En julreflektion.

Sen instagram gjorde entré i mitt liv har ribban för vad som är okej/snyggt ökat höjts så himla mycket. Man vill liksom inte dekorera en enda kaka för att man ser proffsdekorerade kakor dagarna i ända. Virkade figurer blir bara sötare och sötare och mer och mer perfekta, bilderna proffsigare och proffsigare. Dukningar, inredning, kläder.... allt känns lite fult och skavigt när man hela tiden jämför med perfektion. 

Men sen i år när jag tappade orken för det mesta med min extremt begränsade ryggkapacitet har jag känslan av att nog är nog. Det är verkligen nog. I jul var vi hos min bror och jag hade gjort sill och tagit med i helt bra och användbar nutellaglasburk. Det dukades fram och den extremt höggravida värdinnan funderade på om vi borde hälla upp den i ett fat, tillsammans med alla andra udda prylar som stod i ett mishmash på bordet. Jag kände bara eller så ger vi fan att fota dukningen, så minns ingen julbordet 2022? 

Vår julgran står i ett hörn bakom flyttkartongerna i källaren, barnen ville så gärna klä den så den fick en plats till slut. Det ser förjävligt ut men ärligt talat, vem bryr sig? Barnen är så glada, jag är glad när barnen är glada och granen ser likadan ut som alla andra år eftersom det är en plastgran från Ikea.

Och eftersom jag är en såndär pysslig typ som till viss mån spär på det där bullmammiga, perfekta så tänker jag tona ner den delen och verkligen fokusera på att inte fota dukningar eller snygga bakverk 2023!

Gulliga lucia-barn.

 Igår var sista luciafirandet nånsin på förskolan för oss. Och ingen är gladare än jag.

2015 - inget luciafirande på förskolan eftersom alla barn var ca 1,5 år. (Ny avdelning)

2016 - ingen lucia vad jag minns, troligtvis av samma anledning.

2017 - lucia inomhus morgontid. Anders var själv med Elvira som satt i knät hela tiden.

2018 - minns inte om vi var sjuka eller om Anders var med själv.

2019 - utomhus på morgonen. Jag var själv med två barn som båda gick och grät på varsin sida om mig och jag fick stå med i sjunget för att båda skulle känna sig okej. Men ingen sjöng och ingen gillade fikat.

2020-2021 inställt pga covid.

2022 - jag var själv med Herman som på förhand deklarerat att han inte ville vara med. Han satt bakom mig och surade/grät exakt hela föreställningen och sen hatade han även fikat.

Och nu är det över. Exakt noll luciatåg med glada barn har vi fått bevittna. Kanske är det karma för att jag endast ville gå i kyrkans bsrntimmar när det var lucia?

Allt bara tar slut hela tiden.

 Min chef meddelade idag att hon sagt upp sig. Trots att jag letar andra jobb rätt aktivt kändes det väldigt tudelat... hon har varit så bra för oss. Det är svårt att hitta en bättre chef för den typ av jobb vi har, och då hade hon ändå ingen chefserfarenhet när hon började. En oslipad diamant som blev limmet vi alla behövde. Och jag hade på något vis velat lämna avdelningen och veta att den finns kvar som den är. Nu känns det som slutet på en era och nästa kan omöjligt bli lika bra. Dessutom har en av mina två närmaste kollegor redan sagt upp sig så de bra personerna försvinner snabbt och jag känner ännu starkare att jag måste bli en av dem.

"The people you work with are people you were just thrown together with. I mean, you don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you have in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet for eight hours a day. And so, when you find someone you have a connection with. And, yeah, Dawn was a ray of sunshine in my life, and it meant a lot."

Tim, The office

Avundsjukan.

 Jag lyssnade på bäst-podden Dumma människor igår och de tog upp varför man känner sig missunsam och lite annat. Jag har tänkt mycket på det på senare tid, att de som mår dåligt av sociala medier, jag förstår det inte riktigt. Vad är det man mår dåligt av och varför då? Sen gick jag in på LinkedIn en dag och ba guuuuud vad värdelös jag är som har ett sånt tråkigt gammalt jobb när alla andra gör såna coola saker. Och då förstod jag att jag värderar andra saker men känner exakt samma känslor.

På samma sätt har jag i mitt huvud varit lite anti såna där huskonton på instagram och alla som tjatar om allt de odlar hela tiden. (Men enligt podden är man bara en dålig människa om man agerar på sina känslor, att känna missunnsamhet betyder ingenting om man inte agerar på det)

Men nu när jag har köpt hus har jag redan planerat alla grönsaker och frukter vi ska bli självförsörjande på delar av året. Ba åhh man kanske skulle ha ett huskonto på Instagram ändå. (Nej det kommer jag inte)

Och sen jag började förstå mina egna känslor för LinkedIn försvann känslan delvis. Jag valde ju bort att flytta till stockholmsregionen där alla jag känner med coola jobb bor, och valde att stanna här. Det finns helt okej jobb här med, och LinkedIn besöker jag endast om jag måste. 

Glömsk.

 Jag är så oerhört glömsk just nu. Jag kan komma på en bra idé och skriva ner den, glömma bort att jag skrivit ner den och sen komma på den igen en månad senare som att det var första gången jag tänkte på det. Vi har den eviga diskussionen hemma om Anders verkligen har berättat en sak för mig eller om det är han som glömt bort att han faktiskt inte berättat för mig... vem som har rätt låter jag vara osagt för det går nog båda vägarna, men glömsk är jag.

Samtidigt försökte jag jobba idag, hemma med familjen hemma eftersom det är lov. De höll på att packa inför att åka till badhuset och som jag tidigare berättat har vi typ flyttat hälften av allt vi äger i hela huset senaste månaderna, samt packat ca 25 flyttkartonger.

-Var är hänglåsen? frågade Anders.

-I en av platslådorna i badrummet, svarade jag.

-Var är alla mina hårborstar? frågade elvira. 

-Din enhörningsborste ligger på golvet i klädkammaren där du la den sist du var där, svarade jag.

-Var är Hermans sparbössa? frågade Anders.

-I det högra blå skåpet längst ner till vänster! svarade jag.

Frågan är om jag är glömsk, eller om min hjärna bara är helt fullproppad av den här typen av information?

12 år.

Vi firade 12 år i dagarna. Sen vi träffades kan tilläggas eftersom vi inte kunnat enas om det datum vi blev ihop. Och att den ena av oss ansåg att vi var ihop långt tidigare än den andra, inga namn nämnda. 12 år är en lång tid. 12 år innan vi träffades var jag 16 år, och tiden mellan 16 år och 28 år känns väl lika lång som tiden mellan 28 år och 40 år ungefär.

