... är det helg igen. Och inte vilken helg som helst heller.
Den här veckan har varit minst sagt omtumlande. Efter att ha bråkat oss igenom var och varannan dag sen Simon kom hem från semestern har vi nu bestämt att vi inte bör eller ska bo ihop. Det kan ju tyckas lite dumt och osynkat att bestämma det i slutet av juli när lägenheterna inte direkt växer på träden, men så blir det iallafall. Jag kände mig väldigt nere när jag hamnade tvåa och trea på alla studentrum jag klickade på, men nu ligger jag etta på det rum jag ville ha och allt känns helt plötsligt mycket bättre.
Hur det blir får framtiden utvisa men just nu klassificerar vi det som uppehåll. Jag flyttar med största säkerhet till rullstensgatan den 1a september och där ska jag stanna tills livet vill mig något bättre. Bättre bostad alltså, inte bättre i allmänhet. Eller ja, det också, men det lät lite fel.
Hur två människor kan vara så olika förstår jag, men jag förstår inte hur två människor som ändå hyser så mycket kärlek till varandra inte kan sluta bråka om bagateller. För kärleken finns där, men det är ungefär det enda. Och tydligen kan inte kärlek övervinna allt. Eller så är den inte så stark som vi tror. Det är väl ungefär det vi tänker ta reda på genom att göra det bästa för varandra genom att sluta tära på varandras sällskap under obestämd tid. Konstigt nog är det först efter att ha bestämt detta som vi verkligen lyssnar på varandra och möts på halva vägen. Om vi bara gjort det hela tiden så hade det aldrig varit ett problem. Kanske.
Det är på riktigt den här gången. Jag kan inte beskriva vad jag känner för det här för det vet jag inte ens själv. Det blir Piteå i helgen iallafall, vi är ju inte ovänner och kanske behöver komma bort tillsammans ändå. Jag var på vippen att inte åka men jag har ju lovat så det blir så ändå.
Över och ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar