Romantik och Reidar.

 Vi är ju så romantiskt lagda jag och Anders. Vi köpte soffor istället för förlovningsringar år 2013, och sen kom det massa barn och grejer i vägen och vi är fotfarande typ förlovade men vem håller koll egentligen?

vi bestämde att vi inte skulle byta några julklappar i år eftersom vi utökade familjen med Roborock Reidar, robotdammsugaren. Det är för övrigt romantiskt att döpa sin robotdammsugare till första barnets arbetsnamn, visst?

Jag önskade mig ändå två böcker, bara för att. Animal friends of Pica pau 1 och 2. Det är två mönsterböcker med helt fantastiskt söta amigurumis. Nu ligger det ett paket o köket från adlibris som är adresserat till A. Som fick hemvirkade vantar i tidig julklapp av mig. Är vi kvitt då? Eller borde jag köpa något mer till honom? Jag har försökt pracka på honom en fin mössa sen I våras men han verkar inte så sugen.

Obs är faktiskt skitbra på att sticka mössor, så förstår inte varför han inte vill ha någon?!

Kranen är på.

 Jag gråter åt allt just nu men även i vanligt balanserat tillstånd är jag ju rätt lättrörd. Saker som får mig att gråta (varje gång) utan inbördes ordning:

McDonaldsreklamen där historien om Ronald McDonaldhusen berättas. (Ja, okej har man en gång varit nära barncancer så är det fan svårt att låta bli)

Vaianalåten (okej tårarna rinner ju inte men det känns mkay)

Lena Sjöbergs bok "Aldrig har jag sett". Har på riktigt gömt boken i ett skåp för "mamma har fått nåt i ögonen, jag måste gå iväg en stund" infaller efter två sidor. 

När barnen kommer hem och är glada och dundrar ner i källaren för att fortsätta samma lek som igår och är snälla mot varandra.

Instagramkontot "Globalpositivenews". Typ varje inlägg. Följtips!

Allmän julkänsla som attackerar när man minst anar det.

Alla artiklar som handlar om folk som för något snällt för någon annan. 

När jag tänker på saker som får mig att gråta. Tydligen.

Free water dipping.

 Jag minns inte men vinterbad ska tydligen vara en grej nu och har ett häftigt namn. Det mindes ju inte jag när vi fick snabba bud om att kompisarna skulle va på stranden igår och Herman deklarerade att han minsann inte tänkte bada där. Jag ba men neheej, man kan ju inte bada nu, det är vinter! Men stranden var full av sällskap. Några tog familjefoton, ett stort sällskap badade. Övriga gick längs den långa strandkanten.

Det var iallafall en söndag som kändes precis som vilken söndag som helst i Huskvarna, ett skönt avbrott i den här konstiga tiden vi lever i. Minus att några faktiskt badade, det kändes nytt och lite häftigt. 

Vad sa du?

 Okej gammal anekdot men jag har inte kommit över den än. Anders kommer rusande en dag åh ba "håll i dig nu, alla vet ju att Lill-babs var mamma till Malin Berghagen men VISST DU ATT HON OCKSÅ VAR KRISTIN KAPSPERSENS MAMMA?!!?!?!"

Hmm ja, jag visste ju det pga 1. Kristin är en klon 2. Visste inte exakt alla det redan 1994? 3. Håll i dig själv.

Man tror man känner den man lever med men så dyker sånt här upp efter tio år?

Vår lilla mys-Ernst.

 Vet inte riktigt var det kommer ifrån men Herman har visat sig vara en riktig mysofil. Han tänder våra miljövidriga knappcellbatteri-värmeljus varje dag när det mörknar, och sen helgen då vi klädde tre granar här hemma har han tindrat och deklarerat att han älskar julen. Går runt och nynnar på julsånger hela dagarna och avskyr strumpor.

Nu är ju Ernst i högsta grad levande, men kanske är hans väsen så kraftfullt att delar av honom ändå kan reinkarneras?

Tant med civilkurage.

 Anders och Elvira var i lekparken igår och Elvira ville leka kurragömma. När hon räknade sprang han långt upp för en kulle och gömde sig bakom ett träd, ställde sig på huk och kikade rätt länge på när hon letade runt i lekparken nedanför.

"Men VAD gör du" sa plötsligt en tant som tyckte att det var suspekt med en man som stod på huk och gömde sig med bra utsikt över lekparken.

"Leker kurragömma" sa han men hon stirrade på honom som att han dragit en uppenbar lögn tills Elvira upptäckte honom och vinkade.

"Jaha ni leker kurragömma, ja men ursäkta då" sa tanten och gick vidare. Och det var såklart rätt jobbigt för Anders att bli misstänkt för lekparkspeddo, men den dagen det står en riktig fuling och gömmer sig vid lekparken och stirrar på barnen så vill man ju att alla tanter ska våga göra precis så!

Somliga är skit värda.

 Elvira satt själv i pysselrummet tidigare i veckan och jag fick stränga order om att inte titta på vissa ställen i hyllan eftersom det var adventspresenter inslagna.