Och tiden mellan visningen i söndags och när vi eventuellt skriver kontrakt idag eller imorgon känns också som 12 år. Vet inte hur mycket den fluffiga badrumsmattans otrampade uppenbarelse bidrog till att vi fick ett bud, men det har varit många kämpiga dagar av piffande senaste tiden. Dels på grund av det rådande läget, att sälja på en stendöd marknad! Jag kan bli så avundsjuk på folk som har det fint hemma, vår förra granne tex. Hon bodde själv, var väl 50 plus och utan barn och husdjur. Jag var inne i hennes lägenhet i samband med radonmätningen av alla lägenheter, och då tog hon emot i dörren en vanlig vardag och jag lovar att en fotograf hade kunnat klampa rakt in och annonsfotat hennes lägenhet, efter hon flyttat på nån penna som kanske låg i vägen eller nåt. Men samtidigt hade jag ju aldrig velat va utan det som stökar ner här hemma såklart.

Tar gärna 48 år till av den här tvåsamheten och hoppas att vi aldrig mer ska sälja en bostad, åtminstone inte förrän barnen är vuxna och kanske har halvvuxna söner och döttrar som kan hjälpa oss flytta!

Vem är jag?

Jag vet inte var det började eller hur det var under tiden men just nu tror instagrams algoritmer att mina största intressen är att titta på jättesjuka barn, barn med sällsynta missbildningar och Polly pockets från 90-talet. 

Jag har även börjat söka andra jobb. Problemet med jobben jag söker är att det inte är exakt vad jag håller på med nu, och då blir det ofta någon annan som får jobbet. Men nu har jag iallafall bakvägen fått reda på att det finns ganska goda chanser och helt plötsligt känns det både spännande och identitetskrisigt. Vem är jag på en annan arbetsplats? Jag ska nog inte använda instagram som referens iallafall.

Ett tidsdokument från vintern 2009.

Den här dikten skrev jag för 13 år sen och kom att tänka på den idag. Skriver man inte för få dikter nuförtiden? När jag läste den kände jag verkligen vintern 2009 i hela min kropp, det är som att man minns alla dessa rubriker från allt scrollande mellan föreläsningarna. Lite som att öppna en tidskapsel. Så nu öppnar jag den för evigt här i bloggen, för framtiden. 

Jag läser förstrött i Aftonbladets nätupplaga

För att min dagliga nyhetstörst behaga
det är en vana jag håller trogen
att läsa nyheter är att vara "mogen"
och att orättvisor kunna beklaga

Men jag ser rubriker om kungabröllop
Om Saabs chefer som säger nu är det stopp
Om hur man bäst får en bikinikropp
Att någon ska åka sitt första vasalopp

Vem av dessa män är den rätta för rosing?
hur man trots finanskrisen kan tjäna kosing
hur stockholms näringsliv får ett uppsving
När viktoria äktar daniel westling

här finns jobben, 7000 arbetstillfällen
det gäller bara att flytta till rätt ställen
stort prisras på resor till fjällen
så farligt är det att gå ensam om kvällen

Så mycket tjänar din chef - län för län
Har du en bitch som bästa vän
Så blir du gravid, bästa tipsen
Hur du blir smal men behåller chipsen

Kristian Luuk ska ta över på spåret
Så tämjer du det statiska vinterhåret
Kändisar från förr, vad gör de nu
Så bedrar du enklast din fru

Baka dinkelsemlor - smalaste bullen
eldsvåda startade i kastrullen
Så smugglar du sprit och cigg genom tullen
Åttabarnsmammans första bilder på kullen

Varje dag inser jag sakta
att jag fyller mitt huvud med värdelös fakta
Men om det fanns en kvot och hjärnan kunde bli full
skulle jag nog inte ens för den sakens skull
sluta läsa om skvaller och mord
varenda artikel, vartenda ord

Jag har funderat på att bli plusmedlem
Men det kostar ju 19 kronor i månaden!
Så jag snor girigt min beskärda del av ryktesspridningen
för aldrig att jag skulle köpa papperstidningen!

En tankeövning.

Tänk dig att du och en massa andra svenskar flyttar till ett land för att det är bättre levnadsvillkor där än i Sverige. Kanske är det till och med krig i Sverige, vad vet jag? Ni etablerar er fint men det är stora kulturkrockar och en del missnöje mot "de lata svenskarna" som mest fikar. Och sedan bestämmer det landet att det är slut med fika på café. Man får sitta där och prata men fika, absolut inte. Kaffe kan man dricka hemma. Man får sitta i lokalen och prata men inte äta nåt. På sikt ska kaffet förbjudas helt, den här lagen om förbud mot fika på café är ett steg på vägen mot totalförbud.

Det låter helt galet i en svenska öron, eller hur? Det är såhär jag uppfattar att alla män från Mellanöstern som kontaktar oss om regler kring vattenpiprökning känner. När de får reda på de snäva reglerna kring hur ett rökrum ska va utformat, och att man inte får äta och dricka där inne. Och att det är förbjudet att sitta på uteserveringen och röka. En sån stor del av deras kultur som bara förbjöds över en natt. Som en kille sa: 

men va!?!?! Vet du hur många människor som kom från Mellanöstern till Sverige 2015? Det här går inte?! Det är en del av vår kultur!

Ja, så är det.

Att ta kampen mot surgubbar.

Man hör ju ofta att det här att störa sig på den yngre generationen, tycka de är ohyfsade och oförskämda, det gjorde redan de gamla grekerna. Men jag stör mig sällan på ungdomarna, tycker de är fulla av driv trots att de lever i en tid då det är svårt med i princip allt. Och ändå lyckas de vara sådär hoppfulla som bara ungdomar kan vara. Men vår föräldrageneration alltså, HERREGUD vad jag stör mig på boomers. De måste vara den värsta årskull som någonsin blivit gammal. Fy faen alltså... självgoda gubbar som tycker att världen är skyldiga dem allt, misunsamma tanter som pikar folk på Facebook och minsann ska alla veta sin plats, det vore ju fruktansvärt om alla inte led som de får göra liksom.

Vår brf är ett riktigt boomer-som-lämnar-villan-ställe och jag älskar vår lägenhet men räknar dagarna till vi slipper vissa grannar.

