Det blev hus.

Det var lite av en pärs att genomlida de senaste dagarna. Har hostat så mycket att jag inte kunnat sova mer än några timmar per natt, vi fotade lägenheten i måndags och kaoset för att få ihop allt. Ja det var tufft. Man lägger ut en nyinköpt badrumsmatta några timmar för tidigt och då kommer ett halvnaket barn och rullar på den så att fluffet blir platt, liksom wtf? Jobba i motvind gånger en miljard. 

Och så tredje visningen på ett hus i söndags som vi redan då visste att ingen annan var intresserad av och som fått ett skambud som drogs tillbaka för några veckor sen. Natten mot måndag låg jag och halvdrömde mellan hostattackerna och fick panik... det finns ju ingen plats för mitt syrum i huset! Tyckte jag. Att det finns matrum, gästrum, källare, stor hall spelade ingen roll, jag våndades så över detta faktum. Jag inredde ju vårt nuvarande gästrum till pysselrum för ett par år sen men då jag delat det med två barn har jag inte kunnat sätta mig utan att typ dra armen över bordet och fösa ner fyra kilo limrester och toarullar. Man behöver ett eget syrum dit ingen annan har tillträde liksom. Jag avskyr dessutom att sy så egentligen borde jag klara mig med eget skrivbord med plats för symaskin.

Men fotograferingen gick toppen, jag gick till vårdcentralen och bad om att få bli sjukskriven ett par extra dagar pga sömnbristen och hostan, och sent igår kväll hade vi vårt möte med säljarna i regi av mastermind-mäklaren. Vi kom med ett maxbud, de kom med ett lägsta nivå-bud och så möttes vi på mitten. Vips så blev vi med hus!

Och i efterhand har det känts hur bra som helst! När man kan tänka på inredning och möbler utan att reservera sig i tanken för "om det blir det huset" utan mer "där ska vi ha det och där vore det fint med en sån". Nu har vi väl de flesta möbler vi behöver men med fyra nya uteplatser kommer vi kanske behöva köpa mer trädgårdsmöbler vad det lider! Det är alltså en balkong, en inglasad veranda med utedel, ett fristående trädäck och en liten veranda längs med huset. Ska vi verkligen bo så? Det känns liksom som att man kommer behöva leta efter varandra hela tiden?