Elvira har klåda och sover i vårt sovrum ikväll. Vi ligger och lyssnar på en ljudbok om en 9-åring tjej som vill bli youtuber.
Jag upplever ofta att gamla minnen hoppar fram, särskilt när jag har lite tråkigt. Gamla minnen från jobbet där jag ju varit i över 10 år, gamla minnen från tonåren och tiden däremellan.
Och nu ikväll slog det mig att jag är så tacksam att jag växte upp i internet vagga, när det enda sociala medierna var mIRC och Aftonbladets chatt typ.
Så många av mina tonårsminnen som lika väl kunde blivit filmade och uppladdade på nån kanal. När CO sprang runt och drack gin, redbull och cider, när KK drack whiskey med jordgubbssaft, när PW snusade jord, alla spelningar på vårrocken och höstrocken, alla dessa fester man cyklade till i olika skogar vid havet… Fläse, Revet. Att soc alltid hittade dit, att någon skrek soc kommer och sen sprang alla in i skogen. När MP snodde CS mammas kamera och fotade en naken JB i duschen på gympan. Klassens såpopera i två delar, när KK ropade till Carl Bildt och frågade om han kunde köpa ut åt oss. Det känns på nåt sätt bra att de bara finns i minnet och inte ligger och skvalpar som pinsamma för-evigt-på-internet-videor.
Men förra helgen hittade jag Hotell Stenman, musikalen, på youtube och blev så himla glad. Orkade självklart inte se hela men så mycket nostalgi som sköljde över mig. Samma kanal hade också lagt upp broinvigningen av Obbolabron, som jag minns att klass 2-6 på samtliga skolor fick gå på men inte ettorna. Vi gick i ettan och avundsjukan var enorm.
Vad vill jag med detta då? Minnen gör sig bra både i filmad form och i säkert förvar innanför skallbenet. Och förmodligen håller jag på att bli medelålders.
2 kommentarer:
Skrev fel och kunde inte ändra... jamen jag känner också en enorm lättnad över att vi inte hade sociala medier på den tiden. Ångesten var hög nog ändå och pannbenet räcker gott som förvar.
Skicka en kommentar