Tjejhelg!

 Ska träffa mina tjejer som visserligen inte träffas lika frekvent som under pandemin men som ändå är ett gäng att räkna med. Det blir min andra helg på ett par månader som jag är med kompisar på en weekend i en stuga nånstans. Det tar på krafterna, det gör det. Man är ju liksom inte i övernatta på perrong-åldern längre. Att jag haft ont i ryggen i två och ett halvt år gör också sitt. Nät man måste ha lite specialgrejer med sig hela tiden och inte kan sova i vilken säng som helst och sånt.

Men jäklar vad det ger mycket också. Barnen får längta lite efter mamma, jag får tanka energi och ha trevligt. Ja, för fasen. I vår blir det nåt igen, när vi åter ska ses hos Anneli. Hoppas fler kommer då! 

All in.

 Hade lite på känsla efter den där första intervjun att jag inte skulle gå vidare. Sen var jag ute på en stressad lunch efter ett läkarbesök en måndag för två veckor sen och sprang på tre av fem olika chefer från mitt gamla jobb på olika ställen, bland annat den chef som hållit I intervjun. Det var även han som höll i mitt avslutningssamtal. Vi pratade lite om mitt nya jobb, han undrade om jag trivdes och jag sa som det var, att jag trivs så himla bra. Det är en arbetsplats som passar mig bra, folk är ambitiösa, inte missunsamma och vill samverka. Och i ärlighetens namn inte lika gnälligt, sa jag.

 Han sa att han kunde tänka sig det, och menade nog att det är svårt att hitta en arbetsplats med den nivån av gnäll och ältande som förekom på den som vi delat. Dagen efter fick jag ett mail om att jag inte gått vidare och det var säkert en slump men jag kände att han gillar mig och vill att det ska bli bra. Säkert hade han lite dåligt samvete över att behöva skicka det meddelandet men blev glad att höra att jag trivs så bra. För det gör jag. Nu återstår bara att hitta en tillsvidaretjänst innan juli tar slut. Men det löser sig nog. 

Och blev jag besviken? Nä inte så värst. Jag behövde söka för hade ångrat mig annars. Men kände också att det var så himla olägligt nu när jag äntligen tagit mig därifrån. Ja, jag blev lättad mest. 

Möjligheter.

Det är verkligen mitt år i år. Jag känner mig stark, ombytlig, kompetent och med vinden i håret. Känslan av att va på väg nånstans är stark just ju. Jag klarade första sållningen på jobbet jag sökte, en tjänst jag ville söka för tre år sen men som inte var riktigt läge för just då. Och på nuvarande jobb kanske det öppnar upp spännande möjligheter vad det lider. Jag trivs väldigt bra med det jag gör just nu och vet ju förstås att det inte är för evigt då både arbetsuppgiften och anställningen hat ett slutdatum. Men jag känner mig så glad att jag hoppade på det, att jag vågade släppa taget om det som var tryggt och bra men också oerhört dränerande och som jag var så less på.

Det blir bra hur det än blir. Det känns så tryggt. Samtidigt är jag lite jagad av att jag är tjänstledig och verkligen inte vill tillbaka där jag var. Men det är också en stark motivation att jobba för att slippa det.

Och nu två långhelger i rad, tjo!

Barnen.

 Jag har alltid haft en så stark inneboende känsla av att jag MÅSTE ha minst två barn. Så fort någon har endast ett barn av egen vilja tänker jag "hur vågar man ha bara ett barn?"

Och jag tror att det har att göra med att jag vistades väldigt mycket på Barn 3 i Umeå som ung vuxen och såg med egna ögon eller hörde om föräldrar som tog hem sina barn för sista gången för att vården inte kunde göra mer. Det är ju helt ologiskt för flera barn kan råka ut för saker samtidigt. Men om man har fler än ett barn riskerar man inte att förlora sitt enda barn till en sjukdom. Jag tror det är det som är den inneboende rädslan. Att ha levt med barncancer så nära gör något med en.

Jag har en bekant som har sitt enda barn fast i cancerns klor och fick höra igår att det tydligen inte går så bra med behandlingen. Jag har gråtit så många tårar för deras skull.

Jag vet att min inneboende rädsla är helt orimlig. Men jag kan heller inte förstå hur man lever vidare om man förlorar alla sina barn, eller sitt enda barn.

Det är så jävla orättvist.

Hej Tomaaaaas!

 För hundra år sen när vi var frekventa besökare av Huskvarnas öppna förskola jobbade det en fräsig pedagog där som hette Lena. Hon var liten med pudelrockfrisyr och glad uppsyn. Efter att Lena slutade började en annan Lena som var från Luleå och som var motsatsen till ursprungliga Lena, lugn, behaglig och med rakt hår.

Iallafall så hälsade den första Lena på alla som kom in med ett tydligt, rätt nasalt sjungande "Hej Elviraaaaa! Heeeej Kariiiiin" osv. Och när Anders påbörjade sin höst som föräldraledig gick han dit och Lena prövade ett "hej..... Tomaaaaas!" Och då sa han inget och sen fick han heta Tomas tills hon bytte till en annan öppen förskola och behagliga Lena från Luleå kom in i bilden.

