Lussefluensa.

 Jag hade ju mage att vara lite försiktigt positiv i tisdags, när jag vabbade. Det fick jag äta upp. Vid middagstid hade jag ett litet litet kli i halsen, och på kvällen var det helt klart att jag åkt på det andra viruset som cirkulerar just nu, det första hade jag för endast tre veckor sen

På onsdag förmiddag var jag lite snorig sådär, plötsligt ringde min pappa, då börjar man ju oroa sig tills jag hörde att han körde bil och lät helt normal på rösten. Det betyder oftast att han kör söderut. Pappa ringer liksom bara om det finns en ritkig sak att prata om, så man får alltid va beredd på att nåt har hänt eller att han ska komma förbi. Min farbror är ännu värre, han ringde en gång och ba "var är det du bor nu igen?" "I Huskvarna" sa jag. "Ja det vet jag men vilket hus?" Jag förklarade vilket hus och han ba "okej men då står jag utanför". Han bor i Uppsala men har en resande tjänst med huvudkontoret strax utanför Huskvarna, men det visste jag inte då.

Iallafall. Min farmor blev ju ensam i augusti, två veckor innan min farfar skulle bli 90, så nu efter 70 år tillsammans sitter hon nu ensam i december. De tre levande sönerna har tagit tur i att åka ner och va lite sällskap. Min faster dog 2002 men hennes barn bor nära farmor också. Han var iallafall söder om Sundsvall och ville svänga förbi här och sova. Det gick för sig, jag och Herman höll lite avstånd. Men under natten blev jag riktigt dyngsjuk, sådär så man inte ens kan sova pga frossan och ont överallt. Fy fasen. Idag är det lite bättre men hostan är så dryg och blev liksom andfådd av att sitta i bilen idag när vi hämtade min jobbdator på kontoret. Det blir inget luciatåg för min del på onsdag, det känner jag redan nu. Trist. Likt Karin fem år som endast ville gå på kyrkans barntimmar när det var Lucia såg jag faktiskt fram emot det. Jag hjärta Lucia. 

Det var iallafall mysigt att få ha pappa här en natt, och Herman var så besviken när åkt för "varför stannade han bara EN SEKUND!?

Idag fick vi oväntad avlastning av vår kompisfamilj som tog sig an båda våra barn på eftermiddagen så vi kunde åka hem och ta ett lussefika med glögg mitt på dagen på tu man hand. Date alert!

Jobbsökandet går inte som tåget.

Så less på jobbsökande. Visst jag har sökt två jobb på ett år men blir lite trött på att jag inte ens får komma på intervju. Ja det är klart att om jag sökte jobb på ett miljökontor skulle de säkert jubla då det är skitsvårt att få personal till oss och så är det typ överallt. Men jag vill ju inte söka mig till en annan kommun, då kan jag lika gärna jobba där jag jobbar. Jag söker jobb som ändå tangerar vad jag håller på med men nä, blir alltid brädad av nån som gjort exakt samma sak, eller så är det tjänster med någon redan tilltänkt men som måste annonseras.

Nån gång är det väl min tur iallafall. I väntan på det är jag faktiskt lite glad åt att vi har ett luciatåg i år. Det var en av cheferna som drog ihop det och det var ett bra initiativ tycker jag. Det var en kille som skulle spela gitarr först men han kunde inte spela och sjunga samtidigt så jag offrade mig då jag är helt bekväm med det. Så himla fint med stämsång och allt, vi har bara övat en gång men det lät så proffsigt.

På grund av ryggen har jag inte spelat gitarr på 1,5 år och jag ska spela stålsträngat då den gitarren låter finast samt har skruvar för att kunna ha sånt nackband på. Nu har jag alltså en vecka på mig att härda fingertopparna ordentligt så att jag ens orkar hålla nere ackorden, mina mjuka frökenfingrar har tappat sina förhårdnader. Men det är en utmaning jag är villig att ta. Och i och med detta har jag lyckats leta fram ett band att fästa i gitarren och kommit fram till att ryggen klarar stående gitarrspel utan problem, så tack vare luciatåget har jag hittat ett sätt att spela gitarr igen. Så glad för det!

Gitarrbandet har jag för övrigt haft i halva mitt liv men inte ens tänkt på det. Satt och googlade på vägen hem och ba vänta nu. Det är som den där memen 

”if you’re over 35 and think about buying something, chances are you already have it. Go look!”

Vågar vitsa.

 Den här bloggen fick ju ändå sitt namn efter sekvensen "våga vitsa" i Pang prego, där de hittar på ordvitsar om en bestämd kategori inom en viss tid. Ordvitsarna haglar privat, men jag skriver ju aldrig ner dem här. Det måste jag börja med. Förra veckans bästa vits:

"Jag ska starta en secondhand-affär som säljer begagnade underkläder. Den ska heta "Röda korsett"!

Tidigare vitsar som förekommit i höst är:

-Vad skulle Ted Gärdestad köpa om han blev mångmiljonär?

-En egen Monet!

Och:

-Jag älskar att handla på Blomsterlandet.

-Ja, man får alltid så mycket rabatt!

Och bubblaren som bara jag uppskattade var:

Varför får inte jag ta en tugga när Queen Elisabeth? 

Mörkret.

 Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

Som jag älskar novembermörkret. Det finns något tragikomiskt i att det knappt blir ljust. Att vi knappt har någon belysning i huset pga spänntak på hela nedervåningen hjälper in till. Vi har massa taklampor som vi inte kan använda och att köpa lampor är nog till och med tråkigare än att... ja jag vet inte, lampor ÄR det tråkigaste jag vet. För det finns en miljard modeller, de som är coola och fina är så dyra att plånboken fuktas i ögonen och de billiga ser äckligt massproducerade ut.

Men återigen, jag älskar den här årstiden. Som en segdragen torsdagskväll spänner sig november ut över 30 dagar. Jag älskar torsdagskväll, det har alltid varit min favoritstund på hela veckan. För man har inte riktigt helg, men är lätt i sinnet och det är bara en liten fredag ivägen för helgen.