Idag väcktes jag på min sovmorgon av ett paket, det var en toarulle med pärlor i som tejpats igen på båda sidor. Med hängfunktion om man ville ha den runt halsen, för det vill man ju. Hon demonstrerade hur man skulle röra sig för att få den att låta, rätt mycket visade det sig.

Frågade Anders vad han fick, och jo han hade också fått en present. En TOM odekorerad toarulle som hon snabbt tog tillbaka till pysselrummet för att pyssla med, sen försvann den i röran.

"Jag kan fixa en ny present åt dig men då måste du bajsa rätt mycket först" sa hon till honom.

Ja men glad advent då 🤭

Perspektiv.

 Var på urologen idag för stentuttagning och jag har tyckt rätt synd om mig själv ganska många dagar nu på grund av ont och frustration. Urologen ligger mittemot neonatalavdelningen och i väntrummet hörde jag en kvinna som grät förtvivlat i korridoren utanför men hon pratade på ett främmande språk så jag förstod inte vad hon sa till den hon pratade med. När jag väntade på bussen en timme senare kom ett sällskap med en kvinna som grät på samma förtvivlade sätt och pratade samma språk, samt en pensionär från röda korset som höll om kvinnan och stödde henne på väg till taxin. Jag är ganska säker på att jag bevittnade en mamma som åkte hem från neo utan en bebis och nu sitter jag här på bussen och gråter för hennes skull.

Och det är faktiskt inte ett dugg synd om mig.

Coronaanpassning.

 Först skulle vi gå på ett lokalt cafe på glöggmys. Sen kom det restriktioner och vi skulle ses hemma istället och ha glöggmys eller vinprovning i helgen. Sen kom det fram att den mesta smittspridningen sker på middagar och hemmafester och man ska ju inte träffa folk utanför familjen så då bestämde vi att den skulle va digital. Sen fick jag reda på att jag ska ha den här stenten inopererad över helgen och kommer behöva minst alvedon, troligtvis starkare hela helgen för att klara det, så jag sa att jag gärna är med men utan vin. Då flyttade vi på den till nästa helg.

Men ses ska vi iallafall, på något sätt! Det är ju viktigt att hänga med kompisar även om man måste göra det via internet. 

Go your own way, do your own thaang.

 Sitter på bussen kl 5:49 och det är ju en upplevelse i sig. Jag ska opereras idag och att dra upp barnen för att bli skjutsad och klämma in en synnerligen missanpassad lämningstid var inte på kartan. I närheten satt en ung kvinna, i november 2020 när vi levt med en pandemi i snart ett år, och både hostade och snörvlade i händerna. Hon sitter säkert kvar men jag bytte plats.

Och sen gick det på en kille i shorts och nu är jag övertygad om att asocialt beteende är det nya normala. 

Censur.

 Jag tänkte redan när jag skrev förra i lägger att det ju var lite väl utlämnande. Jag är ju rätt frikostig med att dela med mig av mitt liv med barnen på insta men är noga med att aldrig sätta dem i en situation som de kommer tycka är pinsam eller jobbig som äldre barn. Och förra inlägget skulle jg nog helst inte velat läsa som tonåring om mig själv, så nu är det borta. Men det var förlösande att skriva ner det och sen blev det faktiskt bättre, både situationen och mina känslor inför den. 

Käften pluggis?

 Elvira var hos tandläkaren i morse. Efteråt cyklade jag med henne till skolan.

-Mamma, vad är viktigast? Att gå till tandläkaren eller skolan?

-Båda är nog lika viktiga men jag tror det är mest viktigt att gå till tandläkaren... för har man inga tänder kan man ju inte äta mat.

-Ja men om man inte går i skolan, då kanske man inte får nåt jobb. Och då har man ändå inga pengar till att köpa mat.

Nä det förstås, och då spelar ju ju tänderna ändå ingen roll. Tänkte inte på det. 

Jag bara uuundrar... var är han nu?

 På nyårsafton 2013 var jag på Seattle-Tacoma international airport. Jag hade tagit farväl av min kompis Marie-Helene dagen innan på musikmuseet EMC och var så less på resandet att jag åkte till flygplatsen redan på morgonen, trots att mitt flyg gick vid 18:00. Jag hade således lite tid att döda på flygplatsen och satt i ett hörn och facetimade med Anders en stund mitt på dagen. När vi pratat klart var det en kille som började prata med mig. Han var i min ålder (30 plus några år) och såg vanlig ut men med väldigt utstående öron. Hette kanske Mark, eller Matt, eller Greg. Han undrade om jag också väntade på flyget till Wisconsin, eller var det Virginia?

Vi pratade länge, om kockprogram på TV, Gordon Ramsay, om Skandinavien, om tekniska prylar. Om min graviditet, jag var ju i vecka 15. Och det visade sig att han just släppts ur fängelset efter 14 år, på nyårsafton. Han hade suttit inne på grund av drogförsäljning och domaren hade använt honom som ett statement, så går det om man säljer droger hörrni ungar. Jag förklarade att inte ens alla multivåldtäktsmän och mördare får 14 år i Sverige, bara de riktigt sjuka. Sen tänkte jag på allting jag gjort sen slutet av 90-talet, och att han suttit inne hela den tiden. 