Jag fick en ny kollega för några veckor sen som heter Tomas. Det går inte en dag utan att jag vill säga "Heeeeej Tomaaaaass" med nasal röst och han skulle inte fatta nåt. Men han är från Boden så är såklart väldigt behaglig, precis som Lena från Lule.

Hur går det med....

 Jag lånade fyra frågor från en annan blogg jagborhar.wordpress.com. En blogg som känns som bloggar kändes för 10-15 år sen. Välskriven, intressant, anonym och mer som en dagbok en som en språngbräda till att bli influenser. Läs den!

Livet?

Livet jo men det går bra. Jag känner mig både upptjackad och trött på samma gång. Ryggen har varit bättre än på hela skadetiden, kanske är det på bättringsvägen nu såhär två och ett halvt år senare. Det nya jobbet har lättat min känsla inför hösten, jag har haft såna svackor på senare år och mycket har känts så oerhört tråkigt. Bara det här, känslan av att få göra nåt annat men där man ändå får använda det man kan liksom, det är ju grejer det. Känslan att få slippa allt det där som jag varit såååå trött på, ja det känns nästan lite förbjudet, liksom har jag rätt att slippa undan? Till samma lön? Det är faktiskt väldigt skönt.

Jag tycker att förklimakteriet märks av mer och mer och funderar på att ta tag i detta på något sätt. Jag är så påverkad av min cykel att det nästan vore bättre med hormoner. Men ja, att börja med den karusellen kan ju förstöra mycket också, är inte jättepepp på det.

Barnen är snälla för det mesta och så stora att de klarar mycket själva. Den ena låser mest in sig på rummet när hon är hemma.

Träningen?

jag försöker träna så mycket det går. I somras tog jag fasta på mammas melodi, träna varannan dag, promenad varannan. Men promenaderna på berget är ju typ träning med tanke på att det är så kuperat. Så minst lättare träning varje dag då. Det har jag inte hållit i när jobbet drog igång men känner inte att jag är helt passiv, jag tränar en del. Jag köpte också ett gå/löpband här i slutet av sommaren så att promenader kan göras även i regn och rusk. 

Hösten?

Älskar hösten. Äntligen fick jag ta jacka på mig, en ny fluffig vit teddyfleece jag köpte i våras. Känner mig som att jag är inlindad i en mysig kudde ellee ett mjukislamm. 

Jobbet?

Jo men jag skrev ju det att jobbet är så bra just nu. Jag får göra något som motionerar synapserna, jag får säga ja ibland och jag har inte hunnit ledsna ännu. En del av varför jag var så less på mitt förra jobb var att det ibland kändes som att det enda jag gjorde var att motivera olika nej. Jag jobbade med flera olika lagstiftningar där huvudsyftet med min existens var att hitta/uppmärksamma olika problem och sen säga nej.

Nu får jag visserligen säga nej en del men även många ja, och jag får göra folk glada med glädjande besked. Jag får fortfarande utreda, försöka hitta sätt att säga nej eller ja genom att trixa lite och det är ju kul. Jag lär mig massor och kollegorna är snälla och stabila.

Don't assume...

It makes an ass out of you and me.

E blev bjuden på kalas i helgen lite sådär snabbt inpå. Hon har ett gäng på sex tjejer som gör allt tillsammans och nu har två av dem haft övernattningskalas. (Ena kalaset höll vi för några veckor sen) Jag stod och pratade med en av mammorna i väntan på att scouterna skulle tacka för idag och då kom pappan till hon som bjudit in och jag hade ju inte hunnit svara på meddelandet och sa att E kommer på kalaset.

Sen visade det sig att mamman jag pratade med vars flicka precis hörde alltihop inte alls blivit bjudna för de som bjöd in denna gång bor så trångt så hon fick bara bjuda halva gruppen. Eller snarare, valde bort två av sex då en redan är bortrest och inte kunde komma.

Det knöt sig i magen för även om det kanske inte betydde så mycket så är det förenat med starka känslor att inte bli invald. Att känna sig utanför är ju en sån primal känsla som lever kvar sen stenåldern då uteslutning ur gruppen kunde betyda död. 

Ja, så nästa gång svarar jag på inbjudan med sms. 

Hemma på vår gata i stan.

Det finns ett gäng barn på vår gata som är en liten avkrok utan genomfartstrafik. Det cyklas ständigt fram och tillbaka, barnen i åldrarna fyra till nio. Så byter de till sparkcykel och kör sparkcykel istället. Mittemot har vi en liten bebis som nu ändå kan stå med handhjälp som tycker om vår gula bil och blir glad när vi kommer.

Idag ska vi ha en spontan kräftskiva men utan kräftor för vår del, vi kör plock. Men långbord, lite cava och extremvärme i september. Kanske sista helgen som kvällarna tillåter utesittande i lösa kläder.

Jag är glad att vi flyttade just hit. Det känns som en trygg plats att växa upp och alla är trevliga och glada.