En mörk torsdagskväll, som man kan vila och ta det lugnt på. Tid för eftertanke. I väntan på ljusare tider.

(Jag fattar att psalmen i början inte handlar om november, men jag väljer att tolka den så)

Grannarna.

Förra helgen var barnen ute och cyklade nere på gatan som är en återvändsgata där vi bor närmast infarten. Det brukar ofta komma ut barn eller vara barn ute och cykla på gatan, fram och tillbaka. Ett tillfälle för föräldrarna att prata lite också. Vi såg två av pojkarna som närmade sig Herman i våras men som han var lite för blyg för att liksom våga leka med och gick dit. Jag var med i spegeldatten (tagen fast man ska frysa till och stanna i den position man blir dattad i och sen blir man räddad om nån gör samma pose) och gav mig inte förrän Herman var bekväm att faktiskt springa runt lite han med. Sen sa den yngre av killarna ”jag minns inte hur det ser ut i erat hus” och en stund senare ”jag tror det bäst att vi går hem till er och leker”. Sen lekte de hela söndagen, Herman ville inte ens följa med när vi skulle bort, han gick till grannen istället.

Sen gick hela skolveckan men på fredag eftermiddag ringde det på dörren mitt i fredagsmiddagsbestyret. Det var den yngre killen som knappt kunde vänta på en inbjudan innan han gick in, räckte upp armarna för att jag skulle hjälpa honom med jackan, bad mig torka av hans glasögon och sen gick han och lekte. Han hade tydligen längtat hela veckan och det här är vårt liv nu, sa jag till Anders när de skojade runt i vardagsrummet. 

Journalister och fiktiva badollar.

 Jag har haft en beef med en journalist i veckan, vi kan kalla honom Johan Ljushuvud som är ungefär motsatsen till vad han heter. Han bestämde sig för att skriva en artikel utifrån en powerpoint som jag gjorde till en nämndspresentation förra veckan. Själv vabbade jag i måndags och missade samtalet när han försökte ringa men nådde min chef istället. Skrev en goddag yxskaft-artikel med lika många faktafel som stycken ungefär. Lyckades dessutom blanda in en annan myndighets bedömning på ett felaktigt sätt. Vi kan låtsas att vårt uppdrag var att kontrollera städning av stranden. Den andra myndigheten konstaterade att vi inte lyckades kontrollera att alla badbollar följde med hem, men däremot filtar, skräp och engångsgrillar. De konstaterade detta förra året i maj, avslutade ärendet och det ledde till att vi i år bestämde oss för att räkna även badbollar.

Då slrev han en artikel om att vi FÅR kritik för att vi inte räknar badbollar. Och att myndigheten konstaterar att det inte räcker att gå ut och kolla om det finns badbollar kvar vid klagomål. Jag anser att ordet får betyder att det hänt i närtid och är pågående. Så är inte fallet. Ett avslutat ärende är ju per definition avslutat, desutom för 18 månader sen.

Sen rörde han ihop det min chef hade sagt, att myndigheten inte nöjde sig med att vi går ut när vi får klagomål, utan ville att vi skulle planera badbollsräknanndet. Något de aldrig heller sagt. Dessutom nöjde de sig med sättet vi räknade sandkorn på eftersom de är för många och då är det okej med tillsyn vid klagomål. Detta påpekade jag i ett vänligt mail efter att ha rådgjort med min chef samt pressansvarig. Han svarade spydigt att han visst skrivit rätt trots stt han objektivt sett vinklat saker så att de både blev felaktiga och fick en innebörd som de inte har.

Nåväl, jag lämnade hans försvarsmail obesvarat, idioter gonna idiot tänkte jag.

Men två dagar senare hade denna artikel plockats upp i tidigningens ledare. Där edgelord-killen som alltid klänger längst ut på kanten i precis varenda fråga tyckte att myndigheten borde göra annat än att kräva att vi ska räkna badbollar hela dagarna. Och det är här det blir både dumt och farligt. Självklart ska myndigheter granskas och kritiseras vid behov. Men att bygga kritiken på felaktiga grunder spär på det myndighetsförakt som redan finns. Att journalisten inte förstår att de mörka krafterna hänger ihop. Att varje hatmail han och hans framförallt kvinnliga kollegor får, är sprunget ur samma mörker som det han själv är med och spär på.

Det är allt jag har att sägs om den saken.

Kompisen med problem och ett litet ljushuvud.

Nästan dagligen har vi samtal om ett barn som Herman är mycket förtjust i men som har lite problem med att sitta stilla och andra kognitiva svårigheter. Det blir så mycket avundsjuka och jag försöker vara pedagogiska mamman. "Jag vet att det känns orättvist att han får leka med leksaker på samlingarna men tänk så jobbigt det måste vara att vara ett barn som INTE KAN sitta stilla?"

Och känner att vi är mil från "den där jobbiga ungen får du inte leka med, han är dum".

Tycker nog att vi kommit rätt långt sen vi var barn, när det gäller förståelsen för att vissa faktiskt vill men inte KAN.

Skolan verkar ha en bra påverkan på mitt lilla barn för övrigt, häromdagen kunde han helt plötsligt läsa. De har inte ens börjat öva på bostäver och han har knappt varit intresserad av att skriva sitt namn innan, men nu läser han ord med två och tre bokstäver i. "Jag bara lärde mig det, själv" säger han. Och nu vill han öva varje jag.

Hermans lilla huvud.

 "Mitt favoritavsnitt av Emil är när de har fångat massa skorpingjoner eller vad det heter, och så biter de Emils pappa!"

Försöker se framför mig en balja med skorpioner och Allan Edvall och helt plötsligt känns det som jag tittar på en hämndrulle från tidigt 2000-tal.

Fasthållning och en psychotandläkare.

