Det är läskigt.

Tänker på det här med julstängningen av Lycksele förlossning.

Jag har turen att aldrig ha behövt åkt bil med värkar, så ärligt talat vet jag inte hur det känns. Men jag har suttit och halvsuttit med värkar i ett sittbadkar med smärtlindring och det var inte en barnlek. Övriga värkar har jag tagit stående eller liggande, sittandes var faktiskt värst av allt.

Sträckan Tärnaby-Umeå har jag åkt många gånger, och det är inte en sträcka jag skulle vilja köra med någon som inte mår bra bredvid mig. Samma sträcka kan man åka mellan till exempel Stockholm och Jönköping, på flerfilig motorväg, så rak att lastbilschaufförer riskerar att somna, det finns till och med varningsskyltar om det. I bra väglag, hastigheter mellan 110-120 km/h och mitträcken hela vägen. Det är fortfarande SKITLÅNGT! 

Båda mina förlossningar har slutat med störtblödningar, andra gången fanns läkare och extra barnmorska i rummet som beredskap av just den anledningen. Ändå blödde jag 1,3 liter eftersom de fick stopp på det i tid. Första gången mer än 2 liter, då fanns en medicinsk orsak. Andra gången fanns ingen särskilt orsak. Att vissa blöder kopiösa mängder verkar vara en sån grej som "japp, du är nog en sån som blöder så föder du fler barn vet vi det". Tänk om "en sån som blöder" föder sitt första barn vid vägkanten utanför Storuman, i dimmiga november? 

Den andra förlossningen tog 1,5 h från det att regelbundna värkar startade tills han var ute. Innan det hade jag troligtvis inte fått komma in till förlossningen, så lyckligtvis var jag redan där när det drog igång. För när den förlossningen drog igång hade jag knappast kunnat ta mig till bilen ens, så starka var värkarna. Minns inget mer än att jag tänkte "nästa värk svimmar jag nog". En sån förlossning hade jag hunnit ungefär till Storuman från Tärnaby. Rätt många mil kvar till Umeå alltså.

Jag tycker att det är så jävla ovärdigt, hela den här grejen, och ja, jag hade troligtvis tagit in på hotell några veckor innan förlossningen, bara för att inte dö, om det gällde mig.