En månad och lite trappor.

 Försöker knåpa ihop nåt slags livstecken efter tre veckor på det nya. Det är svårt att förmedla den känslostorm som varit inuti mig. Men har också landat i att jag valde rätt. Ännu en höst med "nystart" lika med två månader av möten där verksamheten ska planeras utifrån prognoser och sen kan man inte påverka nåt som händer ändå och vi jobbar på ungefär som vanligt. Det saknar jag inte!

Mitt nya gäng är kul, gillar stämningen och kollegorna. Saknar inget, ja det skulle vara eget kontor då möjligtvis. Men tycker det är lite mysigt att sitta i landskap med, man träffar kollegorna oftare och jag som inte är så lättstörd känner att det är okej.

Vi sitter på plan sju av totalt åtta våningar. Det var döden att gå upp för alla trappor första veckan men jag bestämde att jag skulle gå upp för alla trappor minst en gång om dagen. Jag sa det till en kollega och hon hängde på, en gång om dagen. Sen hängde fler på och nu har vi haft en trapputmaning i två veckor som innebär att alla måste gå upp 8-9 gånger per vecka om vi ska nå vårt gemensamma mål. Målet är att ha gått 100 våningar i veckan som grupp fram till jul. Det låter lite men tänk då att man jobbar hemma i snitt två dagar i veckan. Det blir 63 våningar i veckan och igår när jag var ute och gick i backarna som är häromkring så kände jag typ inget, blev inte andfådd alls. Så trappor är tydligen grejen.

Jag trivs iallafall men det är mycket nytt. Men så fick jag höra att en av de få tjänster som jag ändå skulle kunna tänka mig på mitt gamla jobb helt plötsligt var ledig. Den skapades för några år sen och jag ville söka då, men det var inte riktigt läge i livet just då. Jag var trött och vabbade massor. Sen gick den till en rätt grön person som kom direkt från skolan och jag hade säkert fått den om jag sökte då så har ångrat mig lite. Jag mailade vår förvaltningschef och frågade om tjänsten var på gång att komma ut och att jag var intresserad. Då fick jag svar samma kväll vid halv elva att det vore jättekul om jag sökte och att den kommer ut snart. Så nu känner jag mig så oerhört splittrad igen. 

Det drar ihop sig.

 Tillbaka på jobbet sen fyra dagar. Semestern var trevlig men försvann för fort. Vi hade besök i nästan tre veckor av olika släktingar. För andra året i rad. Nästa år tror jag det blir vi som åker iväg istället, men vi har faktiskt ett himla bra hus att besöka på sommaren.  

Jag var helt ensam i huset mina sista fyra dagar och det var de mest rogivande dagarna jag haft på länge. Klippte buskar och träd, lyssnade på podd, drack massa alkohol och lyssnade på musik. Åt god mat som jag och bara jag ville ja. Jag bjöd hem några kompisar på middag en av dagarna, hade egentligen bjudit jättemånga men alla var bortresta. Det var iallafall trevligt och ledde till att jag hade bulgogirester att äta exakt hela helgen.

Tillbaka på jobbet gick jag igenom sommarens händelsearkiv, alla ärenden jag startade sista veckorna och mailkorgen med information från kollegorna. Och kände mig oändligt tacksam att jag inte behöver hantera något av detta inom kort. Kanske blir det mindre variation på nya jobbet men det spretiga kan vara sjukt tungrott, och mycket av det är ärligt talat rätt jobbigt att hantera.

Idag tex kom det en begäran om allmän handling från vår främsta rättshaverist. Vi kan kalla honom Dagobert. Han har klagat på ett hittepåproblem hemma i sin lägenhet sen 1995. Ett problem som inte går att mäta med instrument. Han har fått ett beslut om att vi lämnar hans otaliga klagomål utan åtgärd. Men han har också varit en sån som letat upp kollegor via andra kanaler och börjar maila dem och är allmänt obehaglig. Den begäran han skickade skulle egentligen läggas nån annanstans men nu hamnade den i mitt blickfång så jag frågade min chef som bara jobbat i ett år om hon kände till att vi fått denna begäran och något om honom. Det han ville ha ut var för och efternamn samt e-post till alla som jobbar hos oss samt vad de jobbar med. Man får ju inte fråga någon vad de ska med detta till enligt lagen, men i det här fallet är det inte svårt att gissa vad han ska göra med våra adresser. Jag varnade för att svara på mer än nödvändigt enligt Jacob Carlanders metod för att hantera rättshaverister. Och att absolut inte skriva ut specifika ämnesområden utan snarare väldigt svepande. Jag bad också om att mitt namn kanske inte skulle va med på nån lista då jag både har ett ovanligt efternamn samt att om han försöker maila mig om en vecka kommer det studsa, varpå han kanske försöker nå mig via andra kanaler. Ja man kan ju inte veta säkert. Och var inte så sugen på att ta reda på det heller.