Mitt boomerhat har också lite att göra med mitt jobb, jag hanterar en ganska stor mängd klagomål och annat från medborgare, och INGEN annan grupp är så bestämda i tonen med vad mitt jobb minsann går ut på och här kommer jag och befaller dig att lösa saker som du inte har lagstöd för eller ens jobbar med!

Ibland får jag nog och unleashar the wrath of Karin. Förra sommaren var jag och Herman i centrum och handlade. Vi var på jysk och köpte några kuddar som vi hade i en normalstor papperspåse. På Willys ställde jag ner den påsen på golvet bredvid vågen för att låta Herman väga våra grönsaker. På intet sätt tog vi lång tid på oss utan normallång tid för en vanlig människa som väger flera grönsaker i taget. Det var dessutom luftigt med besökare, eftermiddag i juli liksom, ingen stress. Då kommer en sur jävla gubbstrutt och börjar köra på min påse som välter och säger "ska ni stå där länge eller?" Det fanns plats att passera på flera ställen, men han skulle liksom gå precis över oss. "Du kan ge FAN i att köra på våra saker!" Fräste jag surt och gick vidare när vi var klara. Sen blev jag så förbannad och tänkte att jag har inte argat mig klar. Så jag tog sikte på nästa ställe där det var trångt där gubbfan skulle passera och ställde mig, Herman och vår halvstora kuddpåse där. Låtsades ta en grönsakslektion med fyraåringen, liksom pratade om alla grönsaker, färger, frågade om han smakat osv. Sen gick vi vidare till brödet, köttet, mjölken, torrvarorna. Ställde mig där det var som trängst i där jag anade att han behövde passera. Minst fyra gånger var vi i vägen för den jäveln och såg honom vända mitt i gången och typ ta omvägar runt hyllorna för att slippa konfrontera en potentiellt skitarg 39-åring.

Moget? Njae. Men jag bråkade med ett barn på ett barns nivå, vilket i konflikthantering inte är att föredra men jag är ju bara människa. Och ärligt talat, vad det var befriande!

Det blev hus.

Det var lite av en pärs att genomlida de senaste dagarna. Har hostat så mycket att jag inte kunnat sova mer än några timmar per natt, vi fotade lägenheten i måndags och kaoset för att få ihop allt. Ja det var tufft. Man lägger ut en nyinköpt badrumsmatta några timmar för tidigt och då kommer ett halvnaket barn och rullar på den så att fluffet blir platt, liksom wtf? Jobba i motvind gånger en miljard. 

Och så tredje visningen på ett hus i söndags som vi redan då visste att ingen annan var intresserad av och som fått ett skambud som drogs tillbaka för några veckor sen. Natten mot måndag låg jag och halvdrömde mellan hostattackerna och fick panik... det finns ju ingen plats för mitt syrum i huset! Tyckte jag. Att det finns matrum, gästrum, källare, stor hall spelade ingen roll, jag våndades så över detta faktum. Jag inredde ju vårt nuvarande gästrum till pysselrum för ett par år sen men då jag delat det med två barn har jag inte kunnat sätta mig utan att typ dra armen över bordet och fösa ner fyra kilo limrester och toarullar. Man behöver ett eget syrum dit ingen annan har tillträde liksom. Jag avskyr dessutom att sy så egentligen borde jag klara mig med eget skrivbord med plats för symaskin.

Men fotograferingen gick toppen, jag gick till vårdcentralen och bad om att få bli sjukskriven ett par extra dagar pga sömnbristen och hostan, och sent igår kväll hade vi vårt möte med säljarna i regi av mastermind-mäklaren. Vi kom med ett maxbud, de kom med ett lägsta nivå-bud och så möttes vi på mitten. Vips så blev vi med hus!

Och i efterhand har det känts hur bra som helst! När man kan tänka på inredning och möbler utan att reservera sig i tanken för "om det blir det huset" utan mer "där ska vi ha det och där vore det fint med en sån". Nu har vi väl de flesta möbler vi behöver men med fyra nya uteplatser kommer vi kanske behöva köpa mer trädgårdsmöbler vad det lider! Det är alltså en balkong, en inglasad veranda med utedel, ett fristående trädäck och en liten veranda längs med huset. Ska vi verkligen bo så? Det känns liksom som att man kommer behöva leta efter varandra hela tiden? 

Lägesrapport.

 Vi är mitt inne i köpa-hus-karusellen och imorgon ska lägenheten fotas. Vi har städat, plockat och stylat i elva dagar dagar... nä inte varje dag men stressen har legat på varje dag. Som en flyttstädning med alla möbler kvar och barn som typ gör som barn gör och smutsar ner allt som man städat och ställt fram. Jag med mitt urkassa immunförsvar har varit sjuk för tredje gången sen mitten av augusti, en hel vecka med feber och efterföljande förkylning, ensam med barnen i 36 h av de värsta dagarna. Kunde inte ens leverera mitt skolpliktiga barn till skolan.

Imorgonkväll ska jag inte göra något vettigt över huvud taget, jag är verkligen trött som en urvriden disktrasa.

När man minns och förstår sina barn.

När jag var liten hade jag så svårt att göra av med pengar. Jag har ju vuxit upp i en rätt ekonomisk familj som absolut är bjussig men den bakomliggande känslan har alltid varit att göra av med pengar = dåligt, spara = bra.

Om jag någon gång fick pengar i julklapp handlade det kanske om ett par hundralappar, och om jag då skulle köpa något för dem fanns det troligtvis inga fler hundralappar att handla för på minst ett år. Jag hade månadspeng enligt min ålderx10 när jag var 8-9 år och den skulle räcka till godis, tidningar och allt man ville spara till, dvs den var oftast slut.

Varje gång jag handlade något fick jag sån oerhörd buyers remorse och grät mig till sömns, men dagen efter var jag glad för den nya leksaken.

Elvira har sparat till en ipad sen i januari, vi har sålt på loppis, sparat födelsedagspengar och nä hon behöver inte betala sitt eget godis. Hon har inte köpt en enda sak på hela året. Men för några veckor sen såg hon en leksak som hon verkligen ville ha och har gått och pratat om den många gånger sen dess. Jag tyckte absolut hon kunde köpa den för sina pengar, hon har ju inte köpt något på månader. Så igår var hon och farmor på affären efter att vi köpt halva Ikeas växtutbud inför fotografering av lägenheten. Hon köpte det hon ville ha och kom hem, och grät. Hela kvällen, nu på morgonen. Trots att hon har massor av pengar kvar, fina leksaker att sälja på loppis och veckopengar som trillar in som man inte behöver röra. Hon har så mycket pengar kvar och ändå känner hon så. Starka känslor som man måste lära sig hantera.