 Det pågår en debatt bland de jag följer om fasthållning av barn i skolan. Läste ett inlägg om att man faktiskt kan dö även om man får lite luft, för att kroppen får panik och kräver mer luft än man kan tillgodose sig. I fredags var jag hos tandläkaren och när det skulle röntgas fick jag tårar i ögonen av de vassa kanterna som skar in i tandköttet. När sköterskan pysslade med plåtar och annat berättade jag för henne om mitt tydligaste tandläkarninne från barndomen. Jag skulle formgjuta båda käkarna för att få en nattandställning. Men formen med gjutmedlet var så stor och kladdig och den behövde sitta två minuter. Jag fick panik för att jag varken kunde svälja eller andas och sparkade och skrek av dödsångest, i två minuter. Till publik hade jag mamma och Peter tre år, som skulle få se hur det går till hos tandläkaren inför sitt första besök. Jag var alltså åtta år vid tillfället. 

Mamma blev skärrad men sa ingenting, men i efterhand har det alltid pratats om tandläkaren i Holmsund som var helt sjuk i huvudet. Vi frågade Peter om detta för några år sen, om det satte spår i honom? Jo men det hade det gjort, för det var rummet med Kalle Anka på dörren. I hans lilla huvud var han säker så länge han slapp gå in i det rummet.

Min mamma är en explosiv natur så jag förstår inte hur hon inte reagerade med instinkt. Nu kanske jag har bättre koll på vilka rättigheter man har som samhällsmedborgare än vad gemene man hade 1991. Men hade vårdpersonal hållit fast mitt barn som sparkade och skrek med dödsångest inför en icke livsnödvändig behandling så hade jag tänt till på alla cylindrar och skrikit att ni släpper mitt barn och sen ivo-anmält skiten ur dem, eller polisanmält dem. Eller både och. Inte suttit stilla med en treåring bredvid mig som kunde utvecklat livslång tandläkarskräck.

I den här debatten som pågår så skriver man att fasthållning sätter spår för livet. Jo tack. Blir tårögd av att ens tänka på den här händelsen och är sjukt noga med att välja bästa möjliga tandläkare till mig själv, oavsett kostnad. 

Att skratta.

 Var hos en kompis i helgen och drack cava och umgicks med endast vuxna.det var härligt. Vi pratade iallafall en del om barnen, bland annat om att skratta med barnen. När man skrattar sådär som man gör med kompisar, gapskrattar, och att det sker så sällan med barnen. Men när det sker med barnen så blir de så himla lyckliga och liksom super in stunden samtidigt som de stirrar på en med stora förvånade men också lyckliga ögon. Och då känner jag att man borde göra detta oftare.

För oftast skrattar man ju åt barnen, inte med. Alltså oundvikligt och man försöker ju vara inkluderande men barnet som sagt nåt tokigt känner sig säkert illa till mods mitt i den glada stunden. Tex frågade Herman i somras om all mjölk som man köper i affären kommer från mammor (alltså mänskliga) efter att vår lillkusin varit på besök. Så dumt.

En hamster som hatar väder.

 Jag har ett barn som avskyr alla väder utom lagom varmt, växlande molnighet. Vi bävar för dagen då han inte längre kan ha shorts i skolan. Den kryper sakta på, idag var det 14 grader på morgonen. Igår hade han en kompis hemma, som jag inte riktigt litar på så jag var i ett angränsade rum när de lekte.

"I den här stan fanns det bara sol! Inte regn, eller snö. Eller åska eller kallt. Bara sol!"

Samma barn brukar drömmande titta in i hamsterburen och säga att han önskar han var en hamster. Jag frågade igår varför han egentligen vill det, och då kom det fram att han vill vara en hamster och att buren stod i vårt sovrum, så att han fick bo där jämt. Nu har han sovit inne hos oss på en madrass bredvid mig i minst tre veckor så praktiskt taget bor han ju redan där. Men det var ju lite gulligt och märkligt på samma gång.

En förälders förlust.

 Den 31 augusti 1989 dog min morfar blott 57 år gammal. Jag var 7,5 år och visste inte hur man hanterar när ens mamma gråter.

34 år senare, idag, dog min farfar. Min pappa är flera år äldre än min morfar var när han dog.

Men det är exakt lika svårt att veta hur man ska reagera när en förälder förlorar en förälder.

Filmer jag alltid ser om de går på TV.

Det finns filmer som alltid gör mig glad och som jag stannar vid om de går på TV men kanske inte letar upp på Netflix direkt (eftersom jag ju sett dem så många gånger). Här kommer min lilla lista över 

"Världens mest sevärda filmer om de går på linjär-tv och du inte har nåt bättre för dig"

The holiday

Jag såg den första gången rätt långt efter att den kom, och vilken pangrulle. Så fin. Älskar Jack Black i den.

School of rock

Ärligt talat, det är nåt med Jack Black men den här är också urgullig. Söta, coola barn, en stram rektor, en idiot som inte vill bli vuxen. What's not to like?

Änglagård och Änglagård 2

Särskilt ettan har de varit urdåliga på att sända i repris trots att vi haft SF-kanalen i elva år. Men tvåan är okej förutom det fullständigt orimliga i att brödernas bror i New York lyckats bo i New York hela sitt liv utan att prata svenska så att han till och med glömt svenskan. Sånt händer inte. Omöjligt. Och som multimiljonär borde han ju åkt hem till Yxared lite oftare kan man tycka. 

Jägarna

Bästa svenska filmen nånsin. Så är det bara. Den har allt. Framförallt har den Lennart Jäkel som odräglig norrlänning. Älskart. 

Sällskapsresan snowroller och SOS

Måste ses minst en gång per år, annars han man inte sett nog på tv.

Jurassic park 1,2,3 och Jurassic world 1 och 2

Nog sneglar man när de går, men inte riktigt feel good.

Nu kommer jag inte på några fler.

Att dalta med kräsna barn.