Jag blev oändligt glad när jag tänkte på att på mitt nya jobb hanterar handläggarna inga begäran om allmän handling utan diariet tar det. Samt att den avdelningen inte är kommunens sista anhalt för kreti och pleti med bekymmer som inte går att lösa. Det är ju inte ens kommunen, jej. En och annan rättshaverist kommer säkert korsa min väg, men inte såna som hållit på i 30 år. Känslan av att slippa alla dessa irritationsmoment är magisk. Man behöver nog byta jobb lite oftare, det ska jag göra från och med nu. 

Aj min navelsträng.

 Elvira åkte på läger i tisdags, sjukt pepp och inte alls lika överstressat resfebrig som hon var inför en-natts-hajken i början av maj. Hon packade, grejade, planerade och testlåg liggunderlag plus sovsäck på hallgolvet. Nu har hon varit borta två dygn och vi har inte hört något men sett en mycket glad scout på scoutkårens instastorys. Barnen fick såklart lämna sina mobiler hemma.

Det känns lite som att det börjar nu, tiden när kompisarna är bra mycket viktigare än nån gammal morsa och farsa där hemma. Själv tyckte jag föräldrarna var hyfsat onödiga under åren 11-23 ungefär. Jag har tänkt att Elvira inte är lika självständig som jag var, men det vete fasen.

Hon fyller snart 10 och det enda hon önskar sig är grejer från Bodyshop med jordgubbslukt. Hon är verkligen inte så liten längre.

Tjejorna.

 Har just varit på konsert på folkets park, Thomas Stenström som ju är så oförargligt härlig och gullig. I publiken var det väldigt blandat av unga, mellanunga och gamla. Så många tjejgäng. Unga tjejer i 20-årsåldrrn, damer med grått hår och vassa glasögon, mellanunga tjejer i moderna kläder. Alla var de så glada, fnittriga, dansiga och sprang runt i armkrok. Tjejer är fan bäst i alla åldrar. Lix.

Och Thomas var lite bäst också. 

En otjock mamma.

 Igår, efter fyra månader med restriktiv kosthållning (som ändå varit väldigt tillåtande om man kollar min app) kom det jag väntat på, en reaktion från Herman.

"Mamma, du ser inte lika tjock.... mamma det ser ut som du blivit otjockare?!"

"Ja kanske det" svarade jag. Jag vägrar prata kroppar och vikt eller värdera storlekar inför barnen. Men sa att min rygg blir nog glad om jag är mindre tjock, eller mer otjock då.

Han tyckte det var så jobbigt när han var fyra år och nån hade frågat varför hans mamma var tjock. Jag förklarade då att vissa är tjocka och att det får man va. 

Men ont i rygg, knä och hälar vill man inte ha så för den sakens skull kan det ju va skönt att va mer otjock. Har en lätthet i stegen jag inte haft på ett par år nu, liksom som att motståndet i benen har ett gung igen. Jag sprang till bussen två gånger idag och det kändes faktiskt inte ens jobbigt.

Rustningar och orangea tanter.

Jag var på fest förra helgen på hyrd lokal. Jubilaren var Johanna som jag ju känt sen Umeåtiden och med på festen var hennes gamla barndomskompisar som träffar jag regelbundet på bröllop, fester och annat. En av hennes äldsta vänner jobbar som lärare i Skåne och var min bordsdam för kvällen. Jag upplevde att hennes norrländska var så oerhört mycket grövre än sist vi sågs, det kändes som den kanske eskalerat. Och jag undrade hur hon lyckades behålla så stark dialekt nere i Skåne, nästan som att den var grövre än de som bor kvar i Luleås. Till saken hör att jag själv höll ett tal på norrländska och faktiskt bad om ursäkt till de äkta norrlänningarna på festen som säkert hörde att min norrländska var nåt slags hittepå från inlandsvästerbottniska och filmen Jägarna. Talet var på rim och återvunnit från en födelsedagsfest för fem år sen och för jubilaren ett annat äktenskap sen. Ny publik osv.

Iallafall så sa hon, läraren, att eleverna kallade henne Leif och Billy, och att nån av lärarna hade undrat varför alla i åttan slängde sig med massa norrländska ord och kom på nånstans mitt i terminen att det var på grund av henne. Och vi pratade lite om det, om lärarlivet, och hon sa att det var så bra att ha en rustning liksom. Norrländskan blev en så tydlig grej att ingen behövde börja skrapa på ytan för att hitta något annat att prata om. Och då tänkte jag på special-engelska-läraren i Holmsund, Eva. Aka orangea tanten. Som ju eventuellt hade Sveriges bredaste näsrot. Men var det någon som kallade henne näs-Eva? Nä. För hon var topp till tå klädd i orange, allt från läppstift till hårslingor, öronclips, pumps, nagellack. Det orangea måste varit hennes rustning, ett sätt att skydda sig från andra gliringar. En tydlig profil, ett sätt att va. I en miljö där alla elever vill hitta något att skapa karikatyrer av och som minns varje snedsteg i sex terminer framåt. Cykelmarodören, trumbruden, bandydanne, Jonnastyre. 