Han verkade så snäll, och jag inbillade mig att han bara ville komma iväg till sitt nya ställe dit han blivit tvingad att åka för att hans parole officer befann sig där, för att slussas ut i samhället och börja sitt nya liv. Biljett i hand på nyårsafton, ingen kontakt med familjen, åk nu. Sitt vuxna liv. Så sjukt. Jag tänker på honom ibland och hoppas verkligen att han fick ett bra liv.

Hårstrål och fiskespök.

 Herman har fått för sig att ukulele heter kalsong. Trots att han vet vad kalsonger är är så fortsätter han tro att det heter kalsong, helt ologiskt. Sen tror han att det heter hårstrål och han har lite fobi för att få hårstrån på sig eller i munnen och vill ha hjälp att få bort dem. Och fiskespök, nytt ord igår. Elvira tror fortfarande att bondgård heter bunnagård. Det går ju inte att rätta henne för det låter så gulligt.

Språket förändras lite med varje generation som växer upp. Nya slangord, nya sätt att prata. Och det börjar så tidigt, jag märker hur mina egna ord förvrängs när de kastas ut små barnamunnar. Häromdagen stod jag och åt ett par bragokex. Elvira hörde kexpaketsprassel kom rusande "vad äter du mamma?". "Bragokex" svarade jag. "Vasarau, pianokex?!" Varpå herman ropar från ett annat rum "ja vill osså ha pyjamaskex!". Exakt så går det till när språket förändras, fast över längre tid. 

Syskonkärlek och bihålor.

 Herman fyller år idag så igår frågade jag Elvira om hon inte kunde rita ett kort till honom, kanske med ett motiv som han tycker om (tåg, buss, lastbil etc). Hon ba "näääeeej jag HATAR att rita bilar!". Men sen satte hon sig ner och ritade en lastbil. Är det inte syskonkärlek så säg? 

Var på sjukhusets infektionsmottagning igår (igen) eftersom den här evighetsförkylningen/halsontet/febern vägrar gå över. Igår vaknade jag med ont i hela högra ansiktshalvan, käkarna, pannan, ögat, ända ner till nyckelbenet och kände att ska det gå baklänges i tillfrisknandet fler dagar då orkar jag inte mer. Men nu har jag fått penicillin så nu finns det ialllafall ett ljus i tunneln. Bihåleinflammation var det iallafall, och idag är halsen mycket bättre! 

Man kan ju hålla sig för skratt.

 Den 11 aug fick jag ju hipp som happ tid för en operation. Hade precis kommit tillbaka till jobbet på halvtid efter en lång semester/sjukskrivning. Blev sjukskriven i en vecka, som blev två på grund av oväntade smärtor på grund av en tillfällig stent som opererades in och togs bort efter 10 dagar. Veckan efter det hade jag fortfarande megaont, var in på akuten för misstänkt infektion, men smärtorna hade ingen förklaring.

På helgen tänkte jag screw this pain och tränade 40 minuter varpå jag fick ont i halsen. Sen feber. Tog covidtest senare under veckan som visade negativt. Jobbade hemma hela veckan för jag orkade inte sjukskriva mig ännu mer när jag dessutom bara jobbar 50 procent. Halsontet fortsatte veckan efter men klingade av lite grann. Till torsdag eftermiddag när det helt plötsligt tog en vändning och blev jättetteont igen! Och mer feber! Blev rådd av vårdcentralen att åka till infektionsmottagningen på sjukhuset för att utesluta halsfluss och väl där konstaterade läkaren att vem vet vad min onda hals berodde på förra veckan, kanske var det bakteriell halsfluss då. Men nu är det iallafall ett virus! Tog nytt covidtest, detta var också negativt. Så nu har jag haft ont i halsen, feber förkylning och allt det där vanliga tjafset man brukar få, några gånger per år om man är småbarnsförälder. Problemet är bara att jag redan är så satans trött på att ligga ner i sängen och lyssna på ljudböcker och spela tv-spel för det är det ENDA jag gjort i fem veckor nu.

Jaja, kanske blir jag oerhört frisk efter detta. 

Tjuvarna.

Vet ärligt talat inte var han fått det ifrån men Herman är lite smått besatt av "tjuvarna".

"Tsuvarna får inte komma in i orangea huset (vårt hus) och ta mina bilar. Då kommer jag ta min hammare och slå tjuvarna."

"Tsuvarna får inte ta min snopp." (Nä det vore ju trist)

Jag och Anders pratade om det idag och jag svarade att om det kommer tjuvar så kommer dom inte ta hans bilar. Anders ba "jag brukar svara att eet inte finns några tjuvar". 

Ja, så kan man ju också göra. 

Jag älskar dig först.

Barnen bråkar om min gunst. Elvira har kommit på det mest dräpande hon kan, att "mamma älskade mig först". Jag brukar kontra med att jag älskade båda första gången jag såg dem och att jag älskade båda först men det följs alltid av "jaaaa men du såg mig först och därför älskade du mig först!"