 Min mamma och pappa är uppfostrade under de förhållanden som rådde på 60- och 70-talet vilket jag tolkar var lite "ät och var glad, och helst tacksam också". Denna mentalitet växte jag också upp i. Som kräset barn som varken gillade nån sås eller nåt starkt var det rätt jobbigt. Vid 19 smakade jag min första oliv, wow vad gott tänkte jag, sen åt jag i princip allt, men jag gillar inte all mat för det. En maträtt jag aldrig kommer gilla av princip är krämig fiskgratäng. Varför då? Jo för att jag tvingades äta kall fiskgratäng när jag var fem år. Satt och hulkade och och hade kväljningar men jag skulle inte få kinderägget som väntade på mig om jag inte åt. Men jag klarade det inte och då fick min  mamma som var höggravid och skitless på sina tre barn under åtta år ett rage fit, tog mitt kinderägg och stampade sönder det.

Spola fram till i sommar när vi skulle ha det lite festligt hos mormor och morfar (alltså mina föräldrar) och alla barn skulle få läsk. Det är bara det att Elvira har väldigt svårt för bubblor och gillar bara en sorts Mer. Vi frågade pappa om Anders kunde få låna elcykel och cykla och köpa den förbaskade läsken som vi ju letat efter fler än en gång i olika butiker. Men om alla ska få det festligt, ska hon va utan då? Och alla vuxna hade druckit vin. Han sa att han kunde göra det själv men vi såg att här hölls det igen ordentligt om vad han egentligen tyckte om det hela. Pjåsk förmodligen.

Men då vill man ju liksom säga att jag vet inte om vi gör rätt heller. Men jag vet också ett barn som inte kommer hata maträtter av ren princip. Men jag sa nåt i stil med att jag vet att vi är pjåskiga men vi har bara två barn och kan göra det för det kostar oss väldigt lite i slutändan. 

Hon har ett sjukt bra luktsinne, det som vi i min bransch kallar "en på miljonen-näsa". Hon kände igen folks lukt på kläder hon ärvde när hon var tre år, visste var de kom ifrån utan att ens veta. Hon säger "idag luktar det söndag ute" en dag i juli. "Varför då" undrar vi? Jo för det är färre avgaser som luktar och på sommaren är det ju färre pendlare. Och bra luktsinne korrellerar nog ofta med en svårighet att uppskatta all mat, så mycket av smaken består ju av lukt. Dessutom kontrar hon när vuxna försöker truga i henne tex lingonsylt med "men farmor, vuxna ska inte försöka tvinga barn att äta socker!"

En till som var kräsen var Martin. Och han jobbar idag som kock och är en riktig finsmakar-foodie. Det brukar lösa sig. Inte för alla kanske, men för de flesta. Och löser det sig inte så kan man leva på sushi och blodpudding utan lingonsylt också. Och gärna utan traumatiska matminnen som lever kvar när man är 41.

Ett fluff till familjen.

 För hundra år sen hade jag en hamster som hette Mozart. Han levde skitlänge, 3,5 år typ. När han väl dog var jag rätt less på honom. Två gånger rymde han in under garderoben och gjorde sig hemmastadd bakom sockeln. Han fick springa ute på somrarna under noga kontroll av mig. Han följde med till stugan. Jag trodde han hade ett bra hamsterliv. Några år senare skaffade jag en dvärghamster som hette Russin. Jag köpte allt själv till honom för surt förvärvade sommarjobbspengar. Han var inte så nöjd, bet hela tiden och buren var MINIMAL. Enda jag hade råd med och att den ens fick säljas som hamsterbur är fasen ett under. Men tiderna var annorlunda då.

Efter att ha läst på om hamstrar en del inför inköp av ny hamster till Elvira visade det sig att både Mozart och Russin måste ha varit traumatiserade till max. De fick inte leva sina naturliga hamsterliv och Russins liv blev sorgligt kort då han spontandog en natt när han bara var månader gammal. Jag har tre dåliga samveten i mitt liv som gnager, Russin är ett av dem. Kände mig som världens värsta djurplågare. Mozart mådde nog ganska bra ändå, vad vet jag. Eller så blev han gammal av rena förskräckelsen.

Spola fram till i sommar då vi åkte runt på burköparrunda och sen kollade Youtube. Buren vi köpte var mycket större än minsta rekommenderade storlek, men kanske på gränsen ändå. Men "man kan börja med den för det är lättare att tämja dem i en liten bur" enligt personalen. Vi gjorde i ordning allting i buren och köpte hamstern dagen efter vi kommit från vår resa genom landet. Men enligt Youtube ska hamstern ha minst ett litet eget rum, med massor av leksaker och intressanta föremål. Mitt samvete började gnaga igen. Buren kändes pytteliten i jämförelse med vad hamstern skulle velat ha, om hon fick välja. Men så tog vi hem lilla Fluffis och hon är inte handtam än men gillar sitt hus iallafall då hon gärna sover där och proppar ingången full med rivet papper och spån. Men så började hon bita i gallret efter en vecka och vi åkte till Ikea för att köpa den största plastlåda de har, för att kunna bygga ett extra land till henne. Och för att ha nånstans att va när vi städade hennes bur.

Hon är så söt, och mitt hjärta som är för evigt öppet och mottagligt för allt gulligt här i världen sen jag födde barnen kan inte riktigt sluta oroas. Mår hon bra? Får hon allt hon behöver? Ska hon någonsin bli tam?

En lögn och ett evighetsbus.

 Barnen trilskades vid nattningen och ville inte gå och sova. Anders drog igång ett vuxet "man måste lägga sig VARJE dag, så det duger inte att tjata om att få vara uppe varje dag... jag vill inte heller gå och lägga mig men jag måste det jag med sen".

"Baaaaaahahaha" skrattade jag för om det finns nån som tjuvlurar närhelst det finns möjlighet så är det han. Aldrig någonsin har han tackat nej till att få sova om möjlighet ges.

Idag återfanns bustutan som är en kvarleva från den bobbycar som Herman lekte sönder tutan med. Det är liksom den vits tutan innanför den röda tutan som lever kvar, medan övriga tutan gick sönder rätt omgående (och ingen var gladare än vi). Bustutan är iallafall en evighetslek här hemma som går ut på att man gömmer den i nåns sko, eller under huvudkudden. Den är fantastiskt lätt-tutad och hörs över hela huset när någon försöker ta på sig sin sko i hallen. Så himla roligt varje gång.  Vilken lycka att den återfanns precis innan min bror med familj kommer på besök. 

Filmidé.

 Jag tittar på Game of thrones just nu. Har velat se om serien ett tag då jag sträcksåg den under en sjukvecka våren 2019 och stickade mycket samtidigt så att jag missade en del.  Jag har dragit ut lite på det denna gång, för att jag inte har så mycket tid över och för att det nya Zeldaspelet har ätit upp största delen av min redan begränsade tv-tid. Jag försökte läsa första boken i vintras men insåg att jag orkade läsa max en sida per kväll innan jag tappade telefonen i ansiktet av trötthet och varje bok är liksom en miljard sidor. Och dessutom följer serien böckerna exakt, iallafall de kapitel motsvarande seriens första avsnitt som i princip var identiska med innehållet och som är de enda jag hann läsa. Då kan jag ju lika gärna se serien igen tänkte jag, och så gjorde jag det. Jag gör såhär för att jag behöver det. Jag läste förra veckan om att man gärna ser om serier eller filmer för att det är ångestdämpande. Jag lider inte av särskilt mycket ångest men jag förstår principen, det är tryggt och lätt att titta på något man redan sett en gång. Stressfritt.

Iallafall så fick jag en super filmidé. Hade det inte varit intressant att göra en film med tex en karismatisk småväxt person som Peter Dinklage, där han spelar en helt vanlig roll utan att hans längd nämns? Alltså typ en Hugh Grant-roll fast han då? Jag hade tyckt att det vore så uppfriskande. 

För övrigt såg jag att han ska spela en roll i den nya Hunger games-filmen som kommer snart och vad jag minns från boken nämns aldrig att den personen skulle vara småväxt. Eller så gör det det, jag kan ju ha glömt. Boken var rätt bra för övrigt, minus uppläsaren som jag verkligen inte gillade och för att huvudpersonen hette Corolianus och det öronen grät varje gång jag behövde lyssna till namnet. Men förutom det gillade jag den.

Kanske är det för att Tyrion får utstå så mycket skämt om sin kortväxthet jag söker den här upprättelsen åt honom? Och för att han är så charmig.

Konsten att vila.

 Båda barnen var förkylda förra veckan så jag vabbade tre dagar. I torsdags var det min tur att åka dit. Vet inte om det var samma virus eller nåt jag plockat upp nån annanstans men i torsdags var jag typ död. Vi skulle bara åka förbi ikea, jula och willys och vid sista anhalt var jag så trött, hade ont i exakt hela kroppen. Jobbade hemma i fredags och sen dess har jag vilat. Jäklar var effektivt det är att vila när man är sjuk. Jag börjar förstå varför jag sällan var sjuk längre än en vecka bk och alltid minst tre veckor pk. Kollade igenom min Google photos minnen från tidigare år idag, och på flera av de bilderna minns jag att jag hade min årliga juniförkylning som kommer som ett sommartecken nån gång mellan hägg och syrén. På varje bild eller film är jag ute i nån lekpark med tung andning och förkyld röst. (Ja inte så att jag brukar prata in i kameran men man pratar ju med barnen när man filmar). Och blev jag nånsin frisk? Nä, typ inte. Mina höstförkylningar har vissa år legat latenta och poppat upp en gång i månaden. Vila är alltså grejen. Och kanske inte sova med sjuka barn. Men vem är jag att säga nej när två sjuka barn står med gråten i halsen och ber om att få sova i vår säng och att pappa kan sova nån annanstans? Nä just det, jag har kastat ut många föräldraprinciper under åren. Men att låta ett ledset barn somna själv i sin egen säng, den tummar jag inte på. Och sjuka barn vill alltid ha sin mamma, likt sjuka vuxna också kanske innerst inne önskar det.

Mammor är bäst. Och friska mammor är ju snäppet bättre.

Tvätta munnen med tvål.

 Anders sa orden "svettig gubbpung" i bilen igår och man kan ju nästan känna hur tiden stannar till efter något sådant och båda barnen skapar ett core memory i realtid. Jag försökte rädda situationen genom att säga att pappa nog behöver tvätta munnen med tvål.

"Så brukar min fröken Lisa säga" sa Herman och jag funderade några sekunder på varför hans ljuva fröken Lisa, runt 60 år, feminist från Umeå skulle använda orden svettig gubbpung på förskolan. Sen fattade jag att han nog menade tvätta munnen med tvål. Mer logiskt, helt klart.

Det bästa med huset.

Nu har vi bott här i två månader och utan inbördes ordning kommer här det bästa med huset:

Trädgården. Ja men det säger sig självt att ha en trädgård är bättre än att inte ha. Men just denna är så full av fruktträd, blommor, växtlighet... vi upptäcker nya blommor varje dag just nu. De som ägde huset innan de vi köpte av var riktiga trädgårdsfanatiker och det märks. Ett riktigt hummelparadis.

Fastighetsnära insamling. I vår kommun har det funnits FNI i rätt många år, men i vår förra förening hade vi inte plats med så många tunnor utan fick vackert knata 500 meter till Preem för att källsortera.  Nu kan vi källsortera allt på tomten, till och med trädgårdsavfall. Sjukt praktiskt.

Egna rum till barnen. Det är lyx. De har både blivit bättre vänner och mer ansvarstagande av att ha egna rum.

Uterummet. Denna oas mittemellan ute och inne. Bastuvarmt på soliga dagar men öppningsbart åt alla håll utom neråt. Perfekt att ha som växthus, men också som kalasrum, matrum vid många gäster eller torkrum. Vi ställde vårt stora matsalsbord där så det är även ett projektrum kan man säga.

Grannskapet. Det dignar av trevligt folk på gatan och majoriteten har barn som är i vår ålder eller yngre. Det är typ gatuhäng varje fredag eftermiddag och eftersom gatan är en återvändsgränd passerar ingen obehörig genom. Småflickorna längre ner som är knappt tre brukar cykla ikapp ända fram till vårt hus som är vid infarten. Känns lite som när vi växte upp, när barn lekte på gatan och bilarna körde i 5 km i timmen förbi.

Sen har det varit lite småfix såklart, det är ett gammalt hus och det märks. Men är så glad för huset.

 

Är han platt?

För ganska precis två år sen, minus några dagar, dog Anders pappa. Det var en långdragen sjukdom som började med cancer i ögat, vidare till levern och sen skelettet. Det var mitt under brinnande corona och vi hann bara ses två gånger det sista halvåret. Barnen hade inte någon större relation till honom heller, han var speciell men på ett sånt vis att man inte kan klandra honom för att ha varit det, det var inte valbart.

Iallafall skulle vi berätta för barnen om att farfar dött dagen efter han somnade in.

-Jo förstår ni, igår dog farfar. Ni vet ju att han var väldigt sjuk.

-Hmm... är... han platt? Frågade Herman.

Och vi ba hmm vad menar han? Sen insåg jag att jag hela våren, varenda dag på väg hem från förskolan, hindrat barnen att springa ut i gatan och förklarat att om en bil kör på en människa så blir den platt och kan dö. Typ så. Iallafall så var det Hermans första koppling. Död = platt. Och jo, man blir ju hyfsat platt till sist.

Det är ett kärt minne av en svår situation. Barn är så härliga.

Saker som känns som att vinna på jackpot.

 Inatt vaknade vi vid halv tre för att ett barn ropade att han kissat på sig. Det händer inte så ofta nu, men vi slutade ta upp och kissa honom för bara två månader sen så det är lite svajigt ännu. Solidariskt gick båda upp för att byta alltihop. När vi kom in visade det sig att han kissat på sig på väg till badrummet, och inte i sängen. Jackpot på den, bytte shorts och kallingar och gick och la oss igen allihop.

Vardag efter flytt.

Vi flyttade. Svärmor var här torsdag till onsdag, min pappa kom måndag till fredag. Tillsammans ångade de på med hylluppsättningar, tapetsering, uppackning. Sen började avloppet kärva en vecka in i boendet. I söndags blev det helt stopp i ena toan, men den andra gick att använda sparsamt. Sen funkade varken köket eller tvättstugan, lyckligtvis har vi en dusch i källaren med så duscha kunde vi då stoppet var en våning upp. Då det runnit vatten in under en golvlist i badrummet (exakt vem har golvlister i badrummet?) och besiktningsmannen hade skrivit en fundering om lilltoan verkligen har våtrumsspärr så behövde vi ringa försäkringsbolaget innan vi började tänka på att spola. I torsdags köpte vi en campingtoalett bara för att ha för säkerhets skull och på torsdagskväll ägnade Anders fyra timmar åt att försöka lösa stoppet men det gick inte. Noterade då att göra om lilltoan nog är prio 1 pga risk för vattenskador då en idiot har byggt den. Igår sålde vi äntligen lägenheten och jag cyklade hem i snålblåst och regn med ett dåligt laddat batteri, livrädd att det skulle ta slut innan toppklättringen sista kilometern då 100 höjmeter ska klaras av på en kilometer.

När jag kom in var jag helt färdig, så trött, less, bajsnödig och köket dignande av gammal disk. Då satte jag mig vid jobbdatorn i mitt nya hemmakontor/gästrum och ba nä jag ringer Swoosh. En timme senare hade jag två spolkillar hemma som klampade runt i stålhättade skor och löste den där satans proppen.

Jag ägnade fikarasten åt att få undan i köket så när jag väl skulle laga mat för kvällen var det rent och fint och jag slog på Sarah Klang och gjorde pannkakor som barnen önskat flera dagar. Och då kom känslan av pepp tillbaka, all den där positiva energin som gjort att jag matade på med att tömma flyttkartonger i en vecka, trots ont i ryggen och trötta fötter. Blev helt tagen av känslan att stressen rann av mig, Anders kom in i köket redo för att åka på aw och undrade hur det var fatt, om han ens borde åka. Men jag var ju glad igen, även om tårarna rann rakt ner i pannkakssmeten.

Och de 2800 kr som spolningen kostade är de mest välspenderade pengarna på längre.

Igår och idag har jag byggt en byrå och lyckades slå mig på tummen med en hammare. Händer ens sånt? Så jävla ont det gjorde. Men byrån är fin. 

Vardagsflykt.

 Stannade på jobbet orimligt länge idag, Anders vabbar ena barnet och det andra är hämtat sen länge. Lite av en flykt är det, att vara på jobbet och utan tider att passa kan man ju stanna precis hur länge som helst. När kollega efter kollega ropar hejdå genom korridoren och man till sist är ensam kvar.

Vi var i huset i fredags och fick en genomgång av säljaren. Jag blev så peppad, allt kändes så fint och när jag och barnen stod i trädgården och drack festis och tryckte majskakor (vi åkte direkt efter skolan) kände jag ba wow, min trädgård. Någon sprang förbi på gatan ner mot återvändsgränden längre bort, en ny granne säkert eftersom han inte vände och kom tillbaka. Han tittade på oss och tänkte säkert att vi är de nya grannarna och hoppades att vi är normala människor. Kanske har han barn i samma ålder och tänkte att det var bra med fler lekkamrater på gatan. Vad vet jag?

Innan vi vet hur det blir är det skönt att fly i tanken en stund. Men oavsett känns steget att äga vårt hus utan samfällighet inblandad som ett bra steg att ta. Efter att ha bott i en liten brf där man inte kommer undan styrelsearbete och där flera grannar är i åldern där de antingen aldrig blivit uppfostrade ordentligt eller så gamla att de slutat bry sig. Vi älskar fortfarande lägenheten men inte föreningen. En typ av flykt är det ju med.

Ryggont och mer.

 Det har lugnat ner sig efter hundgate men har fortfarande noll förtroende för den personens omdöme.

Jsg var hos sjukgymnasten idag. Har gått ett år nästan, april 2021 var första besöket. Har börjat glesa ut mina besök nu. I januari hittade jag äntligen ett sätt att trycka tillbaka den förbaskade disken själv, och sen dess har min vardag varit hanterbar och mycket mer hoppfull. Hösten var fasen ett mörker. Det ska iallafall bli skönt att slippa gå dit så ofta. Jag hanterar skadan själv nu och vi har redan tömt ut vår enda gemensamma nämnare, min farbror som han tydligen kände när han bodde i Uppsala och båda var aktiva inom brottning.

För någon månad sen pratade vi på jobbet om telefonsamtal som vi får in som inte är jättekul alla gånger, och då nämnde två kollegor två olika samtal där personen varit jättearg. För att sen ringa tillbaka två dagar senare och be om ursäkt med tillägget "jag har så ont i ryggen". Aldrig har jag känt sån samhörighet som med dem.

Men vintern har varit bra, det går verkligen åt rätt håll  och det finns ett ljus i tunneln. 

För ett par veckor sen kom vi till sans och bestämde oss för att inte flytta själva utan boka in en flyttfirma. Två buktande diskar och en massa 40-åringar som erbjudit sig att hjälpa till, det kommer inte sluta bra. 40-årsåldern är ju den mest ryggskadade åldern, när ryggen fortfarande är mjuk men livets nötningar har gjort sitt. Sen blir man äldre och stel och det brukar rätta till sig. 

Ny chef som chefar.

Vi har en relativt ny chef på jobbet, inte min chef men han sitter på samma våning. Denna chef undrade för några veckor sen om man kan ha med sig hunden på kontoret. Detta frågade han vår högsta chef som sa något i stil med att du måste försäkra dig om att alla är okej med det.

Sen tog han med sin hund, deklarerade för sin egen enhet att han beslutat att man får ha hund på jobbet, lät den lufsa runt på våningen och frågade några på vår enhet om det var okej att hans hund var där. Ungefär två av tolv från vår avdelning var på plats då, båda skeptiska till hund. Sen berättade en tredje person för den här chefen att den är väldigt allergisk mot pälsdjur och kan få astma. Veckan därpå tog han med sig sin hund!? Personen med allergi mailade vår högsta chef och förklarade läget varpå hen fick svaret att det ju är olyckligt och att chefen i fråga skulle prata med den allergiska om det hela. Idag vid 10 kom chefen in på kontoret och jag noterade att han slängde igen sin dörr direkt vid ankomst. Anade att han hade hunden med sig och ja, den satt där i fönstret och tittade på mig.

Sen skrev jag i egenskap av skyddsombud ett väldigt kort mail till vår högsta chef, påpekade arbetsmiljölagens tredje kapitel och att det inte är en sak mellan den som är allergisk och chefen i fråga utan det berör oss alla. Att det samtal han nu haft igår med vederbörande inte hade haft önskvärd effekt eftersom vi idag har en hund i lokalerna igen!? Plus att han måste agera på en gång. En timme senare hade vi hundförbud på jobbet.

Vi har en nästan helt ny ledning med folk som knappt känner varandra, och nu ska vi få ännu en ny chef. Sånt här tar tid och energi. Det känns som att man måste strida på alla fronter ibland som skyddsombud, vakta och värna så att inte vunna millimeter försvinner och att gamla policys glöms bort. Det hjälper inte att de två i ledningen som faktiskt har varit här några år är jääättesnälla men lite konflikträdda.

Jag blir så frustrerad över konflikträdda chefer, det borde vara förbjudet att vara konflikträdd om man lyfter chefslön. Ta ansvar! Det borde även vara förbjudet att vara en gränsöverskridande deuche om man är chef också men det känns som att hälften som ens vill chefa har en släng av det.

Kärlekens språk.

 Lyssnade på senaste avsnittet av Dumma människor, om kärlekens språk. Och det var fantastiskt lyssning, och jag fick verkligen en ögonöppnare gällande både man och barn och våra olika sätt att tala kärlekens språk med olika dialekter. Sen lunchade jag med en kompis i samma ålder som (gud vet hur) varit singel i typ sitt liv. Men som för bara några månader sen blev två med en kille som i sin tur inte heller varit i tvåsamhet särskilt mycket. Och det var fantastiskt att höra om deras första alla hjärtans dag, trevande presenter, klyschiga trerätters på restaurangen där de hade sin första dejt, ingen som vet "hur man gör". Det gjorde mig så glad.

Mitt kärleksspråk är nog en blandning av gåvor och tjänster. Ändå är jag typ blind för andras språk om det är tjänster. Jag vet inte. Kärlek är svårt.

Igår slog jag iallafall på stort med både gåvor och fix till alla i familjen, kände mig som en piffig partner och mor. 

Äntligen fredag.

Det är dessutom sportlov nästa vecka. Kommer aldrig vänja mig vid att sportlovet inte är vecka 10. Barnen och jag ska va lediga halva onsdag, torsdag och fredag. Ska göra absolut ingenting. Dessutom kommer kungen hit på torsdag och halva stan är avstängd så kommer definitivt vara hemmavid. Barnen vill såklart göra en miljon saker, särskilt sånt som kostar pengar. Jag vill göra ingenting, kanske gå ut en stund. Laddar inför det jobbiga, att flytta om mindre än två månader. Vi har landat i att boka flyttfirma iallafall, det kan det nog vara värt med två trasiga ryggar, även om vi har många som erbjudit sig hjälpa. Det blir definitivt flyttstäd med.... känner mig så medelålders just nu. 

Soundtrack of my life.

Varje morgon, utan undantag vågar jag påstå, vaknar jag med en låt på hjärnan. Det kan va precis vad som helst, den enda gemensamma nämnaren är att den liksom ligger där och skvalpar redan när jag vaknar och jag vill liksom nynna på den till frukost. Ofta är det låtar eller reklamjinglar som jag inte har tänkt på på flera år.

Dessutom är jag begåvad eller bestraffad med ett oerhört bra minne för vers (hej Åsa du vet hur det känns) och häromdagen när jag sjöng en doktor kosmos-låt i sängen innan läggdags för Anders och bara väntade på att han skulle tysta mig men han gjorde inte det så jag bara fortsatte genom två verser och två refränger, så sa jag att det här är mitt straff. Kommer sitta dement på äldreboendet och inte minnas vad jag heter men kunna sjunga alla sånger på Doktor kosmos skiva Socialmedicin utan att tveka.

En sak vi kör med här hemma är att använda tillägget "ma" till alla möjliga ord tex tråkma eller kortma (som i sjukdomarna kronisk och akut kortma). Gärna med förstärkningen "peak" före. Barnen har såklart snappat upp det här, både peak och tillägget ma. Elvira kom glatt inrusandes och ba "DET ÄR TOTAL SNÖMA" ute! Och Herman ba "jag tycker förskolan är peak tråkma". Undrar om de håller på så i skolan? Man gillar ju när språket utvecklas men barnen kanske tror att det är såhär man pratar?

Det känns ibland som att vi påverkar barnens möjlighet att bli normala vuxna negativt? 

Minnen som aldrig blev virala.

Elvira har klåda och sover i vårt sovrum ikväll. Vi ligger och lyssnar på en ljudbok om en 9-åring tjej som vill bli youtuber. 

Jag upplever ofta att gamla minnen hoppar fram, särskilt när jag har lite tråkigt. Gamla minnen från jobbet där jag ju varit i över 10 år, gamla minnen från tonåren och tiden däremellan.

Och nu ikväll slog det mig att jag är så tacksam att jag växte upp i internet vagga, när det enda sociala medierna var mIRC och Aftonbladets chatt typ.

Så många av mina tonårsminnen som lika väl kunde blivit filmade och uppladdade på nån kanal. När CO sprang runt och drack gin, redbull och cider, när KK drack whiskey med jordgubbssaft, när PW snusade jord, alla spelningar på vårrocken och höstrocken, alla dessa fester man cyklade till i olika skogar vid havet… Fläse, Revet. Att soc alltid hittade dit, att någon skrek soc kommer och sen sprang alla in i skogen. När MP snodde CS mammas kamera och fotade en naken JB i duschen på gympan. Klassens såpopera i två delar, när KK ropade till Carl Bildt och frågade om han kunde köpa ut åt oss. Det känns på nåt sätt bra att de bara finns i minnet och inte ligger och skvalpar som pinsamma för-evigt-på-internet-videor.

Men förra helgen hittade jag Hotell Stenman, musikalen, på youtube och blev så himla glad. Orkade självklart inte se hela men så mycket nostalgi som sköljde över mig. Samma kanal hade också lagt upp broinvigningen av Obbolabron, som jag minns att klass 2-6 på samtliga skolor fick gå på men inte ettorna. Vi gick i ettan och avundsjukan var enorm.

Vad vill jag med detta då? Minnen gör sig bra både i filmad form och i säkert förvar innanför skallbenet.  Och förmodligen håller jag på att bli medelålders.

Felodomestivalen.

 Har just tittat på deltävling ett, med större intresse än på många år. Till och med Herman höll sig vaken och då kände Anders att han inte kunde gömma sig i källaren. Det var fint. Herman hoppades att pappas favorit skulle vara med, Lordi alltså. Tyvärr inte i år.

Chefsrekrytering.

 Vi är mitt i en chefsrekrytering och vår nya högsta chef är till skillnad från vår förra chef väldigt mån om att ha en transparent process. Vi har således en rekryteringsgrupp tillsatt på avdelningen och alla får vara med och bestämma vilka frågor som ska ställas osv. Men folk är liksom i lite lätt panik och ärligt talat känns det mer som att de vill bygga en Fritzl-källare i kronofogdens gamla arkiv än se på rekryteringsprocessen med positiv blick. För att låsa in gamla chefen i alltså. Har jag sagt att hon är omtyckt?

Stämningen när den nya chefen kommer in kommer vara precis som i Djävulen bär Prada när hon Andreas ersättare kommer och Emily Blunt säger "you have some VERY large shoes to fill!"

Förutom att vår chef är två äpplen hög och har pyttesmå fötter men ni fattar. Fritzl-källaren behöver inte ens vara särskilt stor ju. Perfekt.

Födelsedag och en liten chock.

 Jag blev 41 i helgen. Inget spektakulärt firande eller så, övervägde att ha mitt inställda öppna hus från förra året i år istället, men tänkte att det kanske blir mysigare att ha det i ett riktigt hus. Så det får bli försenad 40-årsfest kombinerat med inflyttningsskiva.

Åt en trevlig lunch i stan med vänner och gladde mig åt att jag har ett självklart sammanhang som liksom bara finns där vid alla firanden, biobesök, middagar och luncher. Sånt som man kanske har med sina barndomsvänner, otvunget men självklart. Men här är det människor jag känt mellan mellan åtta och fjorton år, och det känns fint att man kan skaffa sig ett ordentligt kompisgäng efter 30 liksom.

På kvällen stod jag och förberedde middagen vid köksön och pratade med Anders. Elvira satt mittemot och provsmakade vindruvor. Helt plötsligt kommer hon springande och rycker mig i armen och jag hann typ tänka "men klänger du på mig nu igen" men tittade på henne och hon hade total panik i ögonen och började hosta och hann få upp en stor jäkla vindruva som satt sig i halsen innan jag ens gick upp i puls. Är glad att hennes första reaktion var att springa till en förälder och inte typ tystna för ingen av oss tittade på henne just då. Allt gick bra och vi var lite skärrade. Jag delade alla små runda saker i minst två bitar när barnen var små, kanske får börja göra det igen tills de är minst arton.

Sol på födelsedagsveckan!

 Nu har vi vår elfte vinter här, och idag tog jag en lunchpromead i solsken och plusgrader. Blir fortfarande lite lycklig när det är min födelsedagsvecka men det är snöfritt och fullt dagsljus. Visst, det började regna efter en stund, man kan ju inte få allt. Men när kroppen tror att det är april i januari är det värt lite omväxlande regn. Vissa verkar känna sig födda i fel tid, själv föddes jag i fel klimatzon. Västerbotten i mitt hjärta men jag bor helst nån annanstans.