Jag hade aldrig tänkt på det innan men gud alltså, vad jobbigt det måste vara att jobba på högstadiet. Men också, om man lyckas rädda någon vilsen själ, vad fantastiskt det måste vara. Vi såg Den sista resan på bio för några veckor sen och Filips pappa verkar ha varit en sån lärare. 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

 Jag vet inte om jag bara var pms-arg idag men blev ändå helt rimligt irriterad på en jobbsak. Och tänkte mailsvara i affekt men sen mindes jag att jag är bättre än såhär och bryr jag mig ens, jag ska ju sluta snart. Men ja, jag bryr mig! Och det är lite nytt för mig, att jag är på väg bort men fortfarande bryr mig. Jag var ju faktiskt i en period av mitt liv helt besatt av känslan av att säga upp mig, att sluta investera hela min själ och väsen i allt.

Känner såna starka känslor just nu, lättnad och lite oro, saknad och oerhörd glad att slippa vissa saker och vissa människors skitbeteenden. Ska inte säga att jag tycker illa om någon men det finns företeelser som vissa kollegor håller på med omedvetet som gör mig fullständigt vansinnig.

Jo men det var nog pms för jag blev lite lätt vansinnig över barnen som fan inte kan äta nånting utan att söla och smula precis överallt och jag kallade dem grizzlybjörnar som borde äta i skogen. Men jag var också en snäll mamma, om än lite lättirriterad. Ja jag jobbade hemma med båda barnen lediga, det kan ju ha bidragit till dagens höjda irritation.

När Anders kom hem åkte jag ner stan för att hämta paket och handla lite. Jag fyllde också på vinförrådet och nu är jag så himla vinsugen.

Sköna maj välkommen

 Vi hade kör-rehearsal idag en halvtimma innan lunch. Kören som var ett luciatåg och en engångsföreteelse har nu blivit ett återkommande inslag där till och med högsta chefen (han med trumpet) är med. Gitarren har fått bo på jobbet och vi har tre, ibland fyra stämmor. Körfolk är så proffsiga, själv är jag en självlärd amatör som gärna är med på ett hörn med guran. Men blir så imponerad av den oerhört fina stämsången, får typ rysningar när vi övar.

Har placerat det i avdelningen ”saker jag kommer sakna”. 

Hade en ovanligt lång resa med min busskompis idag som jag inte har träffat på några veckor på grund av konferens och vab. Ovanligt lång för att bussen inte kom så vi fick stå i 15 minuter och vänta på nästa i iskyla. Han är en riktigt bra sångare vill jag minnas från bröllopet där vi lärde känna varandra och jag pratade varmt om vår kör som jag nu kommer sakna när jag byter jobb. Han jobbar också på en myndighet och vi har ju både länsstyrelse och jordbruksverk utöver hans myndighet här i stan. Idén var iallafall att vi borde dra igång en myndighetskör där vi samlar folk från alla myndigheter som tycker sånt är kul och sen gå vi runt hela stan på lucia. Och kanske valborg. Ja det kändes som en fin idé som gärna hade fått bli verklig. 

Det känns bra nu.

Har landat lite i känslan av att ha tvingat upp mig själv med rötterna på ett omilt sätt. Men rötterna hade slingrat sig runt runt sig själva och jorden tog slut för länge sen. Denna blomma var i behov av omplantering sen länge. Men alla är så fina och snälla, vi hade förvaltningsmöte idag på eftermiddagen och tolv år passerar inte omärkt och jag kommer sakna mycket med detta jobb.

Framförallt känns det tudelat att jag har den tjänst som jag ville ha på ett miljökontor, har liksom inte varit intresserad av det vanliga tjafset utan mina arbetsuppgifter som är ganska ovanliga är det jag velat göra ända sen jag gjorde praktik. Nu kommer de lämnas över till andra som också verkligen vill jobba med de frågorna så även om jag skulle vilja komma tillbaka är chansen att jag får de arbetsuppgifterna igen ganska små. Och visst, jag har varit less till och från ett bra tag så egentligen har de inte varit nog på länge, men jag kommer att sakna att hålla föredrag i nämnden, få vara med att påverka byggprojekt i kommunen och vara en del av maskineriet som planerar och bygger framtiden. Men ja, jag får också påminna mig om att den här nya tjänsten och den här avdelningen öppnar upp fler möjligheter än det osynliga tak som ändå finns på min arbetsplats. Vill man inte bli chef över sina gamla kollegor är det liksom inte mycket kvar till karriärsprång.

Men valet var inte lätt, det var det inte. Men det känns fint att vara på väg ändå. Och idag hade vi möte mellan chefer och fackliga där vi bland annat diskuterade min kollega som hänger löst och som hade fått sluta i augusti om inget hände tex att någon slutar. Och eftersom hon har företrädesrätt i och med att hon varit ett år hos oss behöver vi inte ens utlysa min tjänst utan hon kommer få förlängt och därmed fast jobb. Och det gör mig så himla glad in i märgen att det blev såhär, att hon som vill va kvar får fortsätta medan jag som vill bort äntligen fick den möjligheten och att det klaffade så fint, som en sån där fickparkering med handbromssladd. 