Herman som inte är någon kramig typ kan ibland vid nattning krypa närmare och pussa på mig och deklarera att han älskar mig först. Och jag svarar att jag älskar honom först med. Och Elvira.

Känns som att hjärtat och hjärnan slår knut på sig själv.

Uppdatering.

 Det var visst inte myggbett utan vattenloppor. Och det verkar ju rimligt att jag inte fått några eftersom familjen var på stranden i tre dagar i rad, medan jag låg hemma i sängen och läste böcker. 

Myggbett.

 Anders och barnen har fått massa myggbett, mest troligt på natten. Jag har inte ett enda, och visst tycker jag lite synd om barnen... men efter ett liv av att ha varit en riktig myggmagnet (rekordet är 60 myggbett på ena benet samtidigt) känns det fint att va den i familjen som myggen ratar. Äntligen! 

Ljudböcker.

 Fan att det tar dubbelt så lång tid att lyssna på en ljudbok som att läsa den själv. Men jag orkar inte hålla ipaden ovanför huvudet och jag kan inte ligga på sidan eller sitta någon längre stund. När jag försöker röra på mig eller göra nånting blir jag belönad med förlossningsliknande kramper och blod. Dag sex med den här skiten och har 4,5 dagar kvar tills den plockas ut. Japp, jag räknar minuterna.

Förresten säger man väl inte att man läst en bok om man lyssnat på den? Eller gör man det? Om jag läser manuset till en film har jag ju inte sett den? 

Sommarkatt.

 En sak jag funderat på sen vi var barn är vilka det egentligen är som skaffar sommarkatter? Jag känner ingen som nånsin har pratat om att de haft sommarkatt, eller nån som känner nån som haft sommarkatt. Trots att nästan alla jag vuxit upp med haft tillgång till minst ett lantligt sommarnöje, ofta flera. Är det ett utpräglat storstadsproblem? 

I såna fall undrar jag varför det finns lösspringande katter i hela Sverige? Nåt jag däremot känner till är folk vars hemmakatter sprungit bort. Typ flertalet alla jag känner som haft utekatt i tätbebyggt område har förlorat den på ett eller annat sätt.

Det är dagens fundering. 

Paraden av saker som inte fungerar och några som fungerar.

 Jag känner mig lite som mormors generation, ny dag, nya krämpor.

Men i måndags fick jag svar på senaste röntgen och läget var oförändrat trots två månader på alfablockerare. (Som för övrigt används för förstorad prostata, vi har haft mycket roligt åt min stora prostata i sommar). Så läkaren tyckte att nu kör vi operation istället, kan du komma imorgon kl 9? Ändå bra med kort framförhållning, då hinner man ju inte ens jobba upp ett mentalt motstånd. Och det gjordes med ryggbedövning och lugnande, tack och lov, för jag är livrädd för narkos. Minns att jag låg där och tänkte "fan va gött jag kanske ska somna lite ändå" och då är man nog hyfsat avslappnad trots att folk grejar med ens insida.

Positivt med detta är ju att jag måste vila pga post-op smärtor som ju inte är sådär jättemysiga, och det är ju bra. Och att smärtan jag dragits med i ett halvår borde försvinna sen. Bara det borde ju kunna sänka spänningen i axklarna en del.

Annars har vi haft inskolning på ny förskola och fritids denna vecka och den fick ju bli hastigt kortare när jag inte kunde va med igår, dvs andra dagen. Men Anders lämnade en hyfsat stabil E och blev sedan bortskickad från Hs avdelning för att "andra barn blir så ledsna när någons förälder är med" och han kunde ju typ inte brytt sig mindre. H alltså, inte Anders.

Och den trasiga bilen går som ett litet urverk tack vare Anders och hans tekniska färdigheter/inbyggda ekonomiska (snåla) sida som vägrade lämna in en bil på dekis för för att fixa saker som skulle kosta mer än bilen är värd. Jag var redo att skrota den men nu känns den ju som en trevlig bil igen (minus rosthålen i sidopanelerna men de ska vi fixa). 

Semestern.

Semestern kom, varade och gick. Vi var billösa hela sommaren eftersom styrservot som började krångla redan förra sommaren gav upp under våren. I mitten av semestern hade vi så tråkigt att vi funderade på att köpa en ny bil och dra till Umeå, men vi sansade oss.

I måndags pajade torktumlaren och i onsdags diskmaskinen. Anders kände ändå att han kunde prova att byta pumpen till styrservot själv och igår fungerade bilen igen. Idag på eftermiddagen kommer den nya diskmaskinen. 

För några månader sen drog vi igång ett gemensamt sparande igen, efter att ha låtit det vila under föräldraledighet och en tids aggressiv amorteringsplan. Är rätt tacksam för det idag. Men torktumlaren kan ändå vänta en månad till! 

Vad det gäller ryggen/tinnitus/stress så går det långsamt framåt, tror jag. Svårt att säga.

Vilken skitsemester det varit ändå. 

Kanigelkott?

Vi lånade en bok med engelska ord på biblioteket, det var verkligen en konversationsstartare.

