Vuxenlivet enligt Nutley.

 På 90-talet såg åtminstone jag alla filmer av Colin Nutley, trots att jag ofta var lite för ung. Och det präglade mig att tro att vuxenlivet utan barn var som i en Colin Nutley-film. Att man skulle gå runt och vara sådär ettrigt arg hela tiden, använda vulgära ord som "kuken" titt som tätt och gräla om det mesta. Kanske ha nåt glassigt jobb och bo i en soldassig lägenhet i Stockholm.

Jag tittar på Sista dansen ikväll och nej, den har inte åldrats särskilt väl, och jag är också väldigt glad att slippa leva vuxenlivet a la Nutley. För det verkar så sjukt jobbigt att gå runt och vara ettrigt arg hela tiden. Och jag avskyr att kalla snoppen för kuken.

Som en gammal vän.

Jag sökte ett jobb i januari som var lite utanför min kompetens men ändå tillräckligt nära för att de inte skulle skratta åt min ansökan typ.

Jag blev så övertaggat sugen på att byta jobb efter det, men fick ett mail om att jag inte gått vidare på grund av så många kvalificerade sökande.

Sen kom mars och jag kände mig så jäkla klar med mitt jobb, supertrött. Sökte två tjänster för någon månad sen, men fick mail väldigt tidigt om att de hade så många kvalificerade sökande (över 80!) och att jag inte var aktuell att gå vidare i det här skedet men att det skulle kunna ändras inom kort typ. 

Sen vet jag inte vad som hände men jag fick liksom tillbaka gnistan, som jag inte känt på mer än ett år. Helt plötsligt kom en massa bra idéer, en energi till att göra saker utöver det absolut nödvändiga och ett intresse för saker på jobbet. Jag hade löneamtal igen, och eftersom det senaste blev först i oktober förra året innebar det att min lön ökade med nästan 10 procent på mindre än ett år.

Sakernas tillstånd kändes helt plötsligt drägliga. I torsdags kl 16:30 ringde det ett okänt nummer och det var gällande den tjänst jag sökt för en månad sen som jag verkligen räknat bort mina chanser att få. Det visade sig vara en nytillsatt tjänst utöver de två som redan var tillsatta. Det blev en kort obekväm intervju på telefon för att se om jag sen skulle gå vidare till någon slags ansökningsprocess.

Vi pratade eventuellt löneanspråk och trots att jag bara la mig ett par tusenlappar över min lön nu (som är på tok för låg jämfört med andra kommuner tex) så var det högre än de som har högst på enheten. Och visst, när jag sökte jobbet så kände jag att jag skulle kunna byta jobb för samma lön med men andan gick ur samtalet lite.... men jag sa att jag gärna var med i en fortsatt process eftersom jag resonerade så när jag sökte tjänsten eftersom det verkade så pass intressant.

Men sen dess har jag såna kval, jag har så mycket som är bra med mitt jobb. Och jag har sån enorm frihet att göra saker på mitt sätt med fullt förtroende. Att börja om att bygga upp det förtroendet för samma lön, jag vet inte om jag orkar det? Plus att jag har världens bästa chef och inom kort kommer två av de trevligaste kollegorna jag haft på jobbet under dessa nio år tillbaka till kontoret och till vår enhet!

För en månad sen önskade jag så att de skulle ringa angående den här tjänsten och ge mig en intervju, men nu önskar jag nästan att jag inte går vidare, så jag slipper välja. Samtidigt skulle jag gärna gå på en intervju för att känna in arbetsplatsen då det är ett statligt verk som ligger här och som ofta har tjänster ute.

Men det känns lite som att göra slut med en gammal vän som inte gjort nåt ont för att förtjäna det. Är det en känsla som är värd att ta på allvar eller är jag bara bekväm och medberoende till en arbetsplats som ändå gjort mig sjuk i stress och som figurerat i media som en dålig arbetsplats?

 

Colan som försvann.

 En gång, det kan ha varit den gången vi skulle åka och byta in napparna mot en leksak, fick Herman dricka cola till middag. Eftersom han beter sig som en heroinist runt drycken har vi varit väldigt restriktiva och bara druckit det på kalas. Men denna dag var ju en stor dag. Iallafall så orkade han bara halva så vi tog med oss den i bilen, sen glömdes den bort i leksaksruset och den efterföljande krishanteringen. Anders drack upp hans cola på kvällen sen, i tron om att den var glömd för evigt. Inte då, dagen efter var det fullskalig kris om den där colan, men vi sa att den ramlat ur bilen och han köpte det. 