Man blir så senior som man gör sig.

Tackade ja till tjänsten igår efter en helt okej löneförhandling och att jag fick tjänstledigt från mitt jobb i ett år. Jag vet inte hur det gick till för i förrgår såg det mörkt ut när de erbjöd en lön som var under min nuvarande och jag kände verkligen att nä det finns andra jobb och ska det va såhär får det vara. Men tog en lång funderare över kvällen och räknade för- och nackdelar av andra mått än pengar och insåg att extra semesterdagar och andra fördelar som möjlighet till karriärssprång ändå övervägde att gå ner i lön. Men det kändes oerhört surt på ett sätt som jag faktiskt inte var helt säker på att jag var okej med. Men sen fick jag besked och de mötte åtminstone min nuvarande lön som är alldeles färsk sen förra veckan.  Jag frågade min chef om tjänstledigt, något vi har en policy att inte ge så lättvindigt. Men, jag hade ju som sagt ett litet ess i rockärmen och förvaltningen kunde räkna på sina förluster av mig eller en annan som inte kan fortsätta om inte en öppning ges och räknade nog med att det faktiskt var värt att låta mig gå.

Sen fick jag tidernas imposter syndrome och kunde knappt sova i natt. Funderade på vad jag gjort egentligen, hur mina referenser måste lurat i dem en massa saker och att jag suttit och ljugit på intervjun. Inget av det stämmer såklart, men nu måste jag på nåt sätt leva upp till massa saker.... lära mig nytt, jobba utan att det går på rutin. Stressen är inte nådig! Jag tror man ska byta jobb oftare än var tolfte år, så det tar jag med mig av detta. 

Mullsjö, knattedisco och kanske ett erbjudande.

 Vi har en oerhört tight utbildningsbudget i år, inte noll men nära. Detta annonserades ut samma vecka som enhetscheferna åkte på övernattningskonferens med hotell. Det kom i samband med flera andra neddragningar och krav om att dra in pengar på timavgifter och det blev faktiskt rätt dålig stämning. Detta tog jag upp på ett sånt möte mellan fackliga och ledningen, att det är inte särskilt snyggt att säga att det blir tight med kurser i år, samtidigt som man själv åker på övernattningskonferens. "Men det är jättegivande att åka på sånt" var motiveringen. Ja, det är ju det. ÄVEN FÖR OSS. Sen kom en inbjudan till vår länssamverkan med övernattning och ledningen hade nog inget annat val än att säga att alla som ville åka fick åka. Så då blev det världsmetropolen Mullsjö. Men det var oerhört trevligt och rätt bra konferens också. Men allra bäst var att dricka vin med kollegorna inne på hotellrummen och känns sig sådär glad och tacksam för att kollegorna ändå är fina människor.

Konferensen inleddes med att jag blev uppringd av jobbet jag sökte och att jag gått vidare i processen för vikariatet. Jag var ju beredd på det, men det var också ett längre vikariat än annonsen beskrev. Idag har mina två referenser blivit uppringda och jag hoppas ändå att det här går bra. Hade varit kul att inleda helgen med ett erbjudande, men det får kanske vänta till på måndag eller så.

Ikväll har jag jobbat på ett knattedisco, herregud alltså vad man inte saknar att jobba i baren med människor som kryllar överallt och beter sig märkligt. Det är inte så jättestor skillnad på sex till nioåringar som fulla vuxna när allt kommer omkring. 

Förhoppning schmoppning.

 Man ska ju inte bygga upp någon förhoppning, särskilt inte när man redan räknat ut sig till viss del. Men det kändes himla bra och allt jag kan göra nu är vänta. Men, blir det inte nu blir det kanske en annan gång. Jag talar förstås om intervjun. 

Ett tappert försök.

 Ja, jag har ju som ont i ryggen sen två år tillbaka. En buktande disk som åker in och ut. Oftast är den tillbakatryckt numera och jag lever som vanligt med vissa begränsningar. Men ibland är det katastrofont. Har dock lärt mig leva med smärtan och ärligt talat är jag en av de gladaste och mest positiva människorna jag känner, jag vaknar alltid glad och kämpar mig igenom smärtan och tröttheten leende. Ärligt alltså. Men kände innan jul att jag måste ta tag i övriga kroppen, har fått begränsa all träning jag gillar till att egentligen bara kunna använda min crosstrainer och styrketräna med lätta vikter. Förra året lyckades jag även få ont i BÅDA hälarna efter en halkig promenad i dåliga skor så haltade mig fram under våren. Och dessutom är styrketräning bland det tråkigaste jag vet. Så jag önskade mig en skivstång i julklapp, för det kunde ju va kul. Sen köpte jag les mills on demand med mitt friskvårdsbidrag, för att få lite pepp och något att följa som inte kändes dödstråkigt. Jag provade ett pass bodypump en måndag för ett par veckor sen. Lyckades paja ryggen för flera dagar framåt, överansträngde nackmusklerna som inte heller är helt stabila och fick en sån gruvlig träningsvärk att jag inte ens kunde lyfta en kaffekopp på torsdagen. Nä, det var inte för mig, men de hade däremot börjat med ett barrepass som kanske kan bli kul. Man har iallafall ryggen rak nästan hela tiden, så stort plus för det! Testade idag att träna lite mer långsamt med både hantlar och skivstång så nu hoppas jag att jag slipper den där värsta träningsvärken. Crosstrainern och 90-talsmusik är iallafall mina stabila träningskompisar men det kan ju vara bra att träna armmusklerna inför äppelsäsongen! 