Jag försökte förklara att harar och kaniner är släkt med varandra.

"Nääähäää det tycker jag är jättekonstigt. För jag tycker att harar är mer som rådjur med långa ben, och kaniner är mer som igelkottar med korta ben."

Jag förstår ju logiken i det, men hur kan man inte se att harar och kaniner är besläktade?

Förena nytta med nöje.

Det positiva är ändå att när jag ringde vårdcentralen i panik över min ökande tinnitus så fick jag tid efter helgen, hann alltså gå och oroa mig en tid men nu känns det faktiskt som att ja, den beror på stress och nackproblem. Jag har försökt stressa av nacken senaste dagarna och igår natt så vaknade jag och ba drömmer jag eller var är ljudet? Jag satte mig upp, gick på toaletten för att se om jag liksom drömde att det var borta. Kunde inte somna om på grund av lättnad. Och det visar ju kanske att jag, när jag är avslappnad, slipper det. Ska bara komma på hur jag sänker axlarna i vardagen med, för så fort kroppen är igång stegrar ringandet igen. Som att jag har ett eget litet nacklarm som talar om vad som är bra och vad som är dåligt.

I alla fall så kom jag till vårdcentralen och det kändes typ som att en läkare och psykolog väntat på mig och ba kom här och berätta. Och det kanske är det här som krävs för att folk inte ska hamna i utmattning. En stark varning som inte går att bortse från, och insatser på en gång. Det är bara för jävligt att det ska behöva ske över huvud taget.

Iallafall så tyckte psykologen att jag måste fylla på med sånt som ger energi. Jag vet faktiskt inte vad det skulle va, då det enda jag gjort som ger energi är handarbeta, och handarbetet har säkert bidragit till stelheten i nacken. Men både jag och A tycker att vi har det rörigt hemma och för mycket grejer framme. Jag vill typ slänga allt. Men det kanske inte är så proaktivt att slänga allt. Så jag tänkte ju att nu när jag sitter mitt i den här skiten och knappt kan röra mig, så kan jag ju passa på att rensa i lugn och ro. Och det är ju precis den typ av tankesätt som gör att man hamnar i stress, att hela tiden passa på att göra saker som måste göras när man får lite tid över. Men om det sen får en att må bra, hur ska man värdera det då?

Jag fick två besked om kollegor igår som fått betydligt värre och verkliga hälsoproblem än vad jag har. Och det gör ju dels att det eviga dåliga samvetet mot allt som även har bidragit till denna stress växer, för att "min sjukskrivning är mindre värd än deras" och kollegorna som är kvar får ta hur mycket som helst. Men nej, alltså. Jobbet kan ta sig i röva.

Stress.

Jag tyckte ju jag var lite före mig själv med att känna in att jag var stressad i höstas och ta till drastiska åtgärder för att inte hamna DÄR. Sen kom Corona-våren med 140 veckors vab, lika många sjukdagar och ensam på arbetsuppgifter som varit onormalt krävande just i år, inte likt nåt annat år. Förra veckan vaknade jag upp en dag och var så extremt ljudkänslig och när jag skulle lägga mig på kvällen hade min 16 år gamla tinnitus som jag inte tänker så mycket på ökat i styrka och blivit riktigt jävla pissjobbig. Utan anledning. Jag ringde vårdcentralen efter en natt utan sömn och efter det fick jag en trötthet i nacken som inte liknar något annat.

Jag har nog gått och spänt mig i över ett halvår, vet inte ens hur man sänker axlarna typ. Jahapp. Jag hamnade kanske inte DÄR men känner mig bra nära den där väggen. Om inte annat förbaskat uppgiven.

Att vara eller inte vara (nära).

En sak som slog mig idag var hur alla kollegor som jobbar hemma då och då skiner upp på jobbet. Alla är så pratglada och i behov av mellanmänslig kontakt. Samtidigt som det är så skönt att folk håller avstånd på alla andra ställen. Våren 2020 är verkligen våren då vi insåg hur mycket det betyder att ha folk nära men också på avstånd.

Det är en konstig tid vi lever i!

Om du har ett äpple vill du dela det med mig?

Elvira hittade en tvåkrona på marken.
- Herman kan få den, för jag har redan fem pengar.

Tänk om världsekonomin styrdes av femåringar istället för gubbar som vill lägga pengarna på en hög.

Det positiva just nu.

Aldrig har jag myst så mycket över en nyhet som när Paolo åkte dit. Det kändes lite som när Harald Treutiger deklarerade att Robinsonrobban hoppade ur svensk tv-historia... för all framtid. (Vilket jag aldrig såg, men fick berättat för mig). Jag hoppas detsamma gäller för Paolo, hejdå liksom.... saknad av ingen.