Och det är ju som Anders sa, det är värdelöst att spara pengar när man är barn. Man kanske kan spara ihop en bra summa pengar, men sen får man sitt första jobb och kan lägga undan samma summa på en månad. Värdelöst.  

Long live the Queen!

 Jag hyser en stor respekt över folk som orkar jobba på samma arbetsplats under en lång period. Jag får nästan lite svindel när jag tänker på att en person kan ha haft samma jobb varenda dag i de 40 år jag levat. Att alla dagar jag levt, har denna person gått runt på samma kvadrat. Sjukt. Så då känns det ännu märkligare när någon har haft samma jobb sen före min pappa föddes. Varje dag i hans 65-åriga liv har denna person haft det här jobbet. Det är ju inte så många som har ett jobb i 65 år för det första, de flesta brukar ju stanna mellan 40-45 år. Så stor respekt till drottning Elisabeth II för väl utförd tjänst. Min inneboende anglofil gråter lite idag.

Saker man aldrig vill byta (så länge man är nöjd med det man har)

Tandläkare

Frisör

Barnens förskola

Man (eller fru)

Bank

Mäklare

Mäklare la jag till nu. Efter att ha träffat mäklaren som ba "jag skickar lite priser och annan information så får ni fundera i helgen och återkomma nästa vecka om ni vill gå vidare med mig som mäklare".

Ba va? Vi har kontaktat dig för att du ringde oss fyra år efter vi köpte lägenhet via dig, bara för att berätta att du startat eget och att vi gärna fick ha dig i åtanke om vi säljer nån gång. Det räcker för mig, nu är vi här och vi byter inte. Mäklare are for life. 

Leta hus.

 Det här med att leta hus... nu är vi igång i husletandet och priserna är på nedgång. Det är ju jättesvårt att ge bud mot en marknad där huset kanske är värt mindre än vad som står i annonsen och inte tvärtom, som det varit sen 2018 när förra dippen var.

Men där är vi inte än, vi har bara tittat på ett hus hittills och det var så fint och perfekt, förutom att man möttes av en riktigt unken odefinierbar lukt i farstun. Den satt kvar i kläderna till dagen efter. Elvira satt drömmande i uterummet och sa att om vi köper det här huset så vill jag ha mina kalas här. Hon är i ett sånt stort behov av ett eget space här i världen att hon städar sin garderob en gång i veckan bara för att liksom, ha något som är hennes som är fint. Jag vet att det finns barn som delar rum hela livet och det är inte synd om henne, vi bor skitstort ju. Men ändå. Båda barnen kommer att älska att ha egna rum, och en trädgård att odla i. När man ser hur de lyser upp bara att få plocka bär i någon annans trädgård så känns det som att vi har försummat dem lite.

Elvira är också väldigt sugen på att snickra, hon älskar träslöjd. De brukar bygga ihop saker hon och Anders och jag som hatade träslöjd med varje millimeter av min kropp kan bara inte förstå hur man vill bygga nåt frivilligt. Men de hus vi letar efter behöver ha möjlighet att förvara Anders verkstad, och plats för verkstad kommer också betyda plats för snickarbänk.

Vi försöker att inte flytta in mentalt i varje hus, men förra veckan fick vi nys om en kommande försäljning och vi har inte bara flyttat in där, vi har typ bott några år också. Renoverat det som står i protokollet, odlat upp halva växthuset med slingriga växter.... vi bestämde iallafall i helgen att nu kör vi. Fixar lånelöfte, ringer mäklaren som ska sälja vår lägenhet (han som vi köpte den med hjälp av) och även mäklaren för huset som står som kommande. Vad väntar de på? Sälj till oss!

Tidsresande sommar.

 I sommar har jag äntligen haft ro att plöja Fogelströms barnserie som handlar om de 100 år av Sveriges historia som pågick innan Mina drömmars stad-serien, 1750-1860. Den senare läste jag sommaren 2016 och kände att mitt ungdomsjag verkligen snuvats på en riktig pangupppevelse i läsväg. Hur kunde jag missat dem liksom?

Samtidigt var jag glad att jag hade en sån skatt liggandes framför mig. Barn-serien var bra men inte lika bra måste jag ändå säga. Det blir så rörigt med alla människor som kommer och lever sina liv, ynglar av sig och dör. Men skönt att båda bokserierna knöts ihop och blev till en enda lång. Nu har jag börjat om men den jag redan läst, det var ju ändå sex år sen.

Efter sista boken tog slut blev jag tipsad av bookbeat att läsa Svälten- hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro. Den var så bra och tog vid ganska precis där bokserien slutade, tidsmässigt.

Sen tog jag tag i en annan bokserie som jag också sparat på, visserligen ungdomsböcker men så välskrivna och fina att läsa. En ö i havet av Annika Thor och de efterföljande böckerna.

Och förutom att jag precis börjat om med tegelstenarna i Mina drömmars stad-serien så är jag sugen på något nytt. Gärna historisk anknytning och välskrivet måste det vara. Vad ska jag läsa nu? 

Semestern som kom och gick.

 Oj vilken lång sommar det har varit ändå. Efter tre veckor tänkte jag inte på jobbet alls, Och perfekt väder för den som måste gå med en hållningssele med t-shirt under. Jag har haft linne när det varit värmebölja men annars har det varit behagligt svalt. Som 90-talets somrar man minns.

Jag hade fem veckors semester och har haft besök eller besökt folk 17 dagar i rad. Vi har även hunnit med Liseberg och några utflyktsmål hemmavid, samt badat ohyggligt mycket i Vättern, innan vattenproverna visade förhöjda halter av e-coli.

Jag jobbar fyra dagar denna vecka och har lite minisemester kvar, fredag till onsdag. Så barnen får kortvecka när de startar förskola och fritids.

Är så otaggad på att jobba, jag skulle vilja vara ledig minst ett år till. Men samtidigt är jag rätt nöjd över mitt jobb och vår fina sammanhållning på enheten, och att jag har så fritt spelrum på olika sätt. Det passar mig. Jag försöker tänka på det när jag ledsnar.

Så trött del 2.

Man blev ju inte mindre trött precis av allt jävla skit som pågår... som jag skrivit tidigare är abortmotståndare det allra värsta jag vet tror jag. Så jävla dumt och holier than thou att hålla på med. Allt har redan skrivits om detta, jag vet inte vad mer jag kan tillföra, mer än min ilska.