Bestämde mig i januari för att även om jag ska gå in på tredje året med pajade diskar så ska jag vara mindre tjock. Det är inte samma sak att räkna kalorier som 42-årig morsa med veckolång pms och heltidsarbete som det var när man var 28-årig student eller 32-årig föräldraledig mamma som ammade. Men nu har jag hållit på i nio veckor och min pre-Herman garderob börjar nalkas i horisonten!

En fot i dörren och lite medlut.

 Jo men jag har ju en spion på arbetsplatsen jag sökte mig till, och denne spion luskade ut att det finns en vikarie som mer eller mindre var tilltänkt för tjänsten jag sökte och där dog min pepp helt. Jag känner mig lite som fluffet man lägger i lådan för att inte porslinet ska gå sönder, en pliktskyldig intervju med någon annan för att anställningen av den tilltänkte ska gå rätt till. Det finns en visstidsanställning också på sex månader men jag har tre månaders uppsägningstid och att gå till en arbetsplats för några månaders jobb är liksom inte aktuellt, dessutom har min arbetsplats mer eller mindre satt stopp för tjänstledighet på grund av ”prova annat jobb”.

 Så imorse när jag faktiskt gått vidare till intervju kände jag lite ”jaha”. Och tänker också att jag är lite för bra på mitt jobb och att det är de som ska vara glada att få mig, om det slutar så. För det är som sagt sammanhanget som lockar mig och den där ordalydelsen ”andra arbetsuppgifter kan bli aktuella efterhand beroende på din bakgrund”. Det är ju det jag vill åt. Men iallafall, så känner jag att jag är på väg nånstans. Och om jag inte kommer nånstans just nu så har jag unfinished business, som Uma Thurman sa när hon skulle döda Bill. Min Bill ska inte dö, men han ska få svettas lite. Jag har bildligt talat krigsmålat mig i veckan, redo för någon slags strid som jag känner att jag måste ta. Egentligen inte min, men jag är skyddsombud och i min värld betyder det något. Så oavsett vilket känner jag en stark mening med allt just nu, och min största drivkraft på jobbet har alltid varit ilska och nu jävlar, känner jag. 

En fot i dörren.

 Sökte ett jobb i morse... själva tjänsten var väl inte the tjänst men ett steg i rätt riktning åt dit jag vill. Och får jag bara in en fot där är himlen målet känner jag.

Samtidigt hade jag lönesamtal igår och kände mig så uppskattad och har efter en längre tung period äntligen hittat nån slags glädje i det jag gör. Förra veckan höll jag en dragning inför nämnden som var något utöver det vanliga, både innehållsmässigt och budskapsmässigt. Och fick så fina vitsord, ja det var verkligen en stund att glänsa lite. Åtminstone tände det min egen glöd, men kanske även några andras.

Och ständigt känner jag att jag har en fot som står och håller upp dörren, lätt fastklämd. Men när dörren öppnas är jag SÅ redo att bara gå. Jackan är på, ryggsäcken packad. Och kommer aldrig se mig om.

Rudolf leder vägen.

 Jag känner mig rätt ofta vuxen, men tänker att det är orättvist att när man har som mest att göra i livet så ska kroppen strejka med evighetsryggproblem. 

Men allra mest vuxen känner jag mig när jag är på inköpsrace. När man dels måste gå i nån stor affär för att köpa en liten grej som vi behöver,  sen gärna gå en stund på köpcentrumet för att vi har en tweenie som älskar att gå i affärer, gärna på en lördag eftermiddag och man är lätt svettig och tung i huvudet av allt folk. Och då kan det komma, kaffesuget! Och man blir sådär kaffesugen som Rudolf blir i Sunes sommar, när man får tunnelseende och hela kroppen skriker efter vilket kaffe som helst, till och med Pressbyråns. Då känner jag mig som allra mest vuxen, som att koden till vuxenheten är knäckt. 

Lokala profiler som går ut tiden.

Vaknade till nyheten att en förälder till en gammal klasskompis plötsligt gått bort. Vi gick i parallellklass i nio år och i samma klass i gymnasiet. Han har liksom alltid varit där i periferin, en som folk delvis gjort sig lustig över och många haft en åsikt om. Han kände alla och alla visste vem han var.

Jag tyckte oftast i min ungdom att han var störig och för mycket. Men med vuxna ögon och några levnadsår i bagaget kan jag känna att han var rätt unik. Och att ingen människa har nånsin levat eller kommer att leva som hyste sån kärlek till Holmsund som han gjorde. För det har han all min respekt. Och var han är är idag så är det lite sorgligt att han inte längre får vara där, i Holmsund. 

