Åskmoln och äggskal.

 Jag bearbetar fortfarande hur jobbigt det var att ha en snart fyraåring och en bebis samtidigt. Det var liksom... som att ständigt vandra runt på äggskal runt en aktiv vulkan, och det mest provocerande var att hon till och med provocerade fram sina egna bryt genom att ställa helt omöjligt frågor som "kan vi äta glass till middag" och sen bryta ihop fullständigt när det blev nej, Captain Obvious.

Men haha, jag trodde det var lite hennes personlighet kopplat till att det är jobbigt att få ett syskon. Men ack så fel jag hade, man kan tydligen bete sig precis likadant när man är familjens minsting, tillika tyrann!

Och denna gång är det ÄNNU värre, för storasyster är trots allt en ganska sävlig personlighet, det har hon ärvt av sin far. Men den lilla, envisa, mammakopian. Han exploderar av ilska. Igår morse var vi lite sena, frukosten skulle petas i, strumporna var fel och som vanligt fick dumma pappa inte göra något, bara mamma ska. När jag väl fick ut honom genom dörren i precis sista minuten, skulle han vinka till mig i fönstret. Gick baklänges, glatt vinkandes... och snubblar och landar på rumpan i det blöta. Jag såg hur pappan gled tillbaka ner i det mörka hål han just klättrat upp ifrån, och självklart var det bara jag som fick byta byxorna.

I podden Dumma människor tog de upp den omotiverade ilska man kan känna mot sina barn trots att man är en ganska stabil person i övrigt. Dels exponeras man väldigt mycket för de små liven, och dels lär de sig vilka knappar man ska trycka på.

Plus att de behöver öva på att bråka i en safe miljö tänker jag. Iallafall så var lösningen på hallproblemen (vanlig konfliktyta) enligt podden att man skulle lajva lugn förälder, oavsett hur stressad man var. För alternativet är ju att det tar längre tid om man börjar bråka tillbaka.

Så sen i fredags lajvar jag lugna roliga mamman en halvtimme varje morgon. Fy fan vad det sliter mentalt, när man helst skulle vilja vråla i en kudde... men än så länge har barnen kommit iväg i tid!