Två saker som provocerar mig.

 Lösnaglar. Alltså såna där läskiga långa naglar i akryl. Jag hade en bekant som startade nagelfirma och konstant la ur bilder på när en lösnagelhand håller i ett nagellack på det där läskiga sättet så man ser alla naglar, med handen formad som en klo... helt onaturligt och extremt provocerande. Jag avföljde. Jag vet inte varför jag blir så provocerad av lösnaglar, men igår försökte jag mig på en hobbyanalys. Jag tror att eftersom jag alltid haft hobbys eller arbeten där fingrar utan naglar krävs för att ens kunna arbeta vanligt blir jag liksom irriterad, har människor med lösnaglar inga hobbys? Typ så tänker jag. Ungefär lika onödigt som när man band fötterna på kinesiska kvinnor i överklassen, för de behövde ju ändå inte gå. Fingrarna används ju exakt hela tiden, så vem är du att komma här och inte använda dina fingrar till nåt vettigt liksom?

Den andra saken jag blir provocerad av är folk som måste äta vissa saker till högtiderna. Det är alltid en mängd olika saker, och ofta rätt vidriga saker om man tänker efter. Ge mig en tacojul, eller en sushimidsommar. Bryr mig faktiskt inte det minsta. Jag tycker man skulle kunna säga att årets jultema är brittisk sunday toast, och sen äter man det. En dag, så man slipper resterna i fyra dagar efteråt. Som jag brukar säga, den godaste julmaten är den första måltiden man får äta som inte är julmat efter julhelgen. Kanske bara jag som inte är så förtjust i det feta julbordet helt enkelt, och inte heller särskilt förtjust i att äta samma mat åtta måltider i rad. 

Men jag blir hursomhelst provocerad av att man måste tillmötesgå 10-20 olika personers måste-rätter om man inte vill bli halshuggen som värd för julen. Men i vår familj är det tack och lov lite lugnare på den här fronten, förra julen åt vi julbordet utspritt på en vecka, det var acceptabelt.