Att gå på damernas.

 Anders och barnen åkte till badhuset idag. Elvira har simmat mycket med skolan i höstas och borde veta ungefär vad man förväntas göra på damernas utan att wn vuxen är med. Hon är dessutom tjejen med koll på allt, ordning och reda ut i fingerspetsarna.

Vi var ändå lite oroliga att hon skulle bli ledsen när vi föreslog att hon skulle gå på damernas själv för att hon är för stor för att hänga med på herrarnas, nästan 10 år. Men det verkade okej och jag försökte lätta upp stämningen med att berätta om när min mamma skulle gå på damernas sälv, sju år gammal. Hon bytte om och mötte sin pappa ute i simhallen, och han frågade hur det hade gått. Jorå det hade gått bra men omklädningsrummen var VÄLDIGT små. Då hade alltså lilla Lena sju år bytt om inne i ett omklädningsrumsskåp. Man hade ju velat se det alltså.

Nu vet Evira iallafall att man inte behöver klämma sig in där och dessutom är skåpen på badet sån L-form så dagens barn behöver inte fundera. 

Min truman-mikro och jag.

Minst två gånger har jag talat mig så varm över vår nya mikrovågsugn att mina kollegor trott att de var i Truman show och att jag gjorde reklam live. Men ärligt, är fortfarande helt fascinerad över att mikron har en brödupptiningsfunktion som är bättre än en ugn. Man kan alltså köpa sån färdigbakad butiksbaguette och frysa in den, tina upp den i mikron och det blir godare än när den var färsk från butik. Den kan göra pommes frites, men inga stora mängder förstås, steka mat, laga fryspizza i den då den grillar både under och över. Förlåt men den är fasen hur bra som helst, ja, ni hör ju.

Och idag kom en kollega och ba "vad hette den där micron du sa var så bra?" Och funderade på att köpa den då hon behövde en ny.

Modellen är iallafall Whirlpool chefs plus och jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med den. 

Min busskompis och jag.

Jag har en busskompis som jag lärde känna på ett bröllop för några år sen och sen på lite andra tillställningar efter det då han hör till en kompis nya extended family. Det visade sig att våra barn går på samma skola och att vi ibland har samma lämningstid och då delar vi buss på morgnarna lite då och då. Vi har ibland avhandlat allt mellan himmel och jord innan bussen kommit ut på E4an känns det som. Han är eventuellt ännu mer intensiv och pratig än jag är och jobbar också på myndighet. På vägen hem hade jag hörlurarna på efter en mycket intensiv jobbdag och då såg jag att vi för första gången nånsin skulle med samma buss hem. Men den där morgonförtrollningen var bruten och både han och jag kanske kände att bäst vi inte säger hej utan låtsades som att vi inte såg varandra för vem vet var samtalet skulle ta vägen på hemvägen när vi avhandlat halva hans barndom, äktenskapsförord, testamenten och domstolsaförhandlingar på en kvart under morgonresan. Två hyfsat intensiva människor som kanske kände att jag vill inte utsätta andra för mig själv just nu. Och jag ville vara kvar i min poddbubbla efter att lunchrasten bestod av andras gnäll och klagande om jobbets ekonomiska läge.

Jag brukar iallafall vara så glad efter våra morgonresor, genuint trevligt och alltid fascinerande samtal som kan ta vägen exakt varsomhelst. Men inte varje dag och helst inte flera gånger om dagen!

Landa mjukt i januari.

Jag insjuknade i nån form av influensa den 5 december och den övergick i en tre veckors helt vidrig hosta följt av ännu en influensaliknande sjukdom (gissar covid-19) som dröjde sig kvar till finalen som var en trevlig liten bihåleinflammation som envist hänger sig kvar idag, 35 dagar senare. Det värsta var febertopparna precis innan jul och att mina smaklökar blev förvrängda. All julmat smakade skit, kaffe smakade skit, till och med choklad ur min efterlängtade Anton bergh-ask smakade skit. Jag fick inte en jättekul jul men första julen i huset får ändå plus på myset, att den blev vit, och att barnen var överlyckliga över sina julklappar. Har aldrig sett någon längta så mycket efter en plattång, och har aldrig sett någon bli så glad för en gigantisk Pikachu squishmallow. Och juice smakade fortfarande gott.

Nu är vi i början av oxveckorna men jag känner ändå att jag är på andra sidan mörkret som var hösten... vet inte vad det är men inget får mig så less på jobbet och min rygg som höstmörkret. Bara att vara på andra sidan nyår känns hoppfullt. Och jag har planerat in ett mysigt häng på min födelsedagshelg samt ett två år försenat kalas. 

Landa mjukt är min grej i januari. Försöker få barnen att landa mjukt efter ett alldeles för långt lov, men de sörjer ledigheten och vem är jag att klandra dem när jag känner exakt samma sak? Nåväl, oxveckorna är iallafall färre i Småland där barnen har sportlov v 7.