Nu kändes det.

 Jag har ju inte varit sådär väldigt påverkad av coronan, har inte så många intressen som fått stryka på foten. Det drygaste har varit att inte ha valet att göra vissa saker, samt alla påtvingade utomhusträffar i skitväder. Samtidigt har jag varit väldigt nöjd att min fomo fått vila ordentligt.

Men idag fick vi meddelande om att skoldiscot på fredag är iställt. Och jag har kanske varit med och hajpat detta en del, men hur spännande är det inte att vara sju år och få gå på skoldisco? Jag har pirrat by proxy i flera veckor. Men så ökar smittspridningen över hela världen och nya mutationer på det.

Aj.

Pestens tid.

Big fat triggervarning på detta inlägg!!! 

I torsdags vaknade lille H vid 22:30 och hade ont i magen. Eftersom en stor fet lapp om att "nu går det magsjuka på Ekan" hängt i dörren på förskolan i över en vecka var det inte så svårt att lista ut vad det kunde bero på. Natten blev något kaosig, men på fredag nådde han bra, om än lite trött. På eftermiddagen satt vi i soffan och plötsligt sa han att det rinner vatten på hans arm... Från ett plåster. 

I tisdags hade han ett brunt sår, det såg ut som ett skrubbsår eller ett sånt brännsår man får om man glider på ett gummigolv. Han kunde inte minnas att något hänt men då han råkade riva till det så det började blöda satte jag på ett stort täckande plåster. Dagen efter kom han hem från förskolan men ett litet plåster som liksom satt till hälften på såret men till hälften utanför. Området såg irriterat ut så jag satte på ett ännu större plåster, sånt för större sår på knäna typ. Det såg lite irriterat ut dagen efter men han hade inte ont så det verkade inte vara någon fara med det.... tills det började rinna ur det. Jag lyckades lossa plåstret men huden följde med, det rann vätska över hela armen och jag kände paniken komma över mig. Stackaren fick sitta på en handduk med plåstret till hälften av, det såg ut som en riktigt risig brännskada ser ut när det börjar vätska sig. 1177 såg bilder på det och sa att vi borde gå till vårdcentralen men jag påminde om att vi var magsjuka, så till sist ville de inte ta emot oss. Men skickade oss till apoteket där vi skulle visa bilder och be om råd för hur vi skulle ta hand om det.

På kvällen beklagade jag mig i min mammagruppchatt varpå min kompis som är receptarie sa "men det låter ju som svinkoppor?" Ja men herregud, ja, och jag hade till och med ont i halsen i samband med att han fick såret, precis som när E hade det. Och hur det startade, att han hade ett stort sår som inte gjorde ont, som växte när vi tänkte över det... allt blev så logiskt! Och vips hade han inte det köttigaste köttsår jag nånsin sett, utan förmodligen svinkoppor. Att varken 1177 eller apoteket kunde tänka den tanken hade nog att göra med att det såg så fruktansvärt illa ut. Att tvätta och hålla rent såret i helgen har varit en stor pina och krävt mycket tapperhet, men nu är det iallafall bara torrt och fnasigt. 

E skadade sin fot i lördags och blev magsjuk igår och jag somnade med feber.

Den här höstens alltså, ta dig i brasan!

Två saker som provocerar mig.

 Lösnaglar. Alltså såna där läskiga långa naglar i akryl. Jag hade en bekant som startade nagelfirma och konstant la ur bilder på när en lösnagelhand håller i ett nagellack på det där läskiga sättet så man ser alla naglar, med handen formad som en klo... helt onaturligt och extremt provocerande. Jag avföljde. Jag vet inte varför jag blir så provocerad av lösnaglar, men igår försökte jag mig på en hobbyanalys. Jag tror att eftersom jag alltid haft hobbys eller arbeten där fingrar utan naglar krävs för att ens kunna arbeta vanligt blir jag liksom irriterad, har människor med lösnaglar inga hobbys? Typ så tänker jag. Ungefär lika onödigt som när man band fötterna på kinesiska kvinnor i överklassen, för de behövde ju ändå inte gå. Fingrarna används ju exakt hela tiden, så vem är du att komma här och inte använda dina fingrar till nåt vettigt liksom?

Den andra saken jag blir provocerad av är folk som måste äta vissa saker till högtiderna. Det är alltid en mängd olika saker, och ofta rätt vidriga saker om man tänker efter. Ge mig en tacojul, eller en sushimidsommar. Bryr mig faktiskt inte det minsta. Jag tycker man skulle kunna säga att årets jultema är brittisk sunday toast, och sen äter man det. En dag, så man slipper resterna i fyra dagar efteråt. Som jag brukar säga, den godaste julmaten är den första måltiden man får äta som inte är julmat efter julhelgen. Kanske bara jag som inte är så förtjust i det feta julbordet helt enkelt, och inte heller särskilt förtjust i att äta samma mat åtta måltider i rad. 