En annan sak som slagit mig är att det är sååå skönt med all social distansering. Hur ska vi nånsin kunna gå tillbaka till att ha någon illaluktande människa som står och andas en i örat i kön på Willys, eller tillåta någon att sitta bredvid på bussen? Det är ju knappt så man behöver använda deo längre när alla är så långt borta! (Fast det gör jag ändå pga att jag vill ju inte vara någon som luktar illa bakom någon i kön)

Den tredje bra saken är att jag slipper oroa mig för att Anders ska bli skickad utomlands inom en överskådlig framtid. Och även om Sverige släpper på gränserna tidigt har jag svårt att se Kina släppa in några svenskar, så länge Tegnell och kompani kör i samma linje.

Det fjärde bra med denna tid är ju att det är rätt skönt att hoppa ur duschen på morgonen och typ stämpla in tre minuter senare. Vi kör inga videomöten ska jag tillägga.

Alla dessa artiklar...

Förra veckan kom det larm om att kvinnor och barn borde anses vara en riskgrupp i coronakrisen då det är många fler som tvingas spendera mycket mer tid med "sin förövare".

Kvinnor och barn våldsutsatta, stod det. Ibland i mer neutral form, som "ökat våld i hemmet".

Idag säger kristdemokraten Katarina Gustavsson att systembolagen borde stänga, att det är statens ansvar att se till att kvinnor och barn inte utsätts för våld.

Coronakrisens fel, statens fel, systembolagets fel. Kvinnor och barn extra våldsutsatta. Inte en enda gång har ordet man/män skrivits ut i någon av artiklarna. Visst, staten har ett ansvar såklart. Ett ansvar att sätta dit folk ordentligt genom att ha ett rättssystem som är lika för alla, både män, kvinnor och barn. Att det måste kosta mycket mer i form av konsekvenser en våldsam man. Idag kan han ju både slå ihjäl sin fru framför barnen och behålla vårdnaden om dessa. Utan att ta ansvar för något för det var nog mest statens fel som inte hindrade honom att köpa alkohol, så att han kunde dricka sig full och få utlopp för sitt gråtande, sårade mansego.

Kan vi lägga skulden på våldet mot kvinnor och barn där det hör hemma tack?

Overkligt.

Det var ju länge sen, eller aldrig, som jag hade en förkylning med en släng av dödsångest. Inte bara för min egen skull, utan för barnen, Anders, våra grannar i trapphuset som består av flera riskgrupper. När jag fick känningar i halsen följt av torrhosta flyttade jag ut till en madrass i vardagsrummet och undvek att natta barnen. Det är ju jättelätt att hålla avstånd till en tvååring, men så gott det gick. Isolerade mig i 9 dagar med hostan från döden. Torrhostan blev en otroligt seg hosta, som att försöka hosta upp seg kola. I lördags vände det på en timme, helt plötsligt gick hostan från omöjlig till som en lätt förkylning.

I söndags började jag känna mig bättre, som att det var över. Började röra mig utomhus igen i tisdags. Igår hade jag en obehagligt torr känsla i halsen igen, men den är borta nu. Tisdag och onsdag har jag fått obehagliga tröttattacker, vill typ somna stående.

Så himla drygt, när blir man frisk egentligen? 14 dagar sen första känningen idag. Om man inte räknar med den konstiga huvudvärk som jag drogs med i nästan en vecka innan dess.

Nej-sägare.

Jag tog en liten jobbpaus. Jobbar ju hemma så piskan är lite mer som kittel än verklig piska.

Nä men allvarligt, jag behövde ventilera mitt jobb, det går liksom ut på att säga nej till allt som folk frågar om. Eller ja, men "med följande villkor" typ. Och då tänker jag att det här jobbet passar inte mig, enligt min självbild är jag möjligtvis lite väl realist men nog är väl jag en ja-sägare?

Jag tror nämligen det är därför jag bara tycker det är jobbigt att säga nej. Jag kan tänka mig att inspektörer som är lite mer "inspektörstyper" kanske tycker det är lite kul att säga nej, och lite skojigt att ha rätt. Som tycker det är lite kul att (bildligt) slå folk på näsan med lagboken. Samtidigt vet jag ju vilken sorts inspektör som jag själv skulle vilja bli bemött av?

Alltså är jag kanske på rätt plats ändå. Jag skulle bara vilja få säga ja lite mer.

Coronakarantän eller leva som vanligt?

Är det bara jag som typ älskar att va hemma? Jag känner i princip ingen skillnad i min vardag, dels för att Jönköpings kommun först i torsdags bestämde att man fick jobba hemma om man ville, innan var det typ "är du inte riskgrupp med läkarintyg ska du va på jobbet". Men också för att jag nog inte gör så mycket? Visst, inget Leos och inget badhus och det går ju inte att ta med sig ett hostande barn på bussen nånstans. Men när man avråder från resor i sommar så känner jag ba jaha, så skönt, då blir det hemester utan bilåkande till massa släktingar utan AC. (Jippi)

Så det kanske inte är så konstigt att jag inte känner mig särskilt trängd av situationen. Jag har ett välutrustat gym i källarn, ett berg i ett naturreservat en km bort, världens finaste vätterstrand på gångavstånd, och ett förråd fullt av garn. En elcykel så jag slipper åka buss i alla väder om jag vill. Tre mataffärer på mindre än en kilometers avstånd så risken att nåt tar slut på samtliga affärer är typ obefintlig? Privvad tillvaro kanske? Men det känns lite som att senaste åren har vi gjort allt vi kan för att trivas så bra vi kan på hemmaplan...

med andra ord legat i hårdträning inför detta!?