Idag fick vår resa till Norrtälje ett abrupt slut när både jag och Elvira blev sjuka under natten så vi packade ihop och åkte hem igen. Stannade på McDonalds nånstans på vägen och åt i bilen, det blev en cola till Herman. Som han inte orkade dricka upp såklart, så vi sparade den. Jag fick försäkra honom ungefär var femte minut att colan inte hade ramlat ur bilen igen. 

"Mamma har min cola ramlat ut ur bilen?" 

"Nejdå, den står så bra här."

Det var en lång resa hem, men en mycket god avslagen cola med ett uppluckrat papperssuggrör till en nöjd kille ikväll. 

En som inte var nöjd var det stora barnet som glatt sig så att få ha en långhelg hos farmor och kusinerna. "Himla corona" sa dom. "Vad är det där för jävla katt?" sa mellanbarnet i kusinfamiljen om en katt som gick över vägen. Sen skrattade alla trots att vi inte borde, sen var de 5 minuterna med kusinerna slut. 

Jävla corona.

Åskmoln och äggskal.

 Jag bearbetar fortfarande hur jobbigt det var att ha en snart fyraåring och en bebis samtidigt. Det var liksom... som att ständigt vandra runt på äggskal runt en aktiv vulkan, och det mest provocerande var att hon till och med provocerade fram sina egna bryt genom att ställa helt omöjligt frågor som "kan vi äta glass till middag" och sen bryta ihop fullständigt när det blev nej, Captain Obvious.

Men haha, jag trodde det var lite hennes personlighet kopplat till att det är jobbigt att få ett syskon. Men ack så fel jag hade, man kan tydligen bete sig precis likadant när man är familjens minsting, tillika tyrann!

Och denna gång är det ÄNNU värre, för storasyster är trots allt en ganska sävlig personlighet, det har hon ärvt av sin far. Men den lilla, envisa, mammakopian. Han exploderar av ilska. Igår morse var vi lite sena, frukosten skulle petas i, strumporna var fel och som vanligt fick dumma pappa inte göra något, bara mamma ska. När jag väl fick ut honom genom dörren i precis sista minuten, skulle han vinka till mig i fönstret. Gick baklänges, glatt vinkandes... och snubblar och landar på rumpan i det blöta. Jag såg hur pappan gled tillbaka ner i det mörka hål han just klättrat upp ifrån, och självklart var det bara jag som fick byta byxorna.

I podden Dumma människor tog de upp den omotiverade ilska man kan känna mot sina barn trots att man är en ganska stabil person i övrigt. Dels exponeras man väldigt mycket för de små liven, och dels lär de sig vilka knappar man ska trycka på.

Plus att de behöver öva på att bråka i en safe miljö tänker jag. Iallafall så var lösningen på hallproblemen (vanlig konfliktyta) enligt podden att man skulle lajva lugn förälder, oavsett hur stressad man var. För alternativet är ju att det tar längre tid om man börjar bråka tillbaka.

Så sen i fredags lajvar jag lugna roliga mamman en halvtimme varje morgon. Fy fan vad det sliter mentalt, när man helst skulle vilja vråla i en kudde... men än så länge har barnen kommit iväg i tid!

Så var de kleppt.

 Jag skulle klippt mig förra veckan men så kom ett sms från min frisör dagen innan och hon hade brutit foten. Frågade om jag kunde klippa mig hos hennes anställda eller om jag ville vänta. "Äh kör" tänkte jag, man måste ju våga. Jag har klippt mig hos samma frisör i fem år nu, innan klippte jag mig i samma lokal hos den som hade salongen förut. Orkar. inte. byta. frisör. i. onödan!

Av främst två anledninga; jag avskyr hårtvätten med vatten i öronen, ont i nacken, någon som håller på med vatten och konstigt schampoo, nej tack. Och gillar inte stylingen heller, så jag har en bra kompromiss med min vanliga frisör, att hon får styla lite lagom för annars är det ju liksom som att måla en fin tavla och sen ba slänga den i soporna utan att visa någon.

Men nu fick jag prova nåt nytt och bytte även frisyr. För två veckor sen flyttade jag benan som varit på vänster sida i typ 25 år, till höger sida. Tyckte håret var så sprött och nött vid benan och tänkte att det kanske behövs vila lite. Nu efter två veckor sen har håret vant sig vid sin nya plats och jag har numera page. Efter 10 år med kristofs på dagen och natten har jag faktiskt haft utsläppt hår i över ett dygn utan att få panik av allt hår. Skönt ju. 

Man ska byta frisyr och frisör lite oftare tror jag! .