Men jag blir hursomhelst provocerad av att man måste tillmötesgå 10-20 olika personers måste-rätter om man inte vill bli halshuggen som värd för julen. Men i vår familj är det tack och lov lite lugnare på den här fronten, förra julen åt vi julbordet utspritt på en vecka, det var acceptabelt. 

Det är läskigt.

Tänker på det här med julstängningen av Lycksele förlossning.

Jag har turen att aldrig ha behövt åkt bil med värkar, så ärligt talat vet jag inte hur det känns. Men jag har suttit och halvsuttit med värkar i ett sittbadkar med smärtlindring och det var inte en barnlek. Övriga värkar har jag tagit stående eller liggande, sittandes var faktiskt värst av allt.

Sträckan Tärnaby-Umeå har jag åkt många gånger, och det är inte en sträcka jag skulle vilja köra med någon som inte mår bra bredvid mig. Samma sträcka kan man åka mellan till exempel Stockholm och Jönköping, på flerfilig motorväg, så rak att lastbilschaufförer riskerar att somna, det finns till och med varningsskyltar om det. I bra väglag, hastigheter mellan 110-120 km/h och mitträcken hela vägen. Det är fortfarande SKITLÅNGT! 

Båda mina förlossningar har slutat med störtblödningar, andra gången fanns läkare och extra barnmorska i rummet som beredskap av just den anledningen. Ändå blödde jag 1,3 liter eftersom de fick stopp på det i tid. Första gången mer än 2 liter, då fanns en medicinsk orsak. Andra gången fanns ingen särskilt orsak. Att vissa blöder kopiösa mängder verkar vara en sån grej som "japp, du är nog en sån som blöder så föder du fler barn vet vi det". Tänk om "en sån som blöder" föder sitt första barn vid vägkanten utanför Storuman, i dimmiga november? 

Den andra förlossningen tog 1,5 h från det att regelbundna värkar startade tills han var ute. Innan det hade jag troligtvis inte fått komma in till förlossningen, så lyckligtvis var jag redan där när det drog igång. För när den förlossningen drog igång hade jag knappast kunnat ta mig till bilen ens, så starka var värkarna. Minns inget mer än att jag tänkte "nästa värk svimmar jag nog". En sån förlossning hade jag hunnit ungefär till Storuman från Tärnaby. Rätt många mil kvar till Umeå alltså.

Jag tycker att det är så jävla ovärdigt, hela den här grejen, och ja, jag hade troligtvis tagit in på hotell några veckor innan förlossningen, bara för att inte dö, om det gällde mig.

Att flytta.

Varje gång jag tänker på att vi bestämt oss för att flytta reagerar jag olika.

En del av mig känner ett konstant sug i bröstet efter en svunnen tid, eller ett sug att få bo nära platser där jag känner mig trygg och där jag växt upp.

En del av mig känner ett sug i bröstet av framtida hemlängtan, efter det liv vi skapat oss här nere och sen bara lämnat.

En del av mig älskar Huskvarna och känner att Huskvarna är hemma, men en annan del av mig känner att jag aldrig kommer att känna mig hemma här.

En del av mig är oerhört less på att exakt varenda lov och nästan varenda långledig helg innebär minst 4,5 h i bil tur och retur.

En del av mig känner att det här med att få spontanbesök av folk på genomresa går att räkna på färre fingrar än år vi bott där.

En del av mig ser min dotters glädje över att ha två bästisar i skolan, som vi bara kommer ta ifrån henne.

En del av mig känner en stor sorg över alla vänner jag har, riktiga vänner som betyder så himla mycket för mig, som jag bara ska flytta ifrån. 

En del av mig känner att jag ju kommer närmare vänner som betyder så mycket för mig, som jag har flyttat ifrån en gång förut.

Det är fasen inte lätt att flytta vid 40.

Vi körde till havet...

Nio år vid Vättern men havet är fortfarande min plats. Lillen blev förkyld natten mot tisdag så vi har ägnat två dagar åt att visa barnen min barndoms platser här i Holmsund. I måndags var vi i Vindeln och hälsade på mormor, då var alla friska men förkylningar smyger sig ju på när man minst anar det. Vindeln ger också ett sug i bröstet av hemlängtan, trots att jag inte bott där. Men alla somrar har vi tillbringat i Vindelns kommun några mil från tätorten, och det är något med att bo långt hemifrån, en känsla som aldrig släpper.

Idag ville jag visa barnen Revet, och stjärnorna stod rätt för att jag skulle ta bilnyckeln och köra oss dit. Det är så många som engagerar sig i min bilkörning, vill inte göra dem besvikna. Allra minst barnen, de är så förvånade över att jag både vågar och faktiskt kan köra bil... nåja, hjälpligt iallafall. Det är en bra känsla att så många är hejaklack till team Karin, det ska ni veta!