När längta inte räcker till.

Har jobbat i två dagar, jobbar halvdag idag och sen går jag hem.

Det märks att jag varit borta mycket för Herman blev alldeles exalterad när jag kom hem igår. "Heeeeeej maaaamma! Jag har.. Jag har... Jag har älsk... Jag har ÄLSKAT efter dig!"

Jag hade såklart älskat efter honom med. ❤

Ja var är dom då?

I förrgår var vi i lekparken och det var rätt mulet. Herman undrade var flygplanen är nånstans och jag förklarade att man bara kan se dem när det är soligt. Igår gick vi för att handla och solen sken. Han tittade upp på himlen och konstaterade att "Det är soligt idag. Jag ser inte flygplanen, var är dom mamma"?

Smart unge ändå.

Jag sa ju det.

Jag var på vårdcentralen två gånger på kort tid på grund av diffusa smärtor på höger sida av magen. Fick träffa en jättesnorkig läkare båda gångerna som första gången endast gjorde tester för att utesluta blindtarmsinflammation och typ skickade hem mig med ingenting. Två veckor senare var det mycket värre så jag ringde tillbaka efter att ha kollat 1177, att symtomen stämde mycket överens med att jag skulle kunna ha en njursten som spökade. Även om det oftast gör jätteont så står det på 1177 att det kan vara en molande värk på precis de ställen jag haft ont i i flera veckor. Läkaren tyckte typ att jag var dum i huvudet och att jag hade ont i en magmuskel och borde träna mer. Men han skickade mig på en röntgen för att det verkade som att jag var upprörd (Ja, det brukar bli så efter att ha haft ont i över fyra veckor).

"Men det blir absolut ingen akuttid", som att kom inte här och tro att jag tror på dig.

Så jag gick hem och började tänka på möjliga orsaker till varför en magmuskel skulle börja göra jätteont från ingenstans och tänkte på att Herman flyttar ut till egen säng i samband med det onda och att jag brukade lyfta upp honom från liggande på rygg till vår höga kontintentalsäng (sån med tre lager). Den vridningen och lyft av 15 kg från sovande läge kanske inte är sådär jättebra. Så jag slutade lyfta honom på det sättet, gick på en röntgen en vecka senare och smärtan klingade av lite men återkommer fortfarande ibland, lite runtomkring på höger sida.

Idag ringde en läkare med röntgensvaren, dock inte den läkare som avfärdat mig två gånger. För jag HAR aen njursten, visserligen mindre än att man brukar göra nåt åt den men eftersom jag har ont fortfarande, två veckor efter röntgen, så ska jag på ytterligare kontroll.

Man vill ju inte va den som är den och ba "jag skiter i din examen som tog 6,5 år att ta för jag har googlat" men jag tänker också att jag har haft den här kroppen i 38 år och jag vet hur det känns när det inte känns som det ska. Så det så.

Det som räknas.

Vi ställde in vår ullaredresa som sagt. Och en av oss fyra som brukar åka är jättegravid och kryckburen pga foglossning så hon hade ändå inte kunnat följa. Så vi bestämde oss för att gå på lite shopping light i stan och sen åka och hälsa på henne som en överraskning istället. Och det blev ju faktiskt mycket bättre för hennes glädje över att vi kom till henne på besök var mer värd än all lågprisshopping i världen. Som jag ju inte ens var särskilt sugen på, men åkte mest för en barnfri dag i gott sällskap. Så det blev en bra dag iallafall!

To Ullared eller not to Ullared.

Åh, vi som ska till Ullared på lördag. Det känns... sådär. Jag behöver inget utan åker mest för sällskapet. Är det verkligen rimligt att åka till Sveriges mest folktäta varuhus såhär när coronan är lössläppt som en sprittande fjolårskalv på grönbete?

Det är frågan det?

Nu sitter mannen mitt emot mig på bussen är torrhostar. Kanske är jag redan smittad? Nu ska jag hem och vabba halvdag. Kanske är vi redan där? Oroar mig lite för min bostadsrättsförening aka äldreboendet Svea 9. Majoriteten är skitgamla. Det vore ju onödigt att dra dit smitta, även om jag gärna skulle smitta en särskild surgubbe med lite Corona. För folkvett är det för sent för. Och dessvärre inte lika smittsamt.

Akuta åkommor.

Det är knappt man orkar läsa tidningen längre, det handlar ju bara om virus hit och virus dit.

På tal om sjukdomar så fick jag ännu en åkomma häromdagen när jag inte nådde till hyllan längst upp på hemköp där ramlösa passion var (den är vad den heter, passionerat god). Tittade mig omkring och ingen lång kille eller pall fanns att tillgå. Jag drabbades av akut kortma. Det är alltså lite som att få en astmattack. Jag menar, man har ju astma hela tiden, men får ju bara attacker då och då. Precis som att vara kort och bli varse om det extra mycket.