Något jag avskyr ungefär lika mycket som abortmotståndare är kd-ledaren Ebba Busch. Så igår när hon kom med sitt kontrakt så var det nära att jag självantände. Det var ungefär lika dumt som om Rysslands ledare (skriver inte namnet för att undvika ryska troll i feeden) skulle gå runt med en handskriven papperslapp och försöka få Europas ledare att skriva under på att inte invadera ett fredligt land utan vidare. Man vill bara skrika att det är så jävla kränkande att hon, som företräder ett av två partier som faktiskt vill begränsa kvinnors rätt till abort, står där under valåret och försöker plocka poänger från väljare som ju inte ens läser ingressen i tidningen och tror på henne? 

Säger som barnen sagt sen igår när vi läste den sjätte Kerstinboken: fuck you fiskmåsjävel! (Det var en som sa det i boken)

Hela Ellinor Grimmark-historien kommer tillbaka till mig nu och jag minns när jag mötte henne på strandpromenaden i Jönköping i samma veva och faktiskt fick hejda mig från att stanna henne och börja skrika att hon är en sån jävla idiot (jag var gravid och har nästintill noll impulskontroll över ilska när jag är gravid). Men jag gjorde inte det, utan knöt näven i fickan och gick vidare. Guuuud vad jag avskyr den kristna högern alltså, hatar hatar hatar!

Det var ungefär det jag ville säga idag.

Så trött...

 Jag är så himla irriterad och besviken på min rygg och ännu en sommar med en rygg som begränsande faktor.

För två år sen hade jag en trötthet i ryggen och nacken som startade i samband med långvarig stress. Jag trodde väl först att jag inte var utmattad på riktigt eftersom jag blev begränsad fysiskt mer än psykiskt. Men i efterhand har jag insett att kraschade rakt in i den där väggen både psykiskt och fysiskt, men inte på den nivån att jag låg på hallgolvet och glömde bort vem jag var. Det var ju  på grund av nackproblemen jag blev tvingad att bara stoppa allt. Och sen när jag opererades två gånger på kort tid fattade jag ju att aha det är det HÄR som är att vila?!

Iallafall så kom jag tillbaka mentalt ungefär 10 månader efteråt, det var i juni det hände och i maj var första gången jag kände någon slags pepp på jobbet.

I mars i år hade jag en långvarig öroninflammation igen och i samband med det fick jag galet ont i ryggen igen. Eller inte ont egentligen, men en såndär trötthet så man bara måste lägga sig ner och vila efter en timme stående. Jag hittade en ny sjukgymnast och enligt honom så har jag en buktande disk i bröstryggen, typ förstadium till diskbråck men det är inte givet att det blir ett regelrätt bråck utan "disken kan bukta såhär hela livet". Så sen april har jag haft en hållningsväst dagligen och sovit på rygg, tittat på tv i ryggläge och stretchat på en foamroller i en kvart var tredje timme. Jag har gjort alla rätt i princip men ändå faller den ur och blir dålig igen var och varannan dag. Ofta sover jag mig dålig efter flera bra dagar för min säng kanske är lite för mjuk. Jag får inte vara framåtböjd med överkroppen på två månader om det ska kunna läka ihop. Puh, det är så drygt. Hållningsvästen gav mig sån sjuk träningsvärk i början men nu är jag faktiskt rätt glad över den för den avlastar så bra.

Ännu en sommar med en rygg som begränsar. Men jag mår iallafall bäst i rörelse så det allra bästa är att typ stå och gå i lekparken med barnen. 

Och jag blir så provocerad när jag går på stan och ser alla människor med katastrofalt dålig hållning. Varför ska just min rygg klappa ihop? Jag som faktiskt HAR bra hållning när jag går och står... men inte när jag sitter.

Jag har lagt en sån träningsmatta från Ikea under min bäddmadrass med förhoppning om att en stum säng kommer göra att jag inte sover disken ur sitt läge hela tiden. Än så länge känns det rätt hoppfullt. Och när den här pärsen är över så kommer jag tänka på min hållning jämt och göra såna där rörelseövningar exakt varje dag. Aldrig sitta i timmar och handarbete eller jobba, jag ska bli bäst på att ta hand om den där jävla ryggen. Så känns det. Så trött på att bli äldre alltså.

Känslorna.

Jag hade inte mitt finest moment i söndags. Låt oss säga att mina önskemål för morsdag och planerna för morsdag gick förbi varandra.

Det slutade iallafall med en uppvisning vid middagen, något som barnen inte är helt vana vid. Sist jag var så arg så tårarna sprutade framför barnen var Herman fyra månader, nu är han fyra år.

Kanske är han fortfarande lite skärrad. Igår läste vi tredje boken om Kerstin som handlar om livet och döden. Spoiler alert, någon dör i den, och det hände igår. Kapitlet som vi egentligen skulle sluta läsa vid befann sig Kerstin mitt i stormens öga kan man säga, och Elvira ba "du MÅSTE läsa mer". Så jag läste på om begravningen och grät hela tiden. Herman satte sig upp och liksom stirrade på mig, och undrade nog om jag skulle ha ett morsdag-meltdown igen. Jag fick förklara gång på gång att man kan gråta även man inte känner personen, eller om den ens finns. För att man känner det den känner.

I morse sa Elvira att jag bara gråtit tre gånger. Mmm som hon minns ja. Hon minns ju inte när jag gömde boken Aldrig har jag sett av Lena Sjöberg ett skåp för att jag gråter bara jag tänker på den. Eller alla gånger jag gömt mig bakom köksön för att gråta tårar åt något fint eller sorgligt på tv. Att jag gråter varje gång jag ser Molly Sandén sjunga Husavik på Oscarsgalan. Eller när vi lånade boken Vem dör när barnens farfar dött och jag bara grät och grät när vi läste den. 

Jag vet inte hur mycket sånt här man ska visa för barnen men kanske pytsa ut det i små doser?

Ännu mer dumma människor.

 En annan sak jag inte förstår är det här väljandet av sida i kändisars rättegångar.

"Jag gillade Johnny i en film, därför måste han vara oskyldig".

Jag gillade Gilbert Grape, den var asbra. Såg den på bio med mamma och hennes kompis som båda var 35 år och satt och dreglade i kors i precis hela filmen. Är han garanterat oskyldig för det? Vi har två generationer här som gillade en film han var med i ju!

Jag har inte sett Aquaman men jag har sett klipp från rättegången där Amber förefaller spela över en del. Jag har sett klipp där Johnny sitter och hånler och typ är beräknat charmig för att han vet att han har fansen på sin sida. Nåt jag inte gjort är bestämt mig för vem som talar sanning, för jag var inte där när det som eventuellt hände, hände. 

Ni förtjänar virus, boomers.

För några veckor sen fick jag några suspekta mail i min inkorg på jobbet. Det var länkar som skulle klickas på från en avsändare som hette typ "donotclick@net.com". Tänkte herregud, vilken dålig e-postadress om man vill att folk ska klicka på länkarna och raderade. Det började surra lite på jobbets övriga kanaler och alla verkade ha fått det. Det var it-avdelningen som testat oss. Nåväl, några hade redan anmält det till IT så jag lät det vara. I veckan kom det en notis på intranätet om att IT testat anställda på kommunen och att fem av tio hade klickat på länkarna... fem av tio hade alltså klickat på länkarna i ett mail från avsändaren donotclick!? Nog för att nån enstaka kan ha en dålig dag men det här måste bero på alla boomers som bevisligen borde ta ett steg bort från tangentbordet? Eller är det jag som har fördomar?

Vad vore jag utan lifehack-reglerna?

Mitt föräldraskap är kanske inte det mest konsekventa i världshistorien men en sak som jag gör bra är att vara principfast när det gäller saker som det annars skulle tjatas om. Jag tror (har hört) att barn i allmänhet mår bättre om de vet vad som gäller, eftersom halva deras existens går ut på att ta reda var gränser går och vad som gäller i alla givna situationer. Tex är lördagsgodis bättre än att få det både oftare och mer sällan, eftersom barn vet vad de kan vänta sig. Här är några regler kring ätbara tjat som vi har hemma:

Läxtuggummi - Elvira ville så gärna att vi skulle ha tuggummi hemma, men vi slutade köpa för flera år sen. Nu får hon en bit tuggummi medan hon gör sina läxor, aldrig annars. Då blir det lite mysigt med läxorna med.

Smaka en godis på väg hem - när vi handlar lördagsgodis (på en lördag) får alla smaka EN godis på väg hem. Festligt och inget tjat om mer förrän det är godisdags. 

Glassdagar - jag vill gärna att vi ska kunna ha goda glassar hemma (att äta när barnen sover muhaahaha) men de tjatade hål i huvudet på oss varje dag när vi väl köpte glass. Så jag införde två glassdagar i veckan, onsdag och söndag. Då får man glass. Andra dagar gör man sig icke besvär att tjata om glass.

Fil eller gröt är alltid en väg ut från "äcklig" middag.

Fyll gärna på med mer bra regler som minimerar tjat! 

It's fun to stay at the...

Idag var vi på en sån där halvdagsutfykt med jobbet. Det var på en KFUM-gård på andra sidan Vättern med klassiska teambuilding-övningar. Och ja, i vanliga fall älskar jag sånt, men just nu är jag rätt begränsad på grund av att ryggen är paj och under behandling. Har en hållningsväst på mig dagligen som ska lära om kroppen hur man står, sitter och går och en disk som hoppar ur sitt läge titt som tätt i bröstryggen. Jag är konstant dödstrött i ryggen, antingen på grund av disken eller västen, beroende på om disken ligger rätt eller inte. Men det är ju så trevligt att va med och träffa alla så jag bestämde mig för att vara med då det skulle va begränsad fysisk utmaning.

Och efter pandemin får jag ett litet lyckorus varje gång man får hänga i storgrupp med folk som man ändå känt i ett decennium i många fall. Man kanske inte älskar alla hela tiden men jag uppskattade faktiskt alla idag, så roligt och trevligt!

Vikten av att vara trevlig.

 Ett av våra barn har hamnat i en loop av extrem otrevlig ton mot allt och alla. Det går upp i kvadrat när en av kompisarna är med, de drygar sig liksom oavbrutet och ifrågasätter allt man gör och säger.

Jag fick nog igår när vi hämtade tidigt pga att det andra barnet var sjukt. Vi tog en promenad hem och grodorna hoppade liksom ba ut. Jag försökte förklara att barn tjänar på att va trevliga mot vuxna och det måste man lära sig för man tjänar ju enormt på det.

Och kom att tänka på Jonas S som alltid tackade gör maten och sa hejdå till mattanterna i skolan. Jag tyckte han var överdriven och smörig men vem satt där med två frallor till soppan när alla andra fick en? Jo, just det. Så jag berättade det för sassafrass och hoppas att det kanske går in av egoistiska skäl.

"Men jag är väl trevlig?" ropade det andra barnet och kom springande och gav mig en kram. En av två, det är iallafall mer än noll.

Samlare av burkar, förmedlare av visdom.

 För några år sen brukade jag hänga på biblioteket i Huskvarna i väntan på bussen. Precis som alla andra bibliotek i landet är det ett tillhåll för gubbgäng och dårar. En av dessa dårar brukar samla burkar i centrum, jag och A kallar honom för Burk-Kurt efter skellefteåprofilen med samma namn. (Man som samlade burkar i hela sitt liv och levde i missar men var mångmiljonär när han dog pga snål). Vi funderade på om Huskvarna-bk fortfarande levde för några veckor sen, pandemin har ju tagit många äldre. Men nu sitter han på samma buss som jag så han lever tydligen. Tillbaka till den gången jag satt på bibblan och väntade på bussen, då BK kom fram till mig och sa (på finlandssvenska)

-Hej, du som är en såndär ungdomsperson. Tror du att det kommer bli bättre eller sämre i framtiden? 

-Jag hoppas ju såklart att det blir bättre, sa jag, 

-Nä jag tror int det, jag tror det kommer bli sämre och sämre.

Än så länge så har han ju rätt, det skulle jag vilja ge honom. Men orkar inte va en sån som pratar med dårar på bussen. 

Om allt, och lite till.

 Under vårt långa påsklov blev det många långa dagar med barnen. Ibland tyckte jag att E ställde väldigt många frågor om exakt samma sak, men när jag påpekade det så sa hon "men jag vill ju bara prata". Insåg då att här har vi ett barn som söker kontakt och försöker starta konversationer, bäst att agera!

Vi läser böckerna om Kerstin just nu och den lilla damen har ju väldigt många känslor som spretar åt alla håll. Det sägs att hon är högkänslig men även en lagomkänslig person som jag minns hur det var att va barn när vi läser böckerna och de bjuder in till många samtal. Idag passade jag på att göra mina liggande ryggövningar i samma rum som hon skulle sova i, och passade på att prata om allt möjligt. Vad en tremänning är, att min gammelmorfar jobbade i skogen när han var sju år och rökte cigaretter för att hålla hungern borta, om hur fattigt folk hade det förr, om att hon och hennes bästis ska bo ihop när de blir vuxna även om de blir kära i någon kille (han kan bo med dem i ett eget rum i såna fall), om farligt sjukdomar, om antibiotika, om sjukdomar man kan födas med, om astma... ja jösses vad de öppnar upp på kvällen, mina barn. Iallafall med mig. Vi har vår pratstund efter bokläsning och innan de somnar. Anders undrar nog varför det är så livat i sovrummet så länge, men den stunden är en av de bästa. 

Trägen vinner!

 På tre lönerevisioner har jag fått upp min lön med just över 19%! Något som folk säger bara är möjligt om man byter jobb, iallafall inom den kommunala tjänstemannasektorn. Men jag har inte bytt jobb.

Däremot skrev jag en skrivelse från oss fackliga till HR förra året där vi pekade på hur allvarligt det är att vi fortsätter ligga under rikssnittet och jämförbara kommuners löner. Tillsammans med övrigt äskande av pengar från chefshåll fick vi en saftig extrapott att fördela i år, och tack vare den samt att jag fått del av extra potter tidigare år har jag för första gången en lön som känns okej. Det tog nästan 10 år men nu är vi här 😅

Jag firade med att beställa fina skor som "man kan gå på arbetsintervju och hålla föredrag i". 

Ska fira lite mer ikväll! 

Pass på.

 Jag vet inte hur polisen styrs, hur de planerar sin verksamhet osv. Men nog borde de väl haft statistik på hur många pass som gått ut under pandemin, jämfört med hur många som förnyats? 2017 skulle vi till Cypern och då bokade jag passtider till mig och Elvira tidigt i januari. Vi fick tid inom 8 veckor, och passen blev färdiga 7 mars. Det var alltså rätt lång väntetid långt innan pandemin.

När vi planerar vår verksamhet inför kommande år tar vi höjd för saker som förändringar i lagstiftning, kända personalbortfall och övriga händelser som skulle kunna genera mycket extraarbete utöver kärnverksamheten.

Visst att omikron kom över oss i december men det såg väldigt ljus ut på pandemifronten innan dess. Och jag tror att polisen, precis som andra verksamheter, gör sitt största planeringsarbete under hösten. Jag menar, ingen skattefinansierad verksamhet kan väl börja sin planering precis innan jul?

Så då undrar jag hur detta pass-kaos inte kunnat förutspås? Det verkar liksom inte som att man tänkt på detta alls om man får tro intervjuer med polisen. Ba "ja det borde vi kanske tänkt på".

Jag förstår verkligen inte? Nej det drabbar inte mig personligen, men jag kan inte förstå hur man inte tagit höjd för detta, det är så dumt? 

Årets jinx.

 Jag brukar hävda att jag inte tror på jinx, ba haha det är klart man inte kan jinxa något...

Jag har återigen en inflammation i mellanörat till följd av förra veckans lätta förkylning. Men hade rätt ont i örat i hela helgen så fick en tid direkt på måndagsmorgonen för att utesluta öroninflammation.

-Jag var ju öronbarn, sa jag till Anders. Hade jämt ont i öronen.

-Va, det var jag med, fick jämt öroninflammation! Va konstigt att våra barn ALDRIG har haft det!?

Idag är det torsdag och båda barnen har... öroninflammation! För första gången! You couldn't make this shit up.

Drömmen om Bill.

 Jag ser om Big love just nu, och jag minns inte när jag såg serien sist men det var nog när Elvira var bebis.

Nu känner jag typ en längtan efter att ha sister wives och att bara ha en man var tredje dag. Tänk att typ laga mat till alla var tredje dag, kunna åka bort och lämna barnen typ när man vill... ja minus allt det religiösa tjafset då.

Jag känner verkligen att jag längtar efter kravlös egentid så himla mycket just nu.... och ett djupare systerskap med andra kvinnor. Skulle lätt kunna leva som Henrickssons, till och med med en crazy sisterwife som Nicki.

Jag kände inte såhär när jag såg serien sist så jag anar att livet har ändrats sen dess. 

Putins svid.

 Minns ni min reaktion inför att Elviras skoldisco blev inställt i december? Då kände jag liksom att den sved lite extra, trots nästan två år av pandemi var känslan "men neeej inte discot också!!!" Undrar vilka av alla sanktioner mot Ryssland som får den effekten på Putin. "Skiter väl jag i om folket svälter och allt är kaos men ni rör inte licensen att få sända Lets dance, hör ni det!"

Man undrar ju. 

Arg.

Kan man adressera det stora stora oket över västvärldens axlar på ett sätt som inte känns futtigt? Nej, troligtvis inte.

Orkar inte kolla nyheterna längre, jag gråter varenda gång de visar bilder på pappor i min ålder som trycker sina händer mot bussfönster för att säga farväl till sina barn på obestämd, eventuellt för evig, tid.

Jag blir så jävla arg också. Arg på att mina barn ska växa upp i ett undantagstillstånd som bara fortsätter. Och vara rädda för krig, på samma sätt som folk som upplevde kalla kriget var rädda för krig. Man vet inte riktigt vad som kommer hända.

Så jävla less på Putin.

Hermans favoritfröknar.

Hermans favoritfröknar, utan inbördes ordning.

Carina utan hår

Carina med hår

Paul utan hår

Amal med hår

Men inte Ranja. Jo förresten, Ranja är också min favorit.

Det var alla som jobbar där. En framtida diplomat kanske?

Premonitions jag gärna varit utan.

 När coronan drog över världen i februari mars 2020 samtidigt som stormakter världen över VERKLIGEN föreföll ledas av galningar och nyheterna var och varannan dag handlade om klimatkrisen sa jag till Anders:

Tänk om det är nu det börjar? Tänk om vi ser tillbaka på 2020 som året när allt gick åt skogen och sen blev det aldrig bra igen?

Jag som nästan fått tillbaka min fomo (nåja) och nu känner jag lite ångest över att vi inte kom på att köpa jodtabletter till vår krislåda innan de sålde slut överallt.

Samtidigt är det vår och Huskvarna ser exakt ut som vanligt. Jag tog en promenad i solskenet och försökte tänka positiva tankar.

När kopplingen går lite långsamt.

 När Herman drog hem covid-19 till familjen fick vi ju samma dag hem en tjej med skadad handled. 1177 gick inte att nå på hela helgen så det gick inte att boka besök på närakuten. Och då hon hade full rörlighet utan att va särskilt svullen kändes den vanliga akuten lite onödig att besöka.

Men hon var allmänpåverkad och väldigt ledsen hela helgen. När alla nattningar sker i tårar brukar vi lägga in en madrass i vårt sovrum så att vi kan ligga bredvid och natta, jag har en regel i huset som säger att ingen nånsin ska behöva gråta sig till sömns ensam.

När hon sen fick feber ungefär samtidigt som jag blev hon kvar där i vårt sovrum. Sen testade jag positivt och hon fick  kolla upp handleden på vanliga vårdcentralen. Allt var i sin ordning men hon vägrade flytta ut ur vårt sovrum förrän handen inte gjorde ont längre. Sen fick Anders feber ett par dagar efter mig.

Och först efter att vi mådde bättre kunde hon tänka sig att flytta tillbaka till sitt rum. I efterhand kom jag på att hon nog vakade över oss... här har det pratats om en farlig sjukdom i två år, som man ska undvika till varje pris. Och helt plötsligt har mamma och pappa den samtidigt. Det är klart man måste hålla koll ju. Kopplade inte detta förrän någon vecka senare. Hjärtat. 

Hur man får barnen att inte provsmaka.

 Det kanske inte har hänt så mycket sen sist jag skrev eftersom dagens inlägg handlar om i torsdags när jag åt kycklinsoppa med nudlar på föris. Kanske blev jag påmind för att jag just åt kycklingsoppa till lunch. Nåväl. 

Till soppan bjöds det på halverade morötter och lite annat grönsakigt. Ett barn bad om en morot och en av pedagogerna sa "okej... men tugga ordentligt?! Ska du verkligen äta morot? Jag tycker det är så läskigt när barnen äter såhär stora morötter... det är ju faktiskt livsfarligt.... en gång jobbade jag på en förskola och ett av barnen satte morot i halsen... (Sen viskade hon lite) och de fick inte ut den!"

Jag vågade inte fråga om hur länge och om barnet klarade sig. Men hade jag sett ett barn kvävas av morot på jobbet hade jag nog också gjort allt för att få barnen att förstå hur farligt det är med morot. Och inte gott heller enligt Herman då han "tuggar och tuggar men moroten TAR INTE SLUT mamma!". Nä okej då, du behöver int.

Kycklingsoppa och blodad tand.

 Vi hann jobba inte mindre än 3,5 dagar post covid innan förskolan ringde igen. Herman hade ramlat och slagit i sin tand, och den hade enligt uppgift blivit lite intryckt... att den redan var till hälften intryckt sen en skada för två år sen hade nog inte denna pedagog märkt. Jag ringde till folktandvården och fick tid direkt i princip så hann bara ringa tillbaka till förskolan men de kunde inte svara just då, och fick kasta mig i Lådis för att hämta barnet för att hinna. Barnet som precis skulle äta när jag kom och bröt ihop fullständigt. Personalen ba "men kom in, kom in, ät du också så får han i sig sin lunch" och så kom det sig att jag att satt på en liten röd frökenpall på hjul och åt kycklingsoppa med en barngrupp. Hermans tårar avvärjda. Men så började det från olika håll "jag vill också att min mamma ska äta här" *snyft*. Så istället för ett ledset barn fanns det två andra ledsna barn efter denna manöver.

Soppan var god och tanden mådde förhållandevis bra. Herman var så tapper där i stolen, trots röntgen och att jag fick lämna rummet. Sen hämtade vi Elvira och hennes kompis Olivia och lekte hela eftermiddagen. En del vabdagar är ju rätt trevliga ändå. 

19 going om 40.

Sen sist har vi hunnit med en omgång magsjuka, en skadad handled och 98 procentig säkerhet omikron. Och jag blev vierzig mitt i alltihop.

Min födelsedag som skulle bli flexledig eftermiddag med härlig musik och bakande av tårtor slutade med att jag hämtade en febrig kille på förskolan kl 8:50 och Anders kom hem med en tjej med stukad handled vid 15:00. Sen kom två brev på skolans informationssystem om att båda barnen utsatts för konstaterad smitta under flera dagar den veckan. Idag är jag på väg att bli sjuk och Elvira har precis fått feber.

Mitt mini-öppna-hus blev såklart inställt men på lördag eftermiddag efter att jag druckit 25 koppar espresso när jag testade min nya Delonghi dinamica så ringde det på dörren vid 15. Där stod Jessica, Johanna och Jenny samt Björn och Mattias och jag blev bortförd till barnens lekpark för lite cava och kaka. Det fanns kaffe med men jag var inte så sugen. Vädret var så jävligt att inga barn lekte i parken men det var helt klart ett bra inslag på en annars rätt så pissig födelsedagshelg.

Och nu är vi i karantän, tjo. 

Unn-mode.

 Jag har hamnat i totalt unn-mode. Allt jag vill ha får jag köpa. Tror det började före jul när jag hade tänkt köpa mig en sån adventskalender med smoushla i. Men så köpte jag ingen för jag kunde inte bestämma mig, men köpte nån presentask med extremt små och dyra tuber istället. Efter jul köpte jag en Clinique adventskalender på rea och nu är jag hooked på alla deras grejer utom möjligen en BB cream som luktade apa (men var grymt bra i övrigt) och ett läppstift i en färg som citat "ser ut som en tant som försöker se fin ut men inte lyckas". (Elvira) Och så funderade jag på hur de kunde klämma ner så många bra, fullstora saker i en adventskalender för en bråkdel av styckpriserna? 

Ja, det kanske är det här som är grejen, att jag på grund av kalendern fortfarande befinner mig i totalt unn-mode på grund av produktoverload. På jobbet (dit jag inte bör gå om dagarna) ligger min julklapp, ett presentkort på typ 90 procent av stans affärer och väntar på mig. Måste ta mig dit någon dag.

Min tidigare hudvårdsserie köpte jag på apoteket när jag samtidigt hämtade ut årets tredje antibiotikakur. Det var force majeure och jag köpte alla lagerförda grejer av mitt favoritmärke. Kanske är det något som skaver, 40-årskrisen eller nåt?

Ska inte dyka djupare i detta nu, kan sitta och klappa på mina extremt lena kinder istället.