära den till kassan?"

Ja, säg det? Följt av:

"man måste nog ta med sig en egen sax så att man kan klippa bort prislappen sen."

Vad hände?

Den där dimman som kallas "andra barnets första år" la sig rätt tjock över min vardag. Foggy with a chance of conflict, packa överlevnadskitet som i mitt fall består av en påse att djupandas i och många kompisar med barn i samma ålder att träffa på dagarna så att man kan ventilera och aktivera! Fattar inte var detta halvår tagit vägen och Herman är ju verkligen världens bästa bebis men åldern 3,5-4 år är inte världens bästa ålder på övriga familjemedlemmar.

Men nu börjar det lätta känner jag, kanske för att jag ser ljuset i tunneln men också för att kaosmästaren blir lite äldre och mognare. Snart går Anders på semester och efter det börjar jag jobba. Det ska ärligt talat bli skönt att få spendera dagarna med folk som inte försöker motarbeta varenda steg jag tar bara för att se hur jag reagerar, tack så mycket!