Akut kortma, glöm inte var du hörde det först!

Tankar.

Jag har drabbats av ett hälsoproblem som gjorde att jag hade svårt att somna häromdagen. I kombination med det försökte jag läsa mina journalanteckningar från de två senaste vårdbesöken. Jag hade nämligen en läkare som säkert är duktig men han är väldigt dålig på att förmedla det han menar på ett sätt så man förstår. Att läsa anteckningarna gav lite klarhet i hans bedömning och jag blev mindre orolig. Men i samband med det började jag läsa de anteckningar som skrivits om E och det var så många på grund av hennes första tid när varenda medicin och syremätning skrevs som en separat notering.

Och jag blir fortfarande tårögd av att kastas tillbaka till den tiden, så oerhört sköra vi var. Och jag har ju alltid hävdat att E var onormalt otrygg under så lång tid, det börjar typ släppa nu. Och visst, en del av det är säkert kopplat till hennes lite försiktiga personlighet. Men om jag, som en hyfsat tänkande och medveten människa har så traumatiserade minnen från den tiden. Hur är det inte då för den som förlorade precis all sin trygghet, bröt nyckelbenet och fick ligga utan smärtstillande i fyra dygn? Som hade ont i huvudet på grund av fostersvulst orsakad av sugklockan och fick ligga i en genomskinlig låda av plast under sin första vecka i livet, den tid andra bebisar i princip bor i föräldrarnas famn?

Jag har pratat med vårdpersonal om detta men blivit lite avvisad, som att det inte skulle spela nån roll.

Men nog fan borde det spela roll?

Hä!

Ibland när jag vill muntra upp mig själv så tänker jag på den gången jag jobbade på Ica maxi och hittade en oöppnad förpackning pimpelspön vid sillen. Som att någon ba "va, kan man köööpa fisk!? Fuck this shit!"

Oro shmoro

Jag skulle ju kunna oroa mig för coronaviruset, det skulle jag ju. Men det som oroar mig mest just nu är att vi byter internet- och tv-leverantör inatt och det är min sovmorgon imorgon. Jag sitter på alla inloggningsuppgifter så det blir radioskugga för somliga tills jag har vaknat. Risken för att jag tvingas vakna tidigare än 0900 är alltså överhängande, kan ju inte låta brandman Sam och sagoféerna Ros-louise och Prutta vänta!

Utvecklingssamtal.

När förskolepersonalen ba "jo men han verkar så intresserad av siffror. Idag pekade han på siffrorna på väggen och räknade 0-0-0-0!"

Det är bara det att han rabblade koden till barnens iPad! Vissa saker är viktigare att kunna än andra.

Men jag är faktiskt lite imponerad av honom eftersom han hittar på egna sångtexter till befintliga melodier. Klassikern " mamma ska prutta, det tycker jag" går ju varm här hemma men även (till samma melodi) "traktorn ska tvättas, det tycker jag"!

Både matematisk och musikalisk, jag är stolt.

När jag och Anders köper TV.

Först kläcker någon av oss en idé, typ "tänk om vi hade en stor tv i källaren"! Sen tar det ca 18 månader av sporadiskt surfande, åh kolla denna tv mellandagsrean, åh kolla denna tv på sommarrean. Och så kommer ju höstrean, inför Black friday-rean, Black Friday-rean, inför jul-rean, mellandagsrean igen, januari-nu-gör-vi-slut-på-mellandagsrean-rean, och påskrean. Och så går det runt i några årscykler.

Och så dividerar vi om vilken storlek vi ska ha och om den ska va smart eller ej.

Och sen sitter någon, oftast jag, och slösurfar och kollar netonnets utbud och ba "den här ser bra ut". Och då säger Anders ja, sen kollar vi inte prisjämförelser eller andra affärers utbud för det skulle innebära tillbaka på ruta ett. Och så åker Anders och köper Tv:n och så är vi skitnöjda.

Och då känns det lite som ett impulsköp, men det var ju egentligen det sista det var!

Detta har hänt med två tv-apparater, en bil, en säng och en soffa. Det är liksom how we roll. Inte går det fort, men minus soffan så har vi alltid varit väldigt nöjda efteråt!

Ahh

Tapas och kaffedrinkar på en vanlig onsdag! För att vi bokade in det för typ en månad sen, och nu fick vi dessutom nåt stort att fira! En kollega ska knega vidare på nya jobb och en har köpt lägenhet. Jag firade ingenting personligen men kaffedrink har ju ingen dött av. Eller så har de det, men inte jag, och inte idag.

Drömde förresten att jag fick ett nytt jobb inatt. Det var skitbra lön, men jag skulle bara bli schemalagd på 90 procent och få betalt för 89 procent. Det var trots det bättre lön, och trots att jag inte visste vad jobbet gick ut på så sa alla att det var ingen tvekan, bara att skriva på. Kanske var det ett tecken på att jag måste gå vidare snart, eller så var det tvärtom.

Men om mitt drömjag söker nya jobb så kanske det är ett tecken på att jag borde uppdatera mitt cv